Separera efter 20 år?
Jag har varit tillsammans med min man i 20 år och gifta i 10 år. Vi har två barn tillsammans som är 13 och 11 år.
Senaste halvåret har jag börjat tvivla på vad jag känner. Jag har alltid varit den som gjort som alla andra vill och nu kommit till en punkt i livet där jag känner att jag måste få leva och må bra. Jag har alltid blivit tagen för given. Aldrig fått den kärlek tillbaka som jag gett. För 1 månad sedan så sa jag att jag inte ville längre att jag ville skiljas. Det tog min man väldigt hårt och började förstå att han inte visat den kärlek jag är värd och helt plötsligt ändrar hela sin personlighet till att vara en varm och kärleksfull person istället för den kalla person som tycker att kärlek har vi haft men den här jag stått för. Men jag är ganska säker på att den "fasaden" inte kommer hålla länge...
Det som också hör till saken är att jag för 2 är sedan fick upp ögonen för en annan. Jag har aldrig gjort något eller varit otrogen. Det var en kemi jag aldrig kännt förut. När jag ser / såg honom så händer det nått inom mig. Jag blir glad varm och känner mig lycklig. De var på min tidigare arbetsplats som jag träffade den här personen första gången.
Personen finns fortfarande kvar i mina tankar och de är honom jag tänker på. Om jag i tankarna ställer min man och sen andra framför varandra så vet jag vem jag vill ha.
Det stora problemet i de här.är att vi har barn tillsammans och det kommer krossa barnen.
Ska jag stanna kvar i nått jag inte känner för längre eller ska jag "sära" barnen och min familj.
Nån som varit med i nån liknande situation och kan ge råd?
Magkänslan sa att det kanske inte var rätt för mig men jag valde ändå att satsa, tänkte att det löser sig.
Min man älskar mig över allt och gör mycket för mig men vi har stora problem med kommunikation. Antagligen bådas fel.
Så för något år sedan träffade jag en man, det var som att blixten slog ner. Har aldrig varit i närheten av att känna en sådan attraktion till någon.
Dessa känslor har bara vuxit och jag känner mig förhäxad.
Jag kämpar för att känslorna för den andre ska lägga sig så jag kan se nyktert på hela situationen, men det går inte.
Jag mår så dåligt över hela den här situationen, bara tanken på att förstöra mina barns familj krossar mig. Min man älskar mig och vill inget annat än att vara nära mig, medans jag drar mig undan. Vi har sex någon gång ibland, men bara för att jag känner mig tvingad.
Jag delar gärna familjelivet med min man men jag känner ingen attraktion till honom, jag älskar honom som en vän. Tror jag. Känslorna för den andre mannen gör att jag inte kan tänka klart....