Insåg att jag inte vill ha fler barn, mitt i behandlingen

Oj vilken sits. 
Kan anledningen till att du inte är sugen vara att ni får kämpa med att bli gravida? 

Så var det hos mej. Jag och min man försökte i 10 år innan första kom till med hjälp av ivf. Min önskan har alltid varit många barn, kanske 4 men det blev bara 1. När vi fått vår son var jag totalt slut både kroppsligt och mentalt.  Jag ville direkt försöka på en till men min man sa nej. Hans argument var dels att jag var slutkörd och kanske inte skulle orka en till och dels att det är dumt att gå mot moder natur en gång till. Vem vet vad vi får nästa gång... Tänk om vi får ett barn med särskilda behov med stort omsorgsbehov. Han tyckte inte det var värt att chansa en gång till utan vi skulle vara nöjda nu när vi ändå fått barn.Jag tänkte att om vi väntade ett par år så kanske längtan hos honom kommer tillbaka. Det blev inte så. Han ville inte och jag började mer och mer gå på hans linje. Tiden med att försöka bli gravid var för jobbig och vi bestämde oss för att avsluta det projektet utan att försöka mer.

Nu med facit i hand ångrar jag att vi i alla fall inte försökte en gång till, då hade vi i alla fall försökt.  Maken säger att han också gärna haft ett syskon och hade jag drivit på hade han böjt sej för det, så han ångrar att han sa nej. Nu är det tyvärr för sent för mej att bli mamma igen så den dörren är stängd. Vårt  barn är stort nu, på väg ut i vuxenlivet. Nu på senare år känner jag en enorm sorg över syskonet som aldrig blev.  Jag växte själv upp med 3 syskon och nu med facit i hand inser jag hur mycket sonen missat genom att inte ha ett syskon och hur ensamt det kan bli senare i vuxenlivet utan syskon att luta sej mot när alla nedgångar i livet kommer. För det gör dom. Föräldrar som blir gamla och gaggiga (jag och maken), sjukdomar, kanske skilsmässa... Kompisar i all ära men familjen är viktigast i såna lägen. För sonens skull kan jag känna att det var egoistiskt av oss att inte försöka ge honom ett syskon.

Jag tycker du ska ta dej en ordentlig funderare på hur du vill göra i barnfrågan. Kommer du fram till att du inte vill ha fler så ska du inte gå emot din vilja. Du säger att din man antagligen kommer lämna dej om du säger nej till ett barn till. Det du måste ha med i beräkningen är hur det blir om du så småningom skaffar en ny partner. Risken är att du får bonusbarn och då är du där med fler barn i alla fall. Träffar du någon som inte har barn är sannolikheten inte heller så stor att han vill vara utan. Han kommer kanske också pressa dej på ett barn till. Så säger du nej till ett syskon är risken ganska stor att du ändå få fler barn på halsen, om du inte väljer att leva ensam förstås.

Knepig situation du är i. Det viktiga är att du gör det som är bäst för dej, men tänk gärna ett steg längre och fundera på hur du vill ha det i framtiden.

Jag avskydde också första tiden som mamma och att vara gravid. Jag kräktes hela graviditeten och låg inlagd i perioder. Sen fick jag en bebis som inte sov mer än 2 timmar i sträck hela första året. Det var inte förrän barnet blev så stor att han började prata som jag kunde njuta av att vara mamma. Det är inte alltid så jäkla glamoröst att gå med en putande mage eller en liten bebis till "accessoar". Det var nog mycket det som fick mej att inte stå på mej i barnfrågan.

Vad är det för behandlingar ni gör. Är det ivf:er eller något annat? Och hur är det med mannen, om inte barngrejen kommit emellan är han mannen du vill bli gammal med?

Ett alternativ skulle ju kunna vara att gå med på andra behandlingar än ivf. Det är tufft att genomgå ivf och då menar jag inte bara psykiskt. Det är en lång process med hormoner och provtagningar behandlingar, så det är egentligen inte så konstigt att du inte vill genomgå det.  Det kanske är en bra kompromiss?  Du har du ju försökt ändå till den gränsen du klarar. Men var noga med att göra det klart för honom så han inte pressar dej ivf behandling.

I ditt fall tycker tycker jag det inte är fel att glida lite på sanningen och säga att du kroppsligt och själsligt inte orkar med en ivf. Du behöver kanske inte säga att du inte tycker det är värt för att få ett barn till. 

Jo, sambon får chansen att välja. Vad orsaken är till att ts inte vill göra ivf kanske inte är det viktigaste. Säger hon att hon inte vill göra ivf så blir ju resultatet detsamma oavsett orsaken, alltså inget barn. Sambon kan då välja om han vill stanna kvar med dom premisserna eller vandra vidare. Sen är det ingen direkt osanning att ivf sliter på kroppen. Har man som ts dessutom redan testat andra behandlingar är man nog rätt slut kroppsligt. 

För övrigt är det många som glidit på sanningen och det ändå slutar lyckligt. Ta alla dom kvinnor som råkar bli gravida trots skydd.