Hur reagerar ni runt glada personer?

Det är rent av olidligt att omge sig av en massa lyckade och positiva människor när men själv är i botten. Man börjar jämföra sig, sen kommer avundsjuka och så småningom påverkas självkänslan. Särskilt om man inte lyckas ta sig upp från sin misär. Man känner då kravet på sig från omgivningen.  att man liksom bara förtjänar deras vänskap om man börjat må bra igen och ha flyt i tillvaron. De positiva börjar ofta ställa krav och lägga sig i hur man sköter sitt liv vilket gör att man hamnar i en osund försvarsposition och tappar rätten till sina egna beslut.

Enda sättet att må bra igen är att klippa och få bort andras förväntningar och krav. För de kan omöjligt förstå så länge de själv har det bra. Jag söker mig mycket hellre till människor i liknande situation eller som har kämpigt i tillvaron. På så vis kan jag mildra mitt eget lidande och kanske kunna finnas för nån annan utan att behöva prestera.

Blyg, tyst, introvert. Men gillar att vara nära sådana som lättar upp stämningen.

Om jag inte är på bra humör så blir jag snarare bara irriterad av glada människor. De dränerar mig på energi och jag blir bara på sämre humör. Om jag däremot är på bra humör så kan deras humör lätt smitta av sig på mig så jag blir på ännu bättre humör! Då uppskattas det. Men jag är i grunden en introvert och lätt negativ person, så jag stör mig på de som är ständigt glada och utåtriktade.. Känns så fejkar och skitnödigt..

Jag är naturligt glad och sprallig och märker att jag ofta hamnar i centrum och folk gärna umgås med mig.

Dock är mitt liv kantat av sorg och smärta och oerhörda livslånga konsekvenser av olika val jag gjort, och det är något som jag också kan förmedla även om jag är glad. Jag är öppen med min historia och det gör att folk gärna dras till mig, vill vara förtroliga, förtrollas av mitt glada väsen och ser att det finns båda sidor hos mig.

Jag skrattar inte bort elände men det hjälper att ha galghumor, självdistans och kunna driva med sig själv och hela etablissemanget. Jag bryter tabun ibland och det är uppenbarligen uppfriskande.

Haha. Jag gillar blyga personer, och är själv överlag extrovert. Upplever det enklare att vara mig själv med människor som inte tar massa plats, då kan man skapa rum för bägge liksom. Det kan bli svårare om det är någon som tar över väldigt mycket med sin energi och inte känner in omgivningen. Även om såna människor kan vara fantastiskt underhållande.