Forum Psykisk ohälsa - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Orkar inte med mitt barn?

    Tor 11 jul 14:23 Läst 0 gånger Totalt 16 svar
    Tor 11 jul 14:23

    Hej!

    Min pappa dog i oktober, alldeles för ung... det satte igång min panikångest, depression och utmattningssyndrom som jag haft av och till sedan tonåren. Denna gången blev det dock på högvarv... jag har gått i terapi, jag har varit sjukskriven och fått bra med hjälp på det planet. Men min son är 4,25 är gammal och ett barn med uppmärksamhetsproblem. Om man inte är hos honom 100% och ger honom all uppmärksamhet hela tiden så får vi problem här hemma. Han tjatar evigt om leksaker som vi inte har råd med. Vägrar äta riktig mat, ska bara ha glass och godis... och får han inte som han vill så blir han skitförbannad. Det är bråk varje dag om mat, toabesök (vägrar sluta med blöja tydligen trots alla böcker/pedagoger och instruktioner), tandborstning, lek... vi måste ju vara med o leka alltid så det är typ en timmes tjat varje dag innan han går o leker själv så vi kan göra våra tråkiga jävla vuxengrejer. Egen återhämtning kan man ju glömma för då kommer ungen o stör direkt... som ett sjätte sinne... "nu är pappa glad och gör något HAN vill i lugn och ro, så kan vi inte ha det!".

    Jag orkar inte mer. Jag har bett om hjälp. Ingen har tid, det är jobb för morföräldrarna (och när det inte är jobb behöver ju de också återhämtning själva) och min mamma bor för långt bort och kan inte hjälpa oss på kort varsel eller i vardagen...

    Förskolan har sommarstängt och min fru vägrar ta hjälp av socialförvaltningen för då tar dem vårt barn ifrån oss... så här ligger jag nu och känner att det enda sättet att få koppla av är att ta livet av mig. Lidandet tar ju aldrig slut... ansträngningarna konstanta, ingen vila, dålig sömn, ingen egen "lek" bara stress och arbete. Jag är så ledsen, jag är så trött... vad ska jag ta mig till?

  • Anonym (Stina­)
    Visa endast
    Tor 11 jul 14:30 #1

    Men...ni är två? Kan ni inte dela upp tiden med barnet så kan ni vila en i taget? Socialtjänsten kommer inte göra någonting när ni är två som kan dela på ansvaret.

    Sen kan jag tänka mig att barnet söker så mycket uppmärksamhet som en följd av en ond cirkel ni hamnat i. Han vill ha er föräldrar hela tiden, ni är trötta och vill fly undan. Det märker barn av och då är de på ännu mer osv. Om ni verkligen planerar in tid var och en av er då ni aktivt GÖR saker med barnet, en och en så är den andre sedan utvilad och kan ta över. Sitt tillsammans framför tv:n på kvällarna. Sov ihop. Bara ös på med det ni alla behöver: återhämtning, vila, uppmärksamhet. Såna här perioder går över, jag lovar.

  • Tor 11 jul 14:30 #2

    Ni får väl dela upp det som andra föräldrar gör. 

    Jag har en kväll i veckan utan barn och min make har en kväll i veckan utan barn.

  • Anonym (Hmm)
    Visa endast
    Tor 11 jul 14:32 #3

    Om jag var du skulle jag kontakta socialen (trots att din sambo inte vill det), och förklara hur allt ligger till med dig och din sons problem. För så där kan du/ni ju inte ha det.

    I värsra fall kommer det ju sluta med att ni måste flytta ifrån varandra och ha barnet varannan vecka. Både du och din son och din sambo behöver ju få hjälp i er situation nu, och enda sättet att få hjälp är att söka hjälp där ni kan få det genom myndigheterna.

    Ge inte upp, sök hjälp !

  • Anonym (Stina­)
    Visa endast
    Tor 11 jul 14:34 #4

    Sedan bör du kanske fundera lite över din egen fadersroll också. Du är knäckt över din pappas död. Och lastar lite din 4-åring för att du inte får vila upp dig. Ser du en koppling? Du vill inte helt se att du är den vuxne nu utan låter upprörd på ett ganska barnsligt sätt över ett barns uppenbara sätt att söka trygghet hos föräldrar som inte klarat föräldraskapet helt just nu. Försök och tänk lite över relationen med din pappa och vilken pappa du vill vara så kan även där vissa knutar lösas upp.

  • Anonym (Lia)
    Visa endast
    Tor 11 jul 14:38 #5

    Beklagar förlusten av din far. Gällande resterande problem får du antingen lämna över ansvaret för barnet på frun (som ju vägrar ta emot hjälp) eller också får ni bo på varsitt håll och turas om att ha barnet.

