Ensamheten ger mig ångest

Fast i sängen, det finns ingen mening med att gå upp. Varför ska jag städa hemma? Ingen kommer hem till mig i alla fall. I olika sociala tillställningar känner jag mig utanför och ingen ser mig. Har blivit illa behandlad och det sätter sina spår. Men jag vet att jag är snäll, hjälpsam, trevlig. Men ingen ser det.

Bor i storstad och möjligheter borde finnas. Men dessa erfarenheter jag har säger; du är inte välkommen.

Jag har varit med om mycket. De människor som har ett fint anseende hos andra, de har slitit sönder mig. Är det orättvisa rykten, ja kanske. Men vem bryr sig?

Jag låter nog negativ, ja, men min situation ser ut så. Ska det krävas självmordsförsök så kanske jag blir inlagd på psyket, och då har jag ifall någon att prata med. Nån personal som hälsar.

Finns det någon som har varit på botten och kommit upp?

Är det akuta mobila teamet du menar?

Försök släpp tanken på att du haft otur med dina föräldrar och att det är deras "fel" att du är där du är. Det är DU som väljer vem du vill vara och hur DITT liv ska levas. Sluta titta i backspegeln och börja titta framåt. Hur vill du att ditt liv ska se ut? Vad behöver du göra för att nå dit? Börja med små steg, till sist är du framme.

Jag har en mild protest. När jag dejtar så kommer första tanken automatiskt, från magen, att "Kan jag tänka mig ligga med denna kvinna?". Det sitter i ryggmärgen och kvinnor kanske är likadan?  Däremot skulle jag aldrig förvänta mig eller sträva, eller tjata om sex första träffarna. Överhuvudtaget tjatar jag aldrig om sånt. Det faller sig naturligt när det är dags.

Problemet är att ha människor att besöka. Som kan stå ut med ens ångest.Så svårt att hitta människor som vill ha nya vänner, som kan hjälpa till och accepterar att man mår dåligt ibland, att man kommer över tröskeln. Då kan man få en vän för livet.

Problemet är att ha människor att besöka. Som kan stå ut med ens ångest.Så svårt att hitta människor som vill ha nya vänner, som kan hjälpa till och accepterar att man mår dåligt ibland, att man kommer över tröskeln. Då kan man få en vän för livet.

Bor i Sthlm.

Har du varit där?

Hur tycker ni ; om ni inte mår så bra, men söker/vill ha kontakt med andra? Gör ni det eller vill man vänta tills man är ångestfri om dagarna?

Jag mår väl inte så bra, även om det är bättre nu än på morgonen. Måste ändå upp och uträtta dagens göromål.

Du själv?

Det är modigt. Men det är förfärligt när man blir sviken i det läget. Är det sällsynt med människor som är väldigt lojala? Jag vill vara lojal i alla fall.

Fast i sängen, det finns ingen mening med att gå upp. Varför ska jag städa hemma? Ingen kommer hem till mig i alla fall. I olika sociala tillställningar känner jag mig utanför och ingen ser mig. Har blivit illa behandlad och det sätter sina spår. Men jag vet att jag är snäll, hjälpsam, trevlig. Men ingen ser det.

Bor i storstad och möjligheter borde finnas. Men dessa erfarenheter jag har säger; du är inte välkommen.

Jag har varit med om mycket. De människor som har ett fint anseende hos andra, de har slitit sönder mig. Är det orättvisa rykten, ja kanske. Men vem bryr sig?

Jag låter nog negativ, ja, men min situation ser ut så. Ska det krävas självmordsförsök så kanske jag blir inlagd på psyket, och då har jag ifall någon att prata med. Nån personal som hälsar.

Finns det någon som har varit på botten och kommit upp?

Har du Q varit på deras möte?Jag skulle  vilja gå men är ångestfylld.Är  det lättsamma människor? Enkelt?Alltså om det är stelt,har jag svårt att känna mig bekväm.

Sen är det beklagligt att det finns människor som utnyttjar andra människors situationer. Jag vill påminna er om att vara rädda om er.

Fast i sängen, det finns ingen mening med att gå upp. Varför ska jag städa hemma? Ingen kommer hem till mig i alla fall. I olika sociala tillställningar känner jag mig utanför och ingen ser mig. Har blivit illa behandlad och det sätter sina spår. Men jag vet att jag är snäll, hjälpsam, trevlig. Men ingen ser det.

Bor i storstad och möjligheter borde finnas. Men dessa erfarenheter jag har säger; du är inte välkommen.

Jag har varit med om mycket. De människor som har ett fint anseende hos andra, de har slitit sönder mig. Är det orättvisa rykten, ja kanske. Men vem bryr sig?

Jag låter nog negativ, ja, men min situation ser ut så. Ska det krävas självmordsförsök så kanske jag blir inlagd på psyket, och då har jag ifall någon att prata med. Nån personal som hälsar.

Finns det någon som har varit på botten och kommit upp?