Forum Psykologi - Kropp & själ
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Hur reagerar ni runt glada personer?

    Sön 5 maj 08:51 Läst 0 gånger Totalt 65 svar
    Sön 5 maj 08:51 -1

    Jag hade en liten fundering nyss kring människor som ofta är väldigt glada. Tänk personer som skrattar mycket, nästan alltid har ett leende på läpparna och är på gott humör.

    Min fundering kretsar kring vilka känslor dessa överför till andra. Många hade väl tänkt att det är självklart att dessa smittar av sig, men jag har ibland noterat hur vissa tenderar till att bli lite sänkta t.o.m. i kommunikation med en glad person.

    Så vad är era känslor i förhållande till/ i umgänget med typiskt glada personer? Och varför?

  • Anonym (Beror på)
    Visa endast
    Sön 5 maj 08:57 #1

    Vissa är på något sätt överdrivet glada, av såna människor blir jag bara matt och trött. Hade en sån chef ett tag. Oavsett hur stort ett problem var, eller oavsett hur ledsen någon var, så skulle hon göra om det till något positivt. Folk blev helt frustrerade av henne.

    Men normalglada, som även vågar erkänna att problem kan existera, är väl bara härliga att umgås med!

  • Sön 5 maj 09:12 #2
    Anonym (Beror på) skrev 2019-05-05 08:57:35 följande:

    Vissa är på något sätt överdrivet glada, av såna människor blir jag bara matt och trött. Hade en sån chef ett tag. Oavsett hur stort ett problem var, eller oavsett hur ledsen någon var, så skulle hon göra om det till något positivt. Folk blev helt frustrerade av henne.

    Men normalglada, som även vågar erkänna att problem kan existera, är väl bara härliga att umgås med!


    Ja den principen förstår jag, när det går till en överdrift.
  • Anonym (L)
    Visa endast
    Sön 5 maj 09:25 #3

    Tycker det kan vara irriterande om personen hela tiden är superglad, dag ut och dag in. Det kan inte vara äkta då. Jag vet en tjej som hela tiden ska skratta skoja och höras hela dagarna, och det blir jobbigt med en sådan människa i längden.

    Men det är trevligt med en människa som är glad men neutral som inte ska höras och synas hela tiden.

  • Sön 5 maj 09:42 #4
    Anonym (L) skrev 2019-05-05 09:25:47 följande:

    Tycker det kan vara irriterande om personen hela tiden är superglad, dag ut och dag in. Det kan inte vara äkta då. Jag vet en tjej som hela tiden ska skratta skoja och höras hela dagarna, och det blir jobbigt med en sådan människa i längden.

    Men det är trevligt med en människa som är glad men neutral som inte ska höras och synas hela tiden.


    okej att va glad så länge man är tyst ????
  • Sön 5 maj 09:54 #5
    Anonym (Beror på) skrev 2019-05-05 08:57:35 följande:

    Vissa är på något sätt överdrivet glada, av såna människor blir jag bara matt och trött. Hade en sån chef ett tag. Oavsett hur stort ett problem var, eller oavsett hur ledsen någon var, så skulle hon göra om det till något positivt. Folk blev helt frustrerade av henne.

    Men normalglada, som även vågar erkänna att problem kan existera, är väl bara härliga att umgås med!


    Haha gud vad svenskt!! Lagom glad eller normal glad är bäst eller hur ;)
  • Anonym (L)
    Visa endast
    Sön 5 maj 10:02 #6

    Förstå mig rätt, man behöver inte skrikskratta 24/7 det blir ganska jobbigt för öron och hjärna. Den tjejen jag nämnde blir många irriterade på för hon ska höras, synas och skrikskrattar dagarna i enda. Skratt har jag inget emot men tona ner LITE man behöver inte synas och höras varje sekund.


    Andiie87 skrev 2019-05-05 09:42:11 följande:

    okej att va glad så länge man är tyst ????


  • Anonym (L)
    Visa endast
    Sön 5 maj 10:07 #7

    Man kan skratta men inte skrikskratta.


    Anonym (L) skrev 2019-05-05 10:02:20 följande:

    Förstå mig rätt, man behöver inte skrikskratta 24/7 det blir ganska jobbigt för öron och hjärna. Den tjejen jag nämnde blir många irriterade på för hon ska höras, synas och skrikskrattar dagarna i enda. Skratt har jag inget emot men tona ner LITE man behöver inte synas och höras varje sekund.


  • Anonym (Blir elak)
    Visa endast
    Sön 5 maj 10:53 #8

    Om jag själv är uppåt kan det vara smittsamt och härligt att vara runt glada personer. Men eftersom det inte är mitt naturliga tillstånd att vakna upp med ett leende varje morgon och min person är relativt introvert och inkännande och jag ofta vaknar upp med smärta i kroppen och oro för min existens, blir jag ofta helt matt och undviker sådana människor.

