Min vän bemöter mig med ointresse och arrogans

hon låter som ett asshole

ignorera tönten, minimera kontakten med henne när du är med gänget.

hon gillar uppenbarligen inte dig.

Jag kan också vara så. En gång sade en kollega till mig: "var inte så förlåtande. inse att det finns skitstövlar". Så nu skickar jag vidare hans råd.

Jag har en kompis som påminner lite om din. Fast i hennes fall så det bara ibland som hon är rätt kylig vid vissa tillfällen, jag vet inte riktigt vad det är som gör det..stress gissar jag på eller något slags dåligt mående. Har inte frågat ännu. Precis som du så gjorde det mig riktigt förvånad i början, man är ju van att bli behandlad med respekt liksom.

Det jag gör när hon gör sådär är att jag drar tillbaka min vanliga vänlighet och antingen ignorerar henne eller visar att jag tar illa upp..för det gör jag. Det verkar hon förstå för hon brukar anstränga sig för att vara extra trevlig efter såna tillfällen. Men eftersom det är någon som jag ser som en vän så borde jag snarare fråga om allt är ok med henne när hon är sådär kylig och tvär..man vet ju inte hur andra mår alltid. En del är bra på att sätta upp murar och det där kan vara ett sätt att hålla andra borta.

Men i ditt fall så är hon ju sådär alltid? Vad händer om du slutar anstränga dig och antingen tydligt undviker eller ifrågasätter? 

Nej, så är det ju, det är aldrig ok att ta ut något på andra människor. Det är ett svagt beteende men beroende på vem det är så kan jag tänka mig att ge några frihetsgrader om jag misstänker att det ligger något allvarligt bakom. Tror att vad som än skulle hända i mitt eget liv så skulle jag aldrig göra så men jag vet med mig att om jag är riktigt pressad så kan jag bli rätt självcentrerad. Men inte otrevlig..vad jag vet.

Lustigt är att dom som har såna tendenser inte verkar förstå att man kan ta illa upp. Det får mig att undra hur de har vuxit upp, hur tonen var hemma liksom.

Man är ju aldrig ansvarig för hur andra beter sig, tänker att väljer någon att uppföra sig illa enligt dom sociala koder som faktiskt finns så fine - men dom får betala ett pris för det. Det blir följder och konsekvenser...kanske inte lika kul när tillräckligt många blivit uppretade och tröttnat. 

Nej det är det inte. Men när en intelligent person gör det så får det mig att tänka...någon som helt klart kan lista ut att det är fel beteende både som empatisk(?) människa och att det är riktigt osmart att skaffa sig ovänner..det är då jag funderar på om det är omedvetet? I så fall så kan det ju reda ut mycket om man faktiskt tycker att personen är värd att man sätter ord på det. Har en suverän kompis som jag rykt ihop med då och då, vi är nära och har båda lite temperament. Hon har frågat ibland om hon har gjort något när hon märkt att jag inte varit helt nöjd innan jag hunnit säga något..och så säger jag vad jag tänker och så reder vi ut det. Perfekt tycker jag. Men då krävs ju att båda har en välvilja mot varandra.

Ja precis. Har märkt att den där tilliten inte är beständig om man blir sårad för många ggr. Även om man pratar ut så vet man att personen är oförutsägbar på ett negativt sätt. Man lägger ju den energi man har på personer som ger fina saker tillbaka, inte såna som man känner kliver över ens gränser.

Nä, det är märkligt det där. Hade en gång en pojkvän som gärna ville kontrollera mig lite på olika sätt, det var jobbigt att behöva stå upp för mig själv mot någon såpass nära.

Jo. Vi har ju kommit varandra närmare genom det med. Både att vi kan bli nästan passionerat irriterade på varandra och att båda är helt ok med att säga vad vi tycker. Men bygger väl som sagt på vår nästan klubb för inbördes beundran..:)

Jag har ju slutat undra vad jag kan ha gjort för fel när det gäller den här stundtals dryga kompisen. I början så frågade jag om hon var arg på mig för en viss sak som jag tänkte kunde vara en orsak..men nejdå blev svaret då. Tror vi människor behöver en viss grad av förutsägbarhet för att kunna vila i andras sällskap. Man vill inte behöva stå på tå och ha svårt att slappna av runt dom som borde vilja en väl.

Skulle inte säga att han lyckades med att kontrollera, det var en känsla av att han liksom ville dominera mig. Vilket fick mig att tröttna men innan det så fick jag liksom försvara mina handlingar och val som han ifrågasatte, han visste ju bättre vad som var bäst för mig enligt sig själv...med just den här drygkompisen får jag ibland samma känsla. Det är någonting med vissa, att dom kanske gillar att gå över andras gräns. Kan vara så att dom är vana vid att få sin vilja fram, eller som i ditt fall, att din kompis tycker sig ha rätt att ofiltrerat visa alla åsikter. Då gäller det nog att markera att gränsen finns där...hit men inte längre.

Vissa människor gillar att dominera andra, de kanske gör det medvetet eller omedvetet pga osäkerhet och låg självkänsla eller andra bekymmer. De kan göra det passivt som att ignorera eller aktivt genom att dominera. Men de gör det inte utan att man tillåter dem att göra det.

Har ett tydligt exempel på en bekant som jag faktiskt märkt ett ganska starkt mönster hos. Det går alltid i två steg.

Först initial inställsamhet, glad hälsning utbyte av kallprat osv. När detta är över så känner personen att dem har en på kroken. Man har varit vänlig mot dem visar att man accepterar dem etc.. Detta leder sedan sakta men säkert till steg två vilket är att personen när den känns av situationen börjar ta för sig mer och mer och börjar bete sig respektlöst och dominant. I detta fall är det ej passiv aggression utan snarare motsatsen talar över huvudet och är allmänt subtilt oförskämd etc.

Har samtidigt märkt väldigt tydligt att om jag i steg ett dvs. hälsningssteget inte är lite öppen inte låter mig baitas så kan jag ha denna personen sökandes efter min uppmärksamhet under hela samvaron(i detta fall handlar det om exempelvis middagar eller fester i större sällskap) i otillfredsställdhet. Det är på något sätt att dessa människor får energi av av andra genom detta, energitjuv skulle man kunna kalla det.

Kontentan är väl att man inte bör öppna sig och visa uppmärksamhet mot dem som inte bemöter en med respekt. Jag tycker dock personligen att detta är jobbigt då jag vill kunna vara naturlig, spontan och avslappnad med alla jag umgås med. Kanske är det bra dock att öva sig i att ändå ha ett visst filter. Blir man bättre på detta kanske man inte tycker det är så jobbigt, utan man signalerar naturligt att man inte kommer att behandlas på ett visst sätt och kan ändå ha det trevligt med andra som visar en respekt.

Låter faktiskt vettigt, tycker man kan undvika det om det inte behövs, det är klart det bästa.

Jag har fördelen i att denna personen inte är en nära vän utan en bekant och det behöver inte gå längre än så heller. Dock kan jag inte undvika att träffa personen, så det blir lite klump i magen varje gång man vet att man blir tvungen att träffas. Man får då stålsätta sig lite :).

Svårt att säga vad avsikten är, delar av det är nog avsiktligt, andra delar kanske bara sker av någon anledning. Beteendet har dock bekräftats av andra i omgivningen på en nivå där personen borde veta om detta, så mycket är nog medvetet. 

Blir alltid lite så att när man inte setts på ett tag att hälsningen blir glad.

Stämmer nog, ibland går det ibland att läsa, ibland inte. Och även om man tror sig veta så är det ju bara en approximation. Men någon stans ska man som betraktare/drabbad av beteendet inte behöva göra alla rätta tolkningar endast för att berättiga en persons dåliga uppförande. Personen som beter sig bör beläggas med ett visst ansvar för hur den beter sig och vilken atmosfär denne skapar. I långa loppet antar jag att denne skadar sig själv mest.