Hjälp bonusbarn och relation

Hej!

Är sedan 1.5 år i en relation med en man som har en dotter på 10 år och en på 18. Relationen med yngsta bonusbarnet är bra, vi har tyckt om varandra sedan dag ett. Hon säger ofta att hon älskar mig och vill gärna vara med mig mer än med sin pappa t.om. Jag är väldigt glad i henne också! Äldsta dottern accepterar mig och även om hon är mer tonårig så har vi inga tjafs direkt.

Men. Jag vet inte om jag orkar med detta livet mer. Har inga egna barn. Min partners ex är fruktansvärd. Hon har försökt preja mig av vägen med sin bil, vägrade låta dottern träffa mig i början och sa till dottern att hon inte fick gå till skolan om vi träffades, hon sa till äldsta dottern att pappan och jag varit otrogna mot henne i flera år (lögn), hon har sagt till äldsta dottern att min partner i princip våldtagit henne osv. 1.5 år senare spelar hans x fortfarande offret och ser mig inte ens i ögonen. Trots att hon inte ville ha sex med eller ens krama min partner på 10 år och själv var otrogen är jag och han de hemska i allt detta.

Som det har varit har vi haft yngsta tjejen torsdag till måndag ena veckan och en torsdagseftermidsag andra veckan. Vi vill på sikt ha henne varannan vecka.

Lång bakgrund men nu till det jag brottas med:

Mamman jobbar 2.5 timmar varje vardagseftermiddag. Under denna tid sitter dottern med på arbetsplatsen medan hon städar. Nu har dottern börjat vilja vara varje vardagseftermiddag hos oss när mamma jobbar, fram till sent på kvällen. Och även att jag älskar henne tycker jag det är jättejobbigt. Min partner lägger då allt åt sidan och ger henne allt fokus. Resultatet blir att allt vardagsgöra ska göras efter 9 på kvällen och d blir knappt tid att ses. Flickan har oxkså börjar vilja vara hos oss några timmar varje dag den helg hon ska vara hos mamma. Anledningen är att här är lek o bus konstant.

Jag tycker att en 10åring borde kunna underhålla sig själv stundvis så att vi tex kan städa, fixa i trädgården osv även om hon är här men icke. Det är väldigt intensivt och jag orkar snart inte mer.

Känner mig som den elaka styvmamman för att jag tycker att de borde hålla sig till det schema de har med dotterns dagar och för att jag vill ha egentid o lugnt med min partner. D sista jag vill är att komma emellan min partner och hans dotter men jag är helt slut och får en klump i magen varje gång han hämtar henne nu mer.

Har någon några tankar om situationen? Hur bör man göra? Vad mår dottern bäst av?

Känner att jag snart kommer att lämna relationen som det är nu, orkar inte.