    Har väldigt svårt generellt med människor som har leende ansikten även när de talar om sorgliga eller neutrala saker. Känns provocerande och har svårt att lita på en sådan person. Saknar allvaret, djupet och finner dem lite korkade som aldrig bekymrar sig över tillvaron och har behov av att uttrycka detta. Nästan som en karaktärsbrist. Men ofta är det just dessa människor som också har väldigt bra liv, bra jobb, bra relationer, bra barn och bra hälsa.

    Kanske är det helt enkelt en sådan mentalitet som är förutsättningen för att må bra och kunna uppskatta livet?

    De mindre glada fokuserar ju ofta på negativa aspekter av sitt liv och kan ha svårt att känna välbefinnande och saker att glädjas åt.

    Vore intressant att göra en studie på barndom, gener och uppväxt t ex, för det är ju ingen slump att trygga människor är mer positiva och förmodligen mer hälsosamma?

  • Anonym (a)
    Visa endast
    Sön 5 maj 11:06 #9 +2
    Anonym (Blir elak) skrev 2019-05-05 10:53:13 följande:

    Om jag själv är uppåt kan det vara smittsamt och härligt att vara runt glada personer. Men eftersom det inte är mitt naturliga tillstånd att vakna upp med ett leende varje morgon och min person är relativt introvert och inkännande och jag ofta vaknar upp med smärta i kroppen och oro för min existens, blir jag ofta helt matt och undviker sådana människor.

    Har väldigt svårt generellt med människor som har leende ansikten även när de talar om sorgliga eller neutrala saker. Känns provocerande och har svårt att lita på en sådan person. Saknar allvaret, djupet och finner dem lite korkade som aldrig bekymrar sig över tillvaron och har behov av att uttrycka detta. Nästan som en karaktärsbrist. Men ofta är det just dessa människor som också har väldigt bra liv, bra jobb, bra relationer, bra barn och bra hälsa.

    Kanske är det helt enkelt en sådan mentalitet som är förutsättningen för att må bra och kunna uppskatta livet?

    De mindre glada fokuserar ju ofta på negativa aspekter av sitt liv och kan ha svårt att känna välbefinnande och saker att glädjas åt.

    Vore intressant att göra en studie på barndom, gener och uppväxt t ex, för det är ju ingen slump att trygga människor är mer positiva och förmodligen mer hälsosamma?


    Jag har haft en ganska otrygg uppväxt och har idag väldigt liten kontakt med min familj. Har en hel del vänner, men den grundläggande tryggheten som en familj kan ge kommer jag aldrig helt att få. Därav har jag mycket emotionell smärta, säkert varannan dag är den närvarande. Jag har alltid intresserat mig för existentiella frågor, psykologi och filosofi, mycket till följd av denna smärta tror jag. Så går t.ex. ofta in i sådana samtal.

    Men hur är jag då utåt? Är jag cynisk och bitter, med neutral uppsyn, som man kanske kan förvänta sig?

    Nej! Jag är väldigt glad som person, trots all smärta. Jag skrattar mycket och är ofta väldigt närvarande i sociala situationer. När jag går in i djupa samtal gör jag det ofta med distans, logik och med ett leende på läpparna. Döm aldrig en person utefter det du kan betrakta utåt. Dvs. om en person är glad innebär det inte avsaknad av smärta i dennes liv samtidigt. En person kan rymma många nyanser. 
  • Sön 5 maj 13:56 #10

    Intressant frågeställning. Jag är själv en sån där "glad" person. Det har alltid varit mitt grundtillstånd att vara glad, positiv och lösningsorienterad. Däremot ogillar jag att stå i centrum och undviker skvaller och skitsnack. Jag sköter mitt och påverkas inte så mycket av det andra gör. För det mesta tas det emot väl, det märker jag tydligt på jobbet då jag ofta får uppskattande kommentarer från både chefer och kolleger. Men jag har även märkt att personer som har det lite jobbigt i livet undviker mig. Särskilt en granne som jag umgåtts mycket med tidigare försvann nästan helt under en period och nappade inte på några initiativ till aktiviteter. Fick sen veta från en annan granne att hennes man blivit uppsagd och gått in i en djup depression vilket kanske förklarade en del.

    Jag tror att vissa människor kan tycka det är jobbigt att umgås med tillsynes "problemfria" och glada människor. Det också vara ömsesidigt, att positiva människor undviker att umgås med ständigt negativa. Det är ju inte bra om det är för extremt åt något håll.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll