Anonym (Lisa) skrev 2019-05-21 14:41:49 följande:
Oj vilken sits.
Kan anledningen till att du inte är sugen vara att ni får kämpa med att bli gravida?
Så var det hos mej. Jag och min man försökte i 10 år innan första kom till med hjälp av ivf. Min önskan har alltid varit många barn, kanske 4 men det blev bara 1. När vi fått vår son var jag totalt slut både kroppsligt och mentalt. Jag ville direkt försöka på en till men min man sa nej. Hans argument var dels att jag var slutkörd och kanske inte skulle orka en till och dels att det är dumt att gå mot moder natur en gång till. Vem vet vad vi får nästa gång... Tänk om vi får ett barn med särskilda behov med stort omsorgsbehov. Han tyckte inte det var värt att chansa en gång till utan vi skulle vara nöjda nu när vi ändå fått barn.Jag tänkte att om vi väntade ett par år så kanske längtan hos honom kommer tillbaka. Det blev inte så. Han ville inte och jag började mer och mer gå på hans linje. Tiden med att försöka bli gravid var för jobbig och vi bestämde oss för att avsluta det projektet utan att försöka mer.
Nu med facit i hand ångrar jag att vi i alla fall inte försökte en gång till, då hade vi i alla fall försökt. Maken säger att han också gärna haft ett syskon och hade jag drivit på hade han böjt sej för det, så han ångrar att han sa nej. Nu är det tyvärr för sent för mej att bli mamma igen så den dörren är stängd. Vårt barn är stort nu, på väg ut i vuxenlivet. Nu på senare år känner jag en enorm sorg över syskonet som aldrig blev. Jag växte själv upp med 3 syskon och nu med facit i hand inser jag hur mycket sonen missat genom att inte ha ett syskon och hur ensamt det kan bli senare i vuxenlivet utan syskon att luta sej mot när alla nedgångar i livet kommer. För det gör dom. Föräldrar som blir gamla och gaggiga (jag och maken), sjukdomar, kanske skilsmässa... Kompisar i all ära men familjen är viktigast i såna lägen. För sonens skull kan jag känna att det var egoistiskt av oss att inte försöka ge honom ett syskon.
Jag tycker du ska ta dej en ordentlig funderare på hur du vill göra i barnfrågan. Kommer du fram till att du inte vill ha fler så ska du inte gå emot din vilja. Du säger att din man antagligen kommer lämna dej om du säger nej till ett barn till. Det du måste ha med i beräkningen är hur det blir om du så småningom skaffar en ny partner. Risken är att du får bonusbarn och då är du där med fler barn i alla fall. Träffar du någon som inte har barn är sannolikheten inte heller så stor att han vill vara utan. Han kommer kanske också pressa dej på ett barn till. Så säger du nej till ett syskon är risken ganska stor att du ändå få fler barn på halsen, om du inte väljer att leva ensam förstås.
Knepig situation du är i. Det viktiga är att du gör det som är bäst för dej, men tänk gärna ett steg längre och fundera på hur du vill ha det i framtiden.
Jag har egentligen aldrig varit särskilt sugen på barn och alltid sett mig själv med maximalt ett barn. Vi fick vår första för tre år och det är ju så klart världens mest fantastiska barn, men jag känner inget sug efter fler. Förut, när vi började försöka, kunde jag se mig själv med en bebis och då och då tycka att det var mysigt, men nu känns tanken bara avlägsen. Jag är själv ensambarn och har aldrig lidit av det.
Men, visst kan det absolut vara som du säger. Jag gillar att ligga steget före och har redan nu vant mig vid tanken på att vi bara får ett barn.
Jag är så pass till åren att fler barn med ny partner inte skulle vara aktuellt (även om åldern inte har något med våra problem nu). Däremot är jag väl medveten om att jag alldeles säkert skulle få fler barn på köpet. Men då är det förhoppningsvis äldre barn. Jag avskydde första året och mådde halvdant första halvåret i någon form av förlossningsdepression.
Tack förresten för ditt långa svar!
Vi har en fin relation som jag inte vill byta ut för någonting.