Inlägg från: Anonym (Vilsenkvinna) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Vilsenkvinna)

    Separera efter 20 år?

    Jag har varit tillsammans med min man i 20 år och gifta i 10 år. Vi har två barn tillsammans som är 13 och 11 år.

    Senaste halvåret har jag börjat tvivla på vad jag känner. Jag har alltid varit den som gjort som alla andra vill och nu kommit till en punkt i livet där jag känner att jag måste få leva och må bra. Jag har alltid blivit tagen för given. Aldrig fått den kärlek tillbaka som jag gett. För 1 månad sedan så sa jag att jag inte ville längre att jag ville skiljas. Det tog min man väldigt hårt och började förstå att han inte visat den kärlek jag är värd och helt plötsligt ändrar hela sin personlighet till att vara en varm och kärleksfull person istället för den kalla person som tycker att kärlek har vi haft men den här jag stått för. Men jag är ganska säker på att den "fasaden" inte kommer hålla länge...

    Det som också hör till saken är att jag för 2 är sedan fick upp ögonen för en annan. Jag har aldrig gjort något eller varit otrogen. Det var en kemi jag aldrig kännt förut. När jag ser / såg honom så händer det nått inom mig. Jag blir glad varm och känner mig lycklig. De var på min tidigare arbetsplats som jag träffade den här personen första gången.

    Personen finns fortfarande kvar i mina tankar och de är honom jag tänker på. Om jag i tankarna ställer min man och sen andra framför varandra så vet jag vem jag vill ha.

    Det stora problemet i de här.är att vi har barn tillsammans och det kommer krossa barnen.

    Ska jag stanna kvar i nått jag inte känner för längre eller ska jag "sära" barnen och min familj.

    Nån som varit med i nån liknande situation och kan ge råd?

  • Svar på tråden Separera efter 20 år?
  • Anonym (Vilsenkvinna)

    Tack !! Era historier ger mig hopp. Barnen kommer alltid vara nummer 1 för mig. Känner mig så hemsk som känner som jag gör. Jag har gjort tappra försök men jag hamnar tillbaka till min känsla att jag längre inte vill. Får så dåligt samvete mot min man. Han försöker verkligen nu. Men för mig känns de försent.... Han ger mig skuldkänslor att våra 20 år är bortkastad tid av hans liv.

    Senaste halvåret har vi kanske haft sex 4-5 gånger från att tidigare ha sex 3 gånger i veckan. Jag vill inte, det känns inte rätt.

    Jag vill ha kvar honom i mitt liv. Men känns mer som vänskap från min sida.

    Jag mår inte alls bra av den här situationen och det blir jobbigare och jobbigare.

    Att bara följa med i de som är och sen ångra mig resten av livet.. Det kommer inte funka.

  • Anonym (Vilsenkvinna)

    Jag känner mig låst i mitt äktenskap och vill kunna göra saker utan att någon säger att de är fel.. kunna umgås med mina vänner när jag känner för de. Kunna vara själv. De är nått jag saknar otroligt mycket. Jag har gjort som alla andra tycker i hela mitt liv. Men så vill jag inte längre ha de

    Jag är också en person som inte kan såra eller se nån fara illa. De gör de här ännu svårare. Jag biter ihop och står ut. Men de kommer inte funka.

    Vi är inte överens. Han vill kämpa jag vill ge upp.

  • Anonym (Vilsenkvinna)
    Anonym (Meto) skrev 2019-05-22 15:21:09 följande:

    Jag känner igen mig i mycket du skriver, skillnaden är att vi bara varit ihop hälften så länge som er. Jag har kompromissat bort mycket av mig själv för det här förhållandet.

    Magkänslan sa att det kanske inte var rätt för mig men jag valde ändå att satsa, tänkte att det löser sig.

    Min man älskar mig över allt och gör mycket för mig men vi har stora problem med kommunikation. Antagligen bådas fel.

    Så för något år sedan träffade jag en man, det var som att blixten slog ner. Har aldrig varit i närheten av att känna en sådan attraktion till någon.

    Dessa känslor har bara vuxit och jag känner mig förhäxad.

