Anonym (Orolig) skrev 2019-07-11 00:09:36 följande:
Tack för dina svar o förståelse. Du träffar väl ofta folk med just detta. Ja.. Kontrollbehov, ja jo, kanske. Oro har man jämt, mer eller mindre om allt. Jag har aldrig sett mig som en orolig människa. Sen fick jag barn o allt förändrades! Är väldigt ?hönsig? som mamma, säger dom. Måste ha koll varje sekund på barnen. Annars sätter ju dessa sk katastroftankar in. Att dom blitt kidnappade, hänt nått, skadade osv osv.
Men hur kan tankarna kring nånting ta över så att kroppen ändå känner av o tror att det är på riktigt? Säg att jag är helt övertygad om denna sjukdom nu. Kroppen känner av varje syntom som är. Men i huvudet är det bara tankar. Hur kan kroppen ?spela med??
Ja, som sagt. Katastroftankar är väldigt vanligt och ett sätt att hantera ångest. När man lever med ständig oro så triggas ett centra i hjärnan där fara och flykt uppfattas. Vi behövde ju det en gång i tiden då verkliga faror fanns och vi behövde fly. Vid ständig oro triggas lätt detta system och hjärnan tror att det finns något verkligt att vara rädd för. Förstår du?
Sen att det just är en sjukdom är ett sätt att kanalisera rädslan och oron. Hjärnan behöver nåt verkligt att vara rädd för. Så luras du att tro att dina symtom är en allvarlig sjukdom. Och du, kroppen och psyket är så starkt sammanlänkade att man kan få vilka kroppsliga symtom som helst. Det finns ju människor som blivit både förlamade, fått blödningar och starka smärtor som bara varit psykosomatiska. Så ja, utan tvekan.
Att få barn är till en viss del en livskris. En stor omställning som kräver en helt annan stresstolerans. Som du skriver, en ständig oro. Den oron måste man lära sig att härbärgera. Dvs att lära sig hantera, förstå och göra rimlig. Dessutom att lära sig stå ut med att man faktiskt inte kan ha kontroll på allt, inte ens att ens barn råkar ut för saker. Det är människans lott, vi kan INTE styra allt och ha STÄNDIG kontroll. Ja vad som helst kan hända, det är samma för alla. Men oftast gör det inte det. Men att på nåt sätt finna lugn i det, att släppa taget lite och göra så gott man kan. Det räcker.
