AnonymZzZ skrev 2019-07-11 22:47:33 följande:
Hej TS,
Jag hade precis som du i vintras. Började med tunga ben under hösten, tyckte inte jag orkade nåt. Sen kom stickningar i armar och ben, alla möjliga konstiga ryckningar som liksom hoppade mellan olika muskler. Stickningar i ena foten, varannan dag i andra handen. Jag var så himla orolig. Sen började jag tappa kraft i höger arm, orkade knappt äta eller borsta tänderna på barnen. Ständig frossa. Tankarna bara snurrade och jag analyserade alla symptom. MS? ALS? Vitaminbrist? Stress? ME? Hypokondri/ångest? Det konstiga var ju att symptomen liksom hoppade runt i kroppen.
Efter ett par månaders väntan (fruktansvärt) fick jag komma till en neurolog som gjorde massa olika undersökningar och även tog en hel del blodprover. Allt var bra! Jag hade en lång lista med sjukdomar jag frågade honom om varpå han bestämt svarade nej på samtliga. Tårarna föll när jag satt där.
Efter det försökte jag bara koppla av, men det blev inte bättre direkt. Började sakta sova bättre men var fortfarande tung i benen. Skulle med familj och vänner på skidsemester i mars, och förstod inte hur mina ben skulle orka? Men vi åkte upp, och hade en fantastisk vecka. Benen bar, det var sol, åt gott och bastade på kvällarna. Halvvägs in i veckan tänkte jag på alla mina symptom, som plötsligt kändes väldigt långt bort.
Väl hemma igen började jag träna. Styrketräning hemma och korta löprundor. Kroppen svarade, och det var så skönt att känna styrkan komma tillbaka!
Nu i efterhand tror jag att väldigt många av symptomen berodde på oro och ångest. Som jag eldade upp mig själv....
Så TS, tror du kan vara helt lugn. Jag känner igen mig i mycket av vad du skrivit! Försök ta det lugnt, börja träna och sluta googla symptom!
Va skönt att du känner dig bättre o att en neurolog kunde svara på dina frågor o även lugna dig! Jag skulle också vilja träffa en neuroläkare o få en undersökning! Hu. Det skulle ge mig ro.
Denna ständiga oro som gnager. Men ?skönt? o inte va ensam om alla dessa knasiga tankar, symtom o funderingar! Förhoppningsvis är det ju absolut ingen fara. Eller så har det en förklaring som kommer men tills dess får jag försöka att sluga googla sönder mig.
Ja det är inte lätt alls o väldigt jobbigt men min man sa igår, efter mkt prat om detta, han är ju sällan orolig o tycker jag oroar mig i onödan! O tycker jag ska ?leva livet nu? o inte ta ut nått i förväg som jag inte ens vet vad det kan va eller om de är! O han har ju rätt.
Så länge det inte blir värre med känselbortfall, svaghet så ja, jag kan ju inte gå o oroa mig över en dödssjukdom som inte ens finns i mitt liv. När jag skriver det så låter det logiskt men i tankarna är det värre.
Ja. Fy, tänk hur kroppen kan motarbeta sig själv när rädslan sätter in...