    Jag kämpar för att känslorna för den andre ska lägga sig så jag kan se nyktert på hela situationen, men det går inte.

    Jag mår så dåligt över hela den här situationen, bara tanken på att förstöra mina barns familj krossar mig. Min man älskar mig och vill inget annat än att vara nära mig, medans jag drar mig undan. Vi har sex någon gång ibland, men bara för att jag känner mig tvingad.

    Jag delar gärna familjelivet med min man men jag känner ingen attraktion till honom, jag älskar honom som en vän. Tror jag. Känslorna för den andre mannen gör att jag inte kan tänka klart....


    PRECIS så känner jag. Exakt samma känsla

    Vet inte om man kan säga att de känns skönt att jag inte är ensam och att de är nån som förstår mig.

    Jag har aldrig varit med om att känna såhär och trodde aldrig de skulle vara möjligt !! ????

    Känns fel att stanna och lika fel att gå. Men man måste ju må bra. Jag mår inte bra som de är nu.
  • Anonym (Vilsenkvinna)
    Anonym (Lämnade) skrev 2019-05-22 14:36:12 följande:

    Ha inte skuldkänslor för det. Åren är inte bortkastade då ni fått barn ihop och säkert haft många fina år tillsammans. Ni har utvecklats som människor och stått vid varandras sida. Att det nu känns som att du är redo att gå en annan väg är inget du ska behöva må dåligt över för att han vill annat. Försök hålla ett gott samarbete för barnens skull och håll eventuella negativa känslor och tankar så att barnen inte behöver ta del av dem så kommer de med tiden att acceptera situationen och se fördelen med att ha en mamma som kan njuta av livet och därmed vara gladare än du är i dagsläget. Man lever bara en gång


    Känner själv att jag inte är en bra mamma och fru. Känner mig irriterad vill bara att alla ska låta mig vara.

    Min man vill ju bara att allt ska bli bra men för mig... känns de försent... Han har en sån inverkan på mig att jag av skuldkänslor drar mig tillbaka och tror att de ska bli "bra" men jag kommer tillbaka till min känsla .. Jag vill inte
  • Anonym (Vilsenkvinna)

    Det är ett väldigt stort steg och tungt beslut att ta. Våra pojkar är relativt stora men ändå jobbigt att riva upp en vardag en trygghet. Jag är 45 år och Vill kunna leva och må bra. De gör ja inte nu. Jag grubblar varje dag... sjukt jobbigt.

  • Anonym (Vilsenkvinna)
    Anonym (I samma sits) skrev 2019-06-07 20:45:11 följande:

    Hur går det för dig TS?


    De här är bland de jobbigaste jag varit med om. Jobbiga skuldkänslor att de är jag som förstör denna familj. Jag har försökt att hitta tillbaka till känslor för min man men de är svårt. Nånstans där inne i hjärtat så säger hjärtat att jag ska stanna för att inte såra. Men de kommer inte bli bra och de sårar mig. Hur jag än gör så kommer jag må dåligt ????
  • Anonym (Vilsenkvinna)

    Ni som har separerat.

    Hur är förhållandet till erat ex och hur lång tid från de ni började tänka i banor att skiljas till handling ?

  • Anonym (Vilsenkvinna)
    Anonym (Följer) skrev 2019-06-19 18:53:54 följande:

    Jag går också omkring med dåligt samvete då jag rent logiskt borde älska min man då han är fantastisk på många sätt. Men 18 år sätter sina spår och jag börjar undra vad kärlek är. Inte gör det saken lättare att jag har känslor för någon annan heller.


    Det känns hemskt. Min man är en fantastisk person och känner samma. Jag borde ju älska honom !! Alla andra avgudar honom. Varför känner jag såhär nu. Men jag tror att allt har kommit upp till ytan att såhär vill jag inte ha de så. Försökt men jag hamnar tillbaka till att jag vill gå skilda vägar. Men de är så hemskt svårt att se honom sårad. Hur han vill ha MIG kvar. Hur han försöker ( stundvis )

    Så fruktansvärt svårt. Jag känner mig hemskt elak som känner såhär.
Svar på tråden Separera efter 20 år?