• Anonym (Vad gör man?)

    Pojkvän med borderline

    Hej!

    Söker mig hit för att få något slags råd för hur jag ska hantera min ?pojkvän?.

    Träffade en underbar kille för drygt sex månader sen genom en dejtingapp.

    Vi skrev med varann i några veckor innan vi träffades första gången.

    Vi klickade direkt, hördes dagligen dygnet runt efter våran första träff.

    Men eftersom vi bor en bor ifrån varann, jag har barn, inte han så dröjde det ca 4 veckor innan vi sågs igen. Efter den gången började vi träffas varje vecka.

    Han har varit öppen med sin psykiska ohälsa sedan start men det är de senaste två månaderna som jag har förstått hur illa det är.

    Senaste månaden har varit väldigt intensiv, han säger att han älskar mig, vill bo med mig, vill ha barn med mig för att nästa dag stöta bort mig och säger att jag bör hitta någon bättre.

    Helgen som var så såg jag på riktigt hur pass dåligt han mår, han var här på fredagen och sov över, lördag morgon hade han panik och åkte hem tidigt för att han mådde så dåligt och sa att det aldrig kommer att funka.

    Sen kom han tillbaka på eftermiddagen och sa att han bara måste vara med mig och han skulle göra allt i sin makt för att pressa bort impulserna han får att stöta bort mig.

    Han älskar mig och vill bara vara med mig.

    Senare på kvällen åkte han hem då mina barn skulle komma tillbaka från sin pappa.

    Han sa Jag älskar dig och åkte.

    I söndags började karusellen igen då han säger att vi bara bör vara vänner, han mår skit och stöter återigen bort mig.

    Är kall och vill knappt prata med mig.

    Han säger att det här blir bäst för oss båda två.

    Jag förstår på ett sätt att han är rädd, det här händer i princip varje vecka, han stöter bort mig i några dagar för att sedan komma tillbaka.

    Jag förstår att det egentligen är hans borderline som gör att han agerar så här.

    Men hur bemöter jag honom på bästa sätt?

    Jag älskar verkligen honom och jag vill verkligen inte ge upp honom då vi har det så himla bra ihop när han är ?sig själv?.

    Jag försöker att bekräfta och visa att jag finns där för honom.

  • Svar på tråden Pojkvän med borderline
  • Anonym (Bordis)
    pyssel skrev 2019-05-28 06:01:29 följande:

    1. Det var mkt nonsens du läste in där. Berätta gärna om det "glasklara" och vad jag ska "gå vidare från" som har med tråden att göra.

    2. Jag utgår från hennes förtvivlan och hennes barn.


    Utgå ifrån förtvivlan + lyckan! Redogör gärna hur du tänker kring lyckan hon som hon beskriver att hon känner ihop med mannen? Några tankar? När hon beskriver hur bra de har det när de är tillsammans, vad känner du då? Vad du tycker om förtvivlan har vi hört men du glömde att de har en mycket bra relation de dagar som de är ihop.
  • pyssel
    Anonym (Bordis) skrev 2019-05-28 21:16:27 följande:

    Utgå ifrån förtvivlan + lyckan! Redogör gärna hur du tänker kring lyckan hon som hon beskriver att hon känner ihop med mannen? Några tankar? När hon beskriver hur bra de har det när de är tillsammans, vad känner du då? Vad du tycker om förtvivlan har vi hört men du glömde att de har en mycket bra relation de dagar som de är ihop.


    Jag har definitivt inte glömt, men det är vanligen ett upprepat eller liknande mönster. Många alkoholistbarn har ofta det känslomönstren. Frid och eufori sköljer över en när nya löften kommer om att det som nyss hände inte ska upprepas, att man inte gjort något fel, alla anstränger sig och roliga saker börjar hända igen. Som vuxen "kickar" man likadant och reagerar med eufori och "allt-är-glömt-känslor". Man har enorma förmågor i sig att starta om och ge nya chanser. Men det är också förgörande och förnekande. Hon är värd mer än att en gång i veckan bli "inte ens värd skiten under hans skor", som hon kallade det.

    Hur tänker du själv kring att INTE behöva "böta" och "investera" i några dagars brinnande helvete varje vecka? Tycker du inte att TS och barnen är värda det?

    Jag tänker att TS har kämpat länge, ja hela livet, och är värd en kärleksfull tillvaro med en man som inte kastar bort henne några dagar varje vecka. Jag ser att hon skriver om att hon inte är värd mycket och att förhållandet förstärker den bilden. Jag önskar henne ett liv med andra tankar och känslor om sig själv. Förmodligen behöver hon upptäcka och gilla sig själv innan hon träffar någon igen.
    Alla hästar hemma
  • Anonym (Bps)
    Anonym (Vad gör man?) skrev 2019-05-26 09:28:36 följande:

    Jag har läst en del om det,

    Det stämmer inte riktigt ändå på mig.

    Mer än att jag har svårt att vara ensam i perioder.

    Jag har ett ganska så stort bekräftelsebehov men har väl sällan fått det tillfredställt i en relation.

    Grejen är att utåt sett så har jag haft en helt okej barndom,

    Min mamma lämnade min pappa när jag var ett år då hon upptäckte hans alkoholproblem och trots att han fick hjälp genom sitt jobb osv så trillade han tillbaka hela tiden så hon fick nog.

    Min mamma träffade en ny ganska fort och de flyttade ihop,

    Han hade barn sedan innan och jag blev inte sedd.

    Jag fick alltid skulden om det blev bråk mellan oss barn och jag hänvisades alltid till mitt rum.

    Jag fanns oftast inte för min mamma.

    Efter ett par år till så fick jag börja åka till min pappa varannan helg.

    Jag var min pappas allt.

    Men tyvärr hade han fortfarande alkoholproblem, så jag minns att jag letade igenom hela lägenheten efter alkohol när han var och parkerade bilen i garaget.

    Då var jag kanske 4-5 år.

    Pappa var aldrig elak när han var onykter men han somnade och jag fick ofta klara mig själv.

    Jag tyckte väldigt synd om pappa så jag berättade aldrig för någon att han drack.

    Både min mamma och min pappa hade gott om pengar så jag saknade aldrig något materiellt.

    Ända tills jag var 14-15 var jag blyg och tyst.

    Mobbad i skolan tills jag var 12.

    Sen helt plötsligt blev jag intressant för alla killar så då började jag dricka och lät mig nog utnyttjas för sex.

    Har sökt bekräftelse genom sex.

    Hade mycket ångest som tonåring, festade minst 2 gånger i veckan.

    Haft anorexia sen jag var 10.

    Till slut kastade min mamma ut mig när jag var knappt 18 och sen har jag fått klara mig själv.

    Lugnade ner mig ganska mycket då och sedan fick jag mitt första barn som 22-åring.

    Har verkligen gett mina barn den närhet jag aldrig fick.

    Jag har ammat länge, låtit dom sova med mig.

    Ingen av dem sov borta förens de var nästan tre.

    Idag har jag en bättre relation till min mamma, men vi visar nästan aldrig några känslor för varandra.

    Så nu är det fritt fram att analysera min trasiga själ...


    Trasiga själ? Nej det där låter inte värre än någon annan jag känner (snarare rätt normalt) så dina eventuella problem ligger inte i din barndom/uppväxt.
  • Anonym (...)

    Pyssel ger så fantastiskt insiktsfulla och kunniga svar i den här tråden. Tack för att du fortsätter svara med TS bästa för ögonen utan att låta dig provoceras. Hoppas TS läser dina ord många gånger.

  • pyssel
    Anonym (...) skrev 2019-05-29 10:46:46 följande:

    Pyssel ger så fantastiskt insiktsfulla och kunniga svar i den här tråden. Tack för att du fortsätter svara med TS bästa för ögonen utan att låta dig provoceras. Hoppas TS läser dina ord många gånger.


    Tack, det var snällt sagt:) Och verkligen detsamma. Blir glad av att läsa att du har det bra och kan dela med dig av erfarenhet till TS som inte är färgad av hat och bitterhet utan klokskap och insikt.
    Alla hästar hemma
  • Anonym (Bps)
    Anonym (...) skrev 2019-05-29 10:46:46 följande:

    Pyssel ger så fantastiskt insiktsfulla och kunniga svar i den här tråden. Tack för att du fortsätter svara med TS bästa för ögonen utan att låta dig provoceras. Hoppas TS läser dina ord många gånger.


    Håller verkligen inte med! Pyssel verkar bitter och projicerar sitt eget usla liv på ts.
  • Akira Öken
    Anonym (...) skrev 2019-05-29 10:46:46 följande:

    Pyssel ger så fantastiskt insiktsfulla och kunniga svar i den här tråden. Tack för att du fortsätter svara med TS bästa för ögonen utan att låta dig provoceras. Hoppas TS läser dina ord många gånger.


    Instämmer! Sakligt och balanserat.

    Orimligt att vissa verkar anse att kaos flera dagar i veckan skulle vara något som är normalt i en hälsosam och kärleksfull relation.
  • Anonym (Vad gör man?)

    Jag är tacksam för alla råd jag har fått i den här tråden.

    Allting har blivit mycket bättre den senaste veckan.

    Vi har det lugnt och han anstränger sig verkligen för att inte säga nåt impulsivt.

    Jag förstår alla er som har varit i relation med någon som har borderline.

    Men jag kan heller inte tro att bara för att man har en sådan störning så är alla precis likadana.

    Jag tänker att ge våran relation en chans.

    Vi älskar varandra och jag har som sagt aldrig känt så starkt för någon någonsin.

    Vem skulle ärligt talat släppa någon när man känner så?

    Han är på alla sätt den finaste killen jag träffat och vi passar ihop på alla plan.

    Så ni får väl tycka att jag är dum och oansvarig men jag kan inte lämna det vi har.

    Känner sådan otrolig lycka med honom och det överväger från det dåliga som varit.

    Förhoppningsvis så blir det inte värre än det varit och kanske kommer det att bli mer stabilt nu när han öppnar upp sig mer och mer.

  • Anonym (...)

    Ge du så många chanser du vill och behöver, visst kan en borderline hålla tillbaka impulsen att lämna i kortare perioder. Mitt ex lämnade inte varje vecka utan var tredje månad, till exempel. Jag tog tillbaka honom fyra gånger om året i många år. Och självklart är det svårt för dig att lämna när du dels är förälskad och dels vill tro på vad han säger och att det ska hålla. Jag tror även att borderlinepersonen verkligen vill att det ska fungera och att han menar vad han säger i stunden, det gör ju också att det är svårt att lämna. Man tycker synd om honom, man vet ju att han älskar en egentligen. Men det hjälper inte i längden. Problemet med diagnosen är att behovet av att klippa banden och lämna tar över med jämna mellanrum, vilket skadar partnern väldigt mycket.

    Självklart kan du inte leva ditt liv utifrån vad andra anser. Men: nästa gång han lämnar dig, nästa gång du inte orkar göra något kul med barnen för att du är ledsen, gå då tillbaka och läs vad framför allt Pyssel har skrivit. Min förhoppning är bara att du inte lägger åratal på detta utan att du värdesätter dig själv och ditt liv. Så länge du är glad, trygg och lycklig så är det ju bra, men erfarenheten säger tyvärr att han kommer att lämna igen och då blir du ledsen. Men jag hoppas givetvis att ni enbart ska ha det bra tillsammans. Lycka till.

  • pyssel

    Du behöver inte övertyga någon med alla "men" och vad som är annorlunda med just den här personen. Inte heller söka förklaringar till de råd du fått i att folk "tror att alla med borderline är lika" och att alla som skriver gör det utifrån själv ha farit illa. Folk har framförallt svarat dig utifrån den smärta du själv skrivit ner och själv råkar ut för på regelbunden basis. Man behöver inte kunna något om borderline, medberoende, anknytning eller ha egen erfarenhet för att tänka att "det där lidandet är inte bra, varför stannar hon?". Det är snarare helt obegripligt för folk som INTE är insatta och INTE har dåliga erfarenheter att förstå varför någon stannar. De klarar att lämna personer de älskar som får dem att lida.

    Jag hoppas du tar någon slags hjälp i din gränsdragning i förhållandet och i att värna om dig själv så att han tar ansvar för den vård han är erbjuden, och att dina "hur-ska-jag möta" - tankar, tycka synd om och annat plåstrande på honom kan minska. Blir det dåligt igen hoppas jag att du vågar söka stöd i tråden och inte vara rädd för några "vad-var-det-jag-sa" - sägare. Hoppas du får en fin fortsättning på veckan


    Alla hästar hemma
Svar på tråden Pojkvän med borderline