Sociala koder

Absolut kan jag göra fel jag också. Ingen är ju perfekt. Men i dessa fall har de ju varit tydligt att dem är roten till problemet. Jag har precis som vilken annan person som helst försökt lära känna någon på ett normalt sätt som anses som normalt i samhället. Visst har jag svårt med sociala koder och sådant pga min diagnos men skillnaden här är att dem ger ju inte ens mig chansen att lära känna dem. De har redan bestämt sig. Därav varför jag undrar då vad jag gjort för fel. Någon sa till mig att de finns sådana personer som bara är så, dvs fryser ut andra utan någon anledning och de är jätte konstigt. Kan ha och göra med första intrycket och så. Det är det som jag tagit upp i mina exempel, att de har fryst ut mig av konstiga anledningar och då är de ju inte konstigt om jag funderar på vad det är som pågår.

De Personerna i baren/på spelningen kunde ju lika gärna ha hälsat på mig eftersom de hälsade ju på de andra. De var väl fel tillfälle innan därför mitt försök till att vara social inte gick så bra. Sedan så satt vi alla vid samma bord och alla pratade med alla. Förutom dem. Dem pratade med alla förutom mig av någon konstig anledning. De hade innan gett mig blickar, och vid det andra stället satt den ena framför mig och glodde och fattade ju inte vem jag var och varför jag var där överhuvudtaget. Min sambo pratade ju med personen och då fick personen reda på vem jag var.

Jag tycker ju inte det är alla andras fel utan ifrågasätter mer bara deras logik i det hela då jag inte tycker den låter särskilt rimlig. Vill som sagt bara förstå varför jag blivit något slags offer om de är något jag gör som jag försöker ta reda på (därför detta inlägg) eller om de bars är tråkiga och har skeva inställningar till det som är normalt? Alla fattar ju och till och med jag hur man beter sig i sociala sammanhang, därför undrar jag hur då dem kan skylla på att jag gör på fel sätt när dem beter sig sämre än vad jag gör? Varför ska jag ta skulden för att dem är elaka?

Tex jag träffade några tjejkompisar som jag inte kände så bra. Ena sa till mig att jag kunde följa med henne och hennes kompisar när de skulle ut och så. Vi var ju ute den gången och hon kanske var full men hon frågade ju den frågan och jag tyckte ju det bara va kul att hon frågade. Jag var ju nykter så jag tyckte inte hon uppträdde som full. Dagen efter när vi pratade så skyllde hon på att hon var full och därför ville hon inte att jag skulle hänga med henne och hennes kompisar.

Detta är något fel dem gör och det är taskigt. Hur kan jag då bli sk felet i det? Det var ju hon som tog initiativet, inte jag. Jag får skulden för det. Jag blir den som inte fattade.

Jag försökte prata med en annan tjej och jag och min sambo och hans innebandylag var ute och laget bestod av både killar och tjejer varpå denna tjejen gick i samma lag. Jag var då ensam tjej i detta fall och eftersom jag pratade lite smått med henne samt att hennes kille också var med oss andra, så bad jag henne komma dit för jag ville inte vara ensam tjej. Jag hade inte så många att prata med eftersom jag bara kände min sambo och hans bästa kompis, jag kände inte de andra. Hon kom dit och vi hade supertrevligt. Vi kunde prata tjejgrejer och så. Sedan hade vi kontakt på fb men då kom det tillslut fram att hon tyckte att jag försökte för mycket. Hur tänkte hon att jag skulle försöka lära känna henne då? Det händer ju ingenting om man inte är social och tar intiativ mm. Likaså med förhållanden. Jag hade ju aldrig träffat min sambo om jag inte hade tagit initiativet att börja prata med honom. Därför är det konstigt att folk då reagerar negativt när man är social och framåt. De som har adhd är ju mer socialare och framåt än mig, skulle de göra fel då också? Nej för de får inte höra att de gör på fel sätt. Så det är fel på dem jag försökt socialisera mig med, inte på mig. För mitt sätt är ju inte på fel sätt. Mitt sätt är ju ett normalt sätt att ta kontakt på. Deras sätt är bara konstigt.

Jag fattar men det är svårt att formulrea hur jag menar, dels för att jag är missförstådd pga av min diagnos men också för att det känns som att folk inte fattar vad jag menar oavsett vad jag skriver. Hoppas att folk förstår mig mer nu när jag är kortfattad. Jag tyckte bara mitt sätt att förklara var enkelt och tydligt och tog även upp exempel på situationer. Hade jag bett någon annan att skriva åt mig, kan jag garanterat säga att då hade nog folk förstått exakt vad jag menade, utan att jag ska behöva förklara 40 gånger samma sak. Jag har ju bara upprepat allting, bara för att jag trodde att folk skulle förstå om jag sa på olika sätt. 

Jag kanske blandar ihop saker. Men när dem är otrevliga eller beter sig mycket märkligt, så känns det för mig som om de inte fattar sociala koder mm för att de ska ju föreställa normala, vilket jag inte tycker är den bilden dem ger mig då. För mig är det dem gör inte ett sk normalt beteende som är accepterat i samhället. 

Dem fattar sociala koder men bryter dem ibland eller låtsas inte förstå dem, vilket jag uppfattar då som att dem har problem med det sociala samspelet.

Dvs jag har en bild av hur en normal person är och hur dem med diagnoser är, därför ser jag skillnaden på hur dem med ASD blir utsatta om dem inte förstår, medan dessa normala blir mer hyllade, trots att dem gör sociala fel. Ingen påpekar ju till dem att dem gör fel, men så fort jag har gjort fel, så ska folk säga det.

Kanske tog upp dåliga exempel men tänk er att något som sk normala personer förstår i sociala sammanhang, inte är så självklart för någon som har ASD, och så ser personen med ASD att dessa normala personer bryter mot sociala koder själva men ingen bryr sig om det. Men att många i mitt fall har ju på ett negativt sätt förklarat att jag gjort på fel sätt. därför tycker jag att dem gör på fel sätt enligt mig genom att säga på det sättet dem gör. Det är inte för mig normalt beteende. 

Men alltså, det är ju jättesvårt för oss att förstå exakta situationer när vi bara har sin sida av saken. Vi vet ju inte exakt hur hon du ville fika med uttryckte sig, du kan ju t ex ha missat vissa saker pga ditt funktionshinder.

Och ja, folk fikar. Tjejkompisar fikar och shoppar. Men ni var inte tjejkompisar. Och jag har iaf aldrig stött på att någon ytlig bekant frågar om jag vill fika eller shoppa så att vi kan lära känna varandra bättre. Det händer liksom inte. Så däri ligger felet, att du tror att det är normalt (som i enligt normer) att lära känna ytliga bekanta på det sättet.

Jag läser era kommentarer och tar till mig.

Men här är ett tydligt exempel på att jag verkligen tycker detta är konstigt.

Ni vet situationen på studentmottagningen. Jag försökte prata då med studenten och försökte då små prata med hans kompisar. Ena tjejen verkade totalt blåst. Hon fattade inte att jag bara ville små prata. Gissa vart hon hamnade? Paradise hotel. Det som är konstigt i detta är ju att hon som ansågs vara normal enligt mig, var ju i själva verket väldigt konstig. Om man är med i pH så bor man ju med olika människor och är social och vill ständigt socialisera eller bråka med andra. Därför tycker jag då att hennes sociala förmåga inte makes sense när hon knappt fattar att folk små pratar som ett sätt att lära känna någon. Hon är ju skev.

det Är ju därför jag försöker förstå det sociala och dem sociala koderna genom att diskutera olika situationer och erfarenheter jag har där jag tycker att personer utan ASD inte anses vara normala trots att de anses vara det av alla andra. Personerna jag försökt lära känna kanske inte ville prata med mig, men de blir ju mer konstigt om de gör det på ett konstigt sätt.

På konstigt sätt menar jag bara att de säger väldigt orelevanta saker som dem bara antar att jag ska fatta. Tex att jag ska fatta att man inte ska ta kontakt med människor överhuvudtaget ungefär och berättar då för mig hur jag ska gå tillväga. Vem gör så? Ska jag berätta för varje person jag vill lära känna hur de ska ta kontakt med andra? Låter ju jätte konstigt.

Jag har ju bara tagit upp exempel där jag känner att jag träffat både väldigt tråkiga personer och att de är bra på att påpeka ens fel och ska föreläsa om hur man ska göra och så. Det tycker jag inte är normalt beteende och jag tror inte det uppskattas av andra heller.

Kan ni som sa att ni förstod mig hur jag menade bara skriva till dem personerna här på tråden, hur jag menar med allting. Så ja de finns faktiskt folk som förstår vad jag menar.

Det enda det här exemplet visar är att pH-tjejen inte ville prata med just dig. 

För att fortsätta på din jämförelse: Alla TS inlägg i den här tråden går ut på att alla andra människor också borde sitta i rullstol, för att TS bedömer att de inte använder sina kroppar på rätt sätt, trots att TS inte har medicinsk kompetens att avgöra det. Vidare anser TS att andra är otrevliga när de klagar på att hon kör in i dem med sin rullstol.

Även om man har funktionshinder kan man försöka lära sig var man själv slutar och var andra börjar, dvs vad man kan och inte kan påverka.

Ja men precis. Eftersom jag inte förstår dem socials koderna i och med min diagnos så kan man säga att när jag tror att jag gör på rätt sätt dvs precis alla andra i det sociala sammanhanget så tolkar då dem utan diagnoser det som främmande just för att de märker ju av någon anledning att jag inte är som dem. Jag märker ju skillnad på personer med diagnoser som har ännu mera stöd och behov och hjälp och jämfört med dem så är jag ju normal. Jag tycker inte att man märker på mig att jag har en diagnos förrän man har lärt känns mig. Folk som jag har träffat har ju oftast bara märkt något eller antagit att jag har en diagnos, men har ändå inte gett mig någon chans. De har ju redan bestämt hur jag är eller hur de tror att jag är. När jag blev utsatt för mobbing så var de en person som visste vem jag var redan innan vi hamnade i samma klass. Så fort jag vart utsatt för mobbing så passade det att bry sig. Innan hade ju personen och många andra bara baserat hur jag var utan att ens ha gett mig någon chans. Visst jag kanske inte är normal så som de utan diagnoser är, men jag har ju ändå förmåga att se orättvisan mellan personer med ASD och personer utan. Det är ju det som jag försökt ta upp här hela tiden och därför velat ha dels olika perspektiv på sociala koder och sammanhang samtidigt som jag velat förstå felet jag gör.

Jag tycker inte jag riktigt har fått ett konkret svar på vad felet är som de syftar på. De måste ju kunna säga tex felet är detta... är de något jag gör eller är de hur jag ser ut eller ja vad menar dem egentligen?

Alltså jag förstår ju absolut att man kan ha dåliga dagar och då inte vilja prata pga det..Men det är inte det jag menar. Jag menar att orättvisan i detta är att om jag pratar med människor på en fest tex, så ser jag ju skillnaden mellan hur jag kommunicerar med dem på festen och hur de utan diagnoser kommunicerar. Pga att jag ser detta så tycker inte jag att det är så mycket skillnad på om tex Stina försöker komma in i gruppen genom att småprata osv, än om jag skulle göra det. Absolut finns det nu någon skillnad, då man är olika osv. Men det är ändå på samma sätt dem försöker komma in i gruppen, för att just det sättet anses vara normalt. Dvs att småprata är ju ett sätt att komma in i en grupp och då gör ju både jag och Stina på rätt sätt. Och om de är fel sätt så gör vi ju båda lika mycket fel. 

Jag tycker inte det finns skillnader på just dem med diagnoser och utan diagnoser, för att oavsett vad, så försöker alla att passa in på något sätt, hur kan då ett sätt vara fel och ett annat inte när det är exakt samma sak? 

Nu hänger jag absolut inte med. Så har jag inte skrivit/menat.

Någon (du?) ville att jag skulle betrakta TS mer förlåtande och tyckte att min attityd var som att säga åt en person i rullstol att den ska skärpa sig och resa sig.

Jag tog mig friheten att fortsätta på jämförelsen med rullstolen. När TS tar upp sin problematik och pekar på hur många fel andra gör, och hur skeva och idiotiska de är, och hur orättvist det är att deras agerande tolereras medan TS kritiseras, så tycker jag att det motsvarar om en rullstolsburen skulle börja kasta skit omkring sig på alla som inte sitter i rullstol. Ett sådant beteende är ingen omedelbar succé, helt ärligt.

FL är varken en läkarmottagning eller ett forum för folk med TS funktionsvariation. Här finns ett tvärsnitt av vanligt folk, vissa lika intoleranta som de personer TS har träffat på och beskriver i trådstarten, andra med stor inblick i just TS problem.

Här får TS skriftliga reaktioner, mer eller mindre välformulerade, och olika gissningar/analyser om orsaken till att folk har reagerat och reagerar märkligt på henne.

Om TS vill ha en professionell bedömning av sitt beteende är det givetvis inte hit hon ska vända sig och det tror jag faktiskt att hon begriper.

Jag har ingen aning om huruvida mitt eller ditt eller någon annans bemötande påverkar TS i någon riktning, och jag uppfattar det inte som min eller din eller någon annans plikt att påverka henne. Hon har ställt frågor, vi är några som har svarat, kanske kan hon ha nytta av det eller så kan hon inte det.

Utöver det har jag inte skrivit att hon "måste" lära sig, utan att hon "kan försöka" lära sig. Om TS ska få något annat resultat i sina interaktioner med andra människor än de hittillsvarande tror jag personligen att hon måste lära sig ett annat sätt att ta kontakt med människor, men det var alltså inte vad jag skrev i mitt inlägg.

.

Jag har ju fått en massa svar, dels känner jag mig lättad för att jag äntligen förstår det som jag alltid undrat över. Varför blev det som det blev i tidigare skolor, varför vart jag utsatt för mobbing? 

Jag förstod ju att de var för att dessa tjejer var väldigt osäkra i sig själva och så, men jag förstod inte att de också hade med dessa sociala koder och hela den biten. Alla sa ju bara att jag gjorde fel men inte hur eller vad. Hur skulle jag då kunna fatta felet? 

I detta fallet så antog ju de flesta bara att jag hade en diagnos och då gick till läraren. Jag visste ju knappt själv om min diagnos. 

Först var problemet att bearbeta att jag hade fått min diagnos och att jag vart utsatt för mobbing. Men sedan när det löste sig, så kom det här med sociala koder upp mitt i allt och jag började fundera över det. Varför jag vill lära mig och få svar på sådant här, är för att det blev aldrig något avslut på själva mobbingen. Jag slutade bara där och sedan så rullade mitt liv på. Men nu massa år senare, så kan jag reflektera över vad det var som hände. Jag kunde inte det då, för då var det så infekterat och aktuellt. Men eftersom jag varken får svar från inblandade, tänkte jag att jag skriver här istället, för att få olika perspektiv på det hela. Jag tycker det är konstigt att ingen kan ge mig svar, utan utomstående som inte ens var inblandade fattar ju typ allting jag har skrivit.Jag vill ju inte ha det såhär hela mitt liv, jag vill ju lära mig sociala koder och så, så jag lättare kan kommunicera med andra och inte känna att jag gör på fel sätt. Jag är så van att folk på olika sätt visar att dem tycker det, därför är det inte konstigt att jag är väldigt känslig för just det. Det är ju klart att jag tar åt mig, för att man har ju misslyckats så många gånger med den sociala biten. 

Jag har inte svårt att vara social med människor, men däremot gör jag ju på fel sätt eftersom jag inte kan se dessa hintar som andra kan se. 

Samtidigt som det är en lättnad över att jag förstår detta nu, känns det sorgligt eftersom det har hållit på så lång tid. Jag har nästan varit desperat för att veta vad som hände, medan nu känner jag mer ett lugn som känns både konstigt och skönt. 

Men kan man få svar från inblandade eller är det verkligen så att de gått så lång tid att det är omöjligt? Jag som trodde att jag skulle få många svar om varför. Jag fick lite svar men det var info som jag känner är lite sisådär, jag menar, jag visste ju knappt om den infon och mycket kan vara efterkonstruktioner. Jag ville bara ha en seriösare sammanfattning om det hela från skolan. Men dem fattar knappt vad jag vill och kan inte hjälpa mig. De gjorde ingen dokumentation pga någon lag som inte fanns då, men som finns nu.. 

Du har hängt upp dig på din idé om att jag skulle vara orolig för att människor tar skada av att TS klagar på dem, så jag säger för andra gången att jag inte har skrivit något sådant och att det inte rör mig i ryggen vilka som eventuellt blir ledsna av det hon skriver.

Men TS krånglar till sitt eget liv genom att hålla liv i tankarna om att andra gör fel, att andra borde ha diagnoser, att andra är skeva, etc etc.

Som du själv konstaterar frågar hon vad det är för fel hon gör. Hon ställer frågan i ett allmänt forum utan specialistkompetens, Några svar hon har fått är att hon är för på, för intensiv, att hon måste fatta att folk kanske inte vill ha nya vänner i den utsträckning hon tror, att hon uttrycker sig krångligt, att hon borde grubbla mindre över andra och mer över sig själv, att hon tar kontakt på ett udda sätt. Du själv har skrivit en del av sakerna.

De råd TS vill ta till sig, och kan ta till sig, kan kanske vara till nytta i hennes framtida interaktioner med människor. Det hon inte vill/kan ta till sig går till spillo, åtminstone för hennes del.

Jag jämställer inte TS problem med den rullstolsburnes. Jag drev rullstolsexemplet ett steg längre eftersom jag tyckte att det var en dålig jämförelse. Varken omvärlden eller den rullstolsburna anser ju att den personen ska kliva upp och springa ett maraton, men TS anser att hon ska få delta på exakt samma villkor som andra, trots att hon uppenbarligen inte KAN göra det, åtminstone inte utan extremt stor ansträngning.

Men ja, jag anser att det är nödvändigt att lära sig grundläggande spelregler för social samvaro, om man vill umgås med folk och vill att de ska vilja umgås med en själv. Någon har tipsat henne att gå med i ett forum för personer med liknande funktionsnedsättning. Det är kanske mycket bättre för TS, än att försöka stångas med alla oskrivna umgängesregler som "vanliga" människor har satt upp.

Så min ståndpunkt är att antingen behöver hon utveckla sitt beteende, eller, om hon inte vill eller kan det, så får hon söka nytt umgänge, kanske bland folk som delar hennes problematik.

Jag har en sambo. Det är ju mestadels från honom jag har träffat nya människor och då har det ju gått bra. Men jag menade att jag ville ha konkreta svar om själva felet med tidigare vänner och så, för då var de ju verkligen tydligt att jag gjorde något fel enligt dem. Men jag fattade inte vad och dem sa inte varför heller. Jag har ju frågat om det men då vart det ju försent eftersom ingen kom ihåg någonting. Vänner jag hade då var ju inga snälla heller för att dem dels hade roligt på min bekostnad och att de fattade ju att jag inte förstod sociala koder och sådant. Men de var fortfarande taskiga mot mig trots att dem fattade att jag var för ärlig led saker eller helt enkelt inte förstod saker.

Men hur kan det vara skillnad på att de normala gör fel men ändå rätt och att om jag gör fel så är det mer dåligt än om de normala gör samma fel. Har de med min diagnos att göra? att jag inte kan se dessa hintar

 

Jag märker ju redan nu hur mycket jag utvecklas och förstår gällande sociala koder nu när jag vet felet jag sk gör, så då blir det enklare för mig att veta hur jag ska bete mig i sociala sammanhang. Men samtidigt känns vissa saker orimliga eftersom jag tror många sociala koder är påhittade och finns ingen logisk förklaring till, eftersom de är påhittade och då kan anledningen vara vad som helst. Det blir mer som mobbing då, dvs att osakerna där kan vara att det är fel att ha en rosa tröja på sig, för det har vissa bestämt att det ska man inte ha. 

 

Jag har bara pratat om skillnaden av att ha en diagnos och inte. Och att om två personer gör på samma sätt dvs använder fb, varför är det då automatiskt den enas fel och den andra kommer undan trots att de gjort samma sak. 

 

Jag försökte bara få svar på felet men tror det har spårat ut lite. För att jag tror bi missuppfattar varandra. Ni kommer nog aldrig kunna förstå mig. Det spelar ingen roll hur gammal jag är för jag struntar fullkomligt i eran ålder. Det viktiga för mig är era åsikter. Jag är inte här för att få veta andras ålder. Jag är här för att ta reda på saker jag undrar över och Bill veta.