Du träffar en ny partner och ni har det kanon tillsammans. Han eller hon är verkligen din stora kärlek och det känns som ni är gjorda för varandra. Men partnern är allergisk mot din hund. Vad skulle du göra?
* ingenting, vara särbos
* ge bort hunden
* hitta ny partner
* avliva hunden
Vi kommer flytta ihop i partnerns farmors hus efter sommaren.
Vår första lösning blir att Vi kommer bygga en hundgård som hunden får vara i på dagarna med möjlighet att gå in i källaren.
På nätterna får hunden helt enkelt bo i källaren.
Får inreda den med soffa bord och tv samt lite mysiga mattor.
Inte optimalt men en lösning.
De hade ju gått 15 månader så ett barn hade kunnat bli till. Så även om barnet INTE var allergisk hur skulle TS göra med mannen då?
Blev han plötsligt allergisk.
Jag har i stort sett alltid haft hund sedan jag som 16 åring skaffade min första.
Så eftersom jag anser att hunden är en familjemedlem skulle hon inte behöva lämna den flock som hon älskar och litar på.
Mannen måste ju märkt redan som liten att han är allergisk och du borde sett röda ögon och hört nysningar.
Så varför fortsatte du förhållandet? Någonstans på vägen måste du fattat att det inte skulle funka.
Men som sagt det är tyvärr väldigt vanligt att folk skaffar hund och sen kommer på att det är tidskrävande att ha hund.
Det är så sorgligt hur folk som påstår att de älskar sin hårboll, men när de träffar någon som inte alls älskar hundar och då plötsligt har allergier fått vara alibi för att göra sig av med hunden.
Många unga människor skaffar som de älskar så mycket, sen skaffar de barn.
Då har de inte tid med hunden, det är jobb, hämtning på dagis och mat ska lagas och åter är det någon som blivit allergisk.
Fattar inte unga människor att de ganska säkert kommer skaffa barn och att det då kommer få väldigt svårt att hinna med allt. Fotboll, träning och andra fritidsintressen vinner då framför hunden.
Eftersom jag nu har hund och känner naturligtvis andra hundägare här omkring.
Jag har sett många hundägare och hört mycket gnäll om tiden de måste lägga på sin. Den hunden de tidigare sa sig älska.
Jag har en Staffordshire bullterrier, hon blir 10 år till sommaren, hon har ett underbart psyke och är väldigt fin att på också.
När hon var mycket yngre funderade vi på att para henne och sen behålla en valp.
Men sättet folk behandlar sina hundar skrämde mig och jag hade oroat mig för att valparna skulle komma till hem där ägarna skulle tröttna på hunden efter 1-2 år.
Det hade blivit särbo (möjligtvis) men troligen hade jag gett upp förhållandet om den andra parten inte kunnat eller velat medicinera. För mig är ett liv utan djur inget liv alls.
TS - din lösning låter inte särskilt trevlig för hunden i längden. Det är ett socialt djur du har. Väljer du partnern är det nog bättre för hunden med en omplacering till ettt hem där den får vara del av familjen.
Ingenting, vara särbos.
Vi kommer flytta ihop i partnerns farmors hus efter sommaren.
Vår första lösning blir att Vi kommer bygga en hundgård som hunden får vara i på dagarna med möjlighet att gå in i källaren.
På nätterna får hunden helt enkelt bo i källaren.
Får inreda den med soffa bord och tv samt lite mysiga mattor.
Inte optimalt men en lösning.
Din lösning är verkligen inte optimal för hunden. Har du tänkt att tillbringa större delen av din lediga tid i källaren med hunden eller ska hunden nu plötsligt inte alls få den mänskliga kontakt den är van med och först vara ensam hela dagarna i en hundgård och sen även vara ensam kvällar och nätter?
Jag skulle vara livrädd att skaffa barn med en som vurmar för sina husdjur mer än en människa. Tänk om barnet är allergiskt! Då skulle jag och barnet bli tvungna att flytta för "hunden var ju där först".
Så ni med hundar och som värderar era husdjur mer än en människa - SKAFFA FÖR HELVETE INGA BARN!