• Anonym (Una)

    Separera efter 20 år?

    Hej! Min fd (barnens pappa) och jag separerade efter ca 20 år. Det var på hans initiativ, hans känslor för mig hade tagit slut. Han tyckte också att han hade blivit tagen för given och var svältfödd på närhet och uppskattning. Han hade rätt i det, men jag älskade honom och var dum nog att inte visa det så mycket. Vi separerade i samförstånd och är än idag väldigt nära vänner. Barnen var mellan 15 och 17. Den store killen bröt ihop där och då och den lille blev jätteledsen. Men vi fick till det så bra, och det blev så bra för oss alla efter ett tag. Det tog inte lång tid efter, förrän jag insåg vad rätt det var att vi separerade. Jag ville ju inte leva med någon som inte ville leva med mig, och inte ville jag hålla fast han heller. Han var värd någon som älskade honom och som visade det för honom. Jag unnade verkligen honom att kunna få bli lycklig igen. Nu har han en fantastisk sambo som jag tycker jättemycket om. Vi kommer så bra överens.

    Barnen har inte mått dåligt över våran separation även om dom blev ledsna. Vi (hans familj och min) har umgåtts vid kalas, studenter och andra högtider och det har barnen tyckt varit kul och väldigt normalt. Nu är även min sambo med i "gänget" =)

    Ge dig en chans till att bli lycklig och få älska igen. Jag tror inte du vill sitta på ålderns höst och ångra dig att du inte tog steget till ett bättre liv. För även om det inte blir du och den där mannen, så finns det fler. Å dessutom får du tid för DIG!

  • Anonym (Una)
    Anonym (Vilsenkvinna) skrev 2019-05-22 13:59:50 följande:

    Tack !! Era historier ger mig hopp. Barnen kommer alltid vara nummer 1 för mig. Känner mig så hemsk som känner som jag gör. Jag har gjort tappra försök men jag hamnar tillbaka till min känsla att jag längre inte vill. Får så dåligt samvete mot min man. Han försöker verkligen nu. Men för mig känns de försent.... Han ger mig skuldkänslor att våra 20 år är bortkastad tid av hans liv.

    Senaste halvåret har vi kanske haft sex 4-5 gånger från att tidigare ha sex 3 gånger i veckan. Jag vill inte, det känns inte rätt.

    Jag vill ha kvar honom i mitt liv. Men känns mer som vänskap från min sida.

    Jag mår inte alls bra av den här situationen och det blir jobbigare och jobbigare.

    Att bara följa med i de som är och sen ångra mig resten av livet.. Det kommer inte funka.


    Det du berättar, så måste min fd ha känt också. Å jag får, även om det är 10 år sen nu, ont i magen av att veta att så kände säkert han med. Ibland klandrar jag mig själv såklart, att det var mitt fel. Men ändå, han är lycklig idag och har varit så i typ 6 år då han träffade nya sambon.

    Du måste tänka på dig själv nu. Fortsätt inte att vränga dig ut och in för äktenskapet längre. Förstår att du orolig för barnen, jag vet ju bara hur mina reagerade. Men dom är ju i en ålder där man kan förklara så dom förstår. Hade dom varit yngre, säg 7, 8, 9, 10, då hade det nog varit svårare.

    Vi valde även att säga till barnen att det var ett gemensamt beslut. Det var det ju inte från början. Orsaken var helt enkelt att jag inte ville att barnen skulle vända ryggen till deras pappa ifall dom skulle bli arga istället. Så jag bestämde att det var så vi skulle säga och dom har aldrig ifrågasatt det. Hade vi varit som hund och katt, ja då hade dom nog inte gått på det.
  • Anonym (Una)
    Lånehajen skrev 2019-05-22 15:49:31 följande:

    Alltid väldigt lätt att se det som att gräset är grönare på andra sidan, särskilt när det finns problem i förhållandet och om man känner sig instängd som du verkar göra. Nu framgår det inte så tydligt av texten vilken typ av kontakt du haft med den här andre mannen men är det en relativt ytlig bekantskap som det låter vet du ju egentligen ingenting om hur väl ni skulle passa ihop.

    Så jag tycker du ska lägga det åt sidan och koncentrera dig på ert förhållande. Har du pratat med honom om att du känner dig begränsad? Vad har hans respons isåfall varit? Eftersom han verkar beredd att göra vissa ändringar och kämpa för er, ser du en framtid där ni skulle fungera tillsammans om du fick de behov tillfredsställda som du idag inte har?

    Jag säger inte att stanna kvar nödvändigtvis är ett bättre alternativ men hade jag haft 20 år och barn tillsammans hade jag nog uttömt alla möjligheter och tagit mig gott om tid att tänka igenom saken innan jag bestämde något definitivt.


    Det verkar ju inte som att det är för den andre mannens skull hon vill skilja sig. Så tolkar jag det iaf. Det verkar också som hon har uttömt alla möjligheter till förbättrade av äktenskapet. Hon kan gott och väl lämna äktenskapet efter 20 år utan det minsta dåligt samvete. Dåligt samvete känner hon ju redan. Även om hon inte behöver det.
Svar på tråden Separera efter 20 år?