Så starkt av dig att sätta ord på de där känslorna, det är ju helt normalt men inte mindre jobbigt för det. Självklart blir det här världens omställning! När jag gick hos en psykolog (pga sexuellt övergrepp) så hade jag precis som du mycket förväntansångest/framtidsoro, psykologen frågade mig då varför jag oroade mig inför någonting som inte ens kanske händer. Det är nånting jag har tagit med mig från det. Att det är onödigt (men inte lätt att bryta) att må dåligt i förväg när det kanske inte ens inträffar. Tänkte om du skulle kunna försöka tänka lite så. Är själv dålig på att tänka så hela tiden och därför kommer oron över missfall.
En dag släpper det garanterat, vi får försöka stå ut, och jag hoppas precis som alla andra säger att det är värt det. Jag har längtat efter en gravidmage och en bebis att hålla i men just nu känns det där så himla långt borta!
Okej :) tror att jag också kommer undan, får skylla på att jag måste ta hand om mina hundar så behöver kunna köra.
citababy skrev 2019-06-19 18:56:06 följande:
Usch... Jag kan verkligen relatera till det du skriver. Min oro rör inte främst missfall om jag ska vara ärlig. Jag är däremot livrädd över den förändring som det innebär att få barn. Jag sörjer att det inte längre kommer att bara vara jag och min man. Jag är enormt orolig över förlossningsdepression och att inte kunna knyta an till sitt barn. Sen mår jag i övrigt som dig, dålig aptit, känna sig instängd i sin kropp, hormoner all over the place, trötthet och sömn efter jobb osv. Hoppas innerligt att detta släpper.
Jag dricker i normala fall inte och har aldrig gjort det så där är det ingen som kommer misstänka något :)
