Fått diagnosen borderline och är man.

Hej som rubriken lyder så har jag i en ålder av snart 40år fått diagnosen borderline och min första tanke var " men jag är ju kille" sedan har jag läst mig till att det inte är könsbundet.

Jag fick göra en utredning efter att ha försökt ta mitt liv efter min skilsmässa i vintras.

Jag har varit riktigt nära att lyckats ta mitt liv vid 3 tillfällen och skulle jag inte ha blivit hittad någon av de gångerna så skulle jag inte skriva det här.

Det sket sig rätt ordentligt efter skilsmässan då jag blev utkastad med bara en kasse med kläder och inget mer så det är väl bara bygga upp ett nytt liv tänkte jag då sedan kom domen efter att ha tagit massa piller dragit igång grillarna och lagt mig i husvagnen för att sova men sedan vaknat på akuten då fick jag träffa en psykdoktor gå på möte och göra tester.

Det är bara det som hänt sedan jag fick diagnosen har det varit tyst från vårde ja det har varit tyst i allmänhet då vänner tagit avstånd och på grund av diagnosen och självmordsförsöket så får jag inte träffa barnen.

Nu sitter jag och tänker på hur och varför just jag ska leva när det ändå inte är någon som bryr sig?

Telefonen har varit tyst sedan mars jag äger bara mina kläder och en rutten husvagn som står på jobbet där jag bor eller man kan inte säga att jag bor här men tillbringar den tid jag inte jobbar på här.

Så varför ska jag finnas vid liv? Alla drömmar jag haft om en familj i ett hus på landet vet jag ju nu att det inte kommer fungera för det jag läst om borderline säger att jag är en farlig person som man ska fly från så fort man kan.

Är det inte en tjänst för samhället och övriga runt mig att bara få gå vidare?