Klart att jag inte är så naiv att jag tror att det ska upphöra pga det.
Menar bara att det går ju att jobba bort borderline.
Och om jag då är lite mera med i vardagen så kan han kanske ta den hjälp som behövs.
Var du likadan som min kille innan ni flyttade ihop?
Jag vill verkligen inte ge upp, jag känner verkligen att han är rätt för mig i alla andra sätt.
Jag älskar honom verkligen och han är världens finaste annars.
Han är liksom aldrig elak utan blir bara avstängd.
Jag har varit ihop med en kille med borderline i 10 år och det förstörde mina vackraste undomsår och studieår mellan 19-28. Det tar så fruktansvärt mycket energi och glädje ifrån dig som du behöver till dina barn, om inte annat. Fokus blir helt och hållet på hans mående, man kan aldrig veta om resan, utflykten, festen, eller annat man planerar verkligen kommer att bli av och/eller om det kommer att bli trevligt. Så många drömmar som krossats. Så många tårar. Så dränerande och så tröttsamt. Redan nu är du helt fokuserad på hur HAN mår. Som förälder har du en skyldighet mot dina barn och mot dig själv att bara ta in stabila och positiva människor i ert liv. En borderlineperson är motsatsen till det. Man blir medberoende för att man får så mycket bekräftelse när de dyrkar en och överdriver sin kärlek, men det är falskt. Lämna! Nu!
Nej, det är falskt, för om man verkligen älskar någon så gör man inte slut med denne stup i kvarten, orsakar drama och elände. Det du ger med denna så kallade kärlek är inget annat än självupptagenhet och egoism. Allt utgår från det egna måendet och det egna behovet. Det är inte kärlek, annat än i fantasin. Borderlinepersonen idealiserar den hen älskar i tanken, men i verkligheten orsakar hen bara lidande. Sann kärlek är enkel och lätt och trygg, som tur är vet jag det nu. Har två barn med en stabil och fin man som alltid finns där för oss alla. DET är kärlek.
Jag tror att de känslor en person med borderline känner är äkta, men problemet är ju att känslorna skiftar så snabbt. Ena stunden är partnern älskad och finast i världen, och i nästa stund värdelös. Och DET har med diagnosen att göra. Just denna växling mellan idealisering och nedvärdering av andra människor är väldigt vanligt vid borderline. Och det är naturligtvis väldigt smärtsamt att utsättas för som partner.
Ack, du bittra människa. Du besitter inte kunskap nog att uttala dig dig i sammanhanget.
Jag skulle hellre varna för relationer med någon som har adhd. Detta av två anledningar:
1- De är aggressiva och direkt farliga i relationer då de inte kan hantera sina utbrott
2- Det är en medfödd hjärnskada och därav till skillnad från borderline obotlig
Där har du nog lite fel. Adhd innebär inte att man är farlig.
Hur många känner du som har ADHD? Är de tillräckligt många för att kunna utgöra ett representativt urval för alla med ADHD?
Alla med borderline fungerar inte exakt likadant och inte alla med ADHD heller. Däremot finns det vanliga symtom vid både borderline och ADHD. Jag upprepar min fråga: varför tycker du det är ok att uttrycka sig negativt och generaliserande om ADHD, men inte om borderline?
Han kan inte acceptera tanken att tvingas dela på din kärlek med dina barn. Tänk dig att du tvingades dela honom med en annan tjej, som han avgudar lika mycket som dig.
Jag har läst en del om det,
Det stämmer inte riktigt ändå på mig.
Mer än att jag har svårt att vara ensam i perioder.
Jag har ett ganska så stort bekräftelsebehov men har väl sällan fått det tillfredställt i en relation.
Grejen är att utåt sett så har jag haft en helt okej barndom,
Min mamma lämnade min pappa när jag var ett år då hon upptäckte hans alkoholproblem och trots att han fick hjälp genom sitt jobb osv så trillade han tillbaka hela tiden så hon fick nog.
Min mamma träffade en ny ganska fort och de flyttade ihop,
Han hade barn sedan innan och jag blev inte sedd.
Jag fick alltid skulden om det blev bråk mellan oss barn och jag hänvisades alltid till mitt rum.
Jag fanns oftast inte för min mamma.
Efter ett par år till så fick jag börja åka till min pappa varannan helg.
Jag var min pappas allt.
Men tyvärr hade han fortfarande alkoholproblem, så jag minns att jag letade igenom hela lägenheten efter alkohol när han var och parkerade bilen i garaget.
Då var jag kanske 4-5 år.
Pappa var aldrig elak när han var onykter men han somnade och jag fick ofta klara mig själv.
Jag tyckte väldigt synd om pappa så jag berättade aldrig för någon att han drack.
Både min mamma och min pappa hade gott om pengar så jag saknade aldrig något materiellt.
Ända tills jag var 14-15 var jag blyg och tyst.
Mobbad i skolan tills jag var 12.
Sen helt plötsligt blev jag intressant för alla killar så då började jag dricka och lät mig nog utnyttjas för sex.
Har sökt bekräftelse genom sex.
Hade mycket ångest som tonåring, festade minst 2 gånger i veckan.
Haft anorexia sen jag var 10.
Till slut kastade min mamma ut mig när jag var knappt 18 och sen har jag fått klara mig själv.
Lugnade ner mig ganska mycket då och sedan fick jag mitt första barn som 22-åring.
Har verkligen gett mina barn den närhet jag aldrig fick.
Jag har ammat länge, låtit dom sova med mig.
Ingen av dem sov borta förens de var nästan tre.
Idag har jag en bättre relation till min mamma, men vi visar nästan aldrig några känslor för varandra.
Så nu är det fritt fram att analysera min trasiga själ...
Pyssel ger så fantastiskt insiktsfulla och kunniga svar i den här tråden. Tack för att du fortsätter svara med TS bästa för ögonen utan att låta dig provoceras. Hoppas TS läser dina ord många gånger.