    Har själv barn (npf-barn) och när det var som svårast och mest intensivt med dem diskuterade vi på allvar att bo på olika håll tillfälligt bara för att kunna ge varandra ledig tid utan barnen. Vi var helt slutkörda och barnen trotsiga och sjövilda. Något som blev än värre av att vi inte orkade stimulera dem. Lyckligtvis blev det bättre efter en tid så vi kom oss aldrig så långt som att bli särbos.

    Ett annat alterativ är att skaffa en övernattningslägenhet där ni kan turas om att vara. Men det viltigaste jag tänker att ni behöver göra är att be om hjälp åt ert barn. Vet inte var problemet ligger i ert fall men det låter verkligen inte bra att leva som ni gör nu.

  • Tor 11 jul 14:44 #6

    Beklagar sorgen och ditt dåliga mående.

    Problemet när man mår dåligt och inte orkar något är att man alltid ligger steget efter. Man släcker bara bränder och är aldrig i fas både sysslor och aktivering av barnen.

    Och ja, barn är rackarns bra på att lista ut när man gör något vettigt (typ dammsuger) och kan låta en göra klart men om man tar det lugnt anser de att man ju har tid att leka.

    Men iaf. Det kanske skulle hjälpa att strukturera vardagen. Nästan bli fånigt inrutad en period både för att barnet ska veta exakt vad som gäller och även du ska kunna planera din ork.

    Rita in sysslor, måltider, lek, när det är dags för godis, utevistelse, film och vila. Funkar det inte att han t ex ser på film när du behöver vila se till att ni turas om att vara ute med honom och vila. Var stenhård med maten för barn som lever på socker blir ännu svårare att hantera. Men annars välj era strider. Jag hade släppt blöjan helt nu. Den är viktig men underprioriterad ert övriga kaos.

    Sen är det väl jättebra att kontakta soc men så länge så försök att strukturera och förenkla vardagen tillsammans du och mamman.

  • Anonym (Siffr­an)
    Visa endast
    Tor 11 jul 14:45 #7
    Anonym (Hmm) skrev 2019-07-11 14:32:25 följande:

    Om jag var du skulle jag kontakta socialen (trots att din sambo inte vill det), och förklara hur allt ligger till med dig och din sons problem. För så där kan du/ni ju inte ha det.

    I värsra fall kommer det ju sluta med att ni måste flytta ifrån varandra och ha barnet varannan vecka. Både du och din son och din sambo behöver ju få hjälp i er situation nu, och enda sättet att få hjälp är att söka hjälp där ni kan få det genom myndigheterna.

    Ge inte upp, sök hjälp !


    Ts, lyssna inte på detta vad du än gör.
  • Tor 11 jul 14:59 #8

    Bara det att sonen kräver leksaker som inte hra råd med betyder att han inte får tillräckligt med uppmärksamhet från er (det är så barn försöker att kompensera brist på närhet - med sakerna). Ni ska dela på ansvar och tid att umgås med sonen och sätta tydliga gränser på vad som är ok och inte ok för honom att göra. Och var väldigt konsekventa med det - måste man borsta tänderna nu, så ska man göra det nu och inte efter en timmes tjat. När ni bygger upp en rutin kring vardagliga saker, så ska ni också hitta tid och ork för vila.

  • Tor 11 jul 15:06 #9

    Tror att problemet ligger i att du TS troligen lider av depression. Detta bör du söka hjälp för. Gällande barnet så är de flesta barn krävande och leker inte själva så mycket vid 4 års ålder. Jag tycker inte det låter ovanligt eller alarmerande det du beskriver om barnets beteende. Din fru kan behöva ta mer ansvar just nu om du är deprimerad. Men på sikt när du mår bättre får ni ju loss egentid genom att turas om precis som du fått tips om. Man kan ju bestämma vissa tider och dagar som var och en tar barnet och den andra är fri. Att skaffa barnvakt genom att turas om med en annan familj att passa varandras barn kanske är en idé?

  • Anonym (Hmm)
    Visa endast
    Tor 11 jul 19:52 #10
    Anonym (Siffran) skrev 2019-07-11 14:45:16 följande:

    Ts, lyssna inte på detta vad du än gör.


    Kom med något bättre råd själv då.
  • Fre 12 jul 15:12 #11

    Tack för alla tips! Uppskattar det väldeliga!

  • Fre 12 jul 15:44 #12

    Har ni varit på BUP?


     


    Finns diagnos på pojken?

    I övrigt: din fru får ju stötta upp dig när du inte mår bra.
    Du ska söka hjälp på VC, igår helst.

  • Sön 14 jul 10:26 #13

    BUP är för äldre barn. Men vi har fått kontakt med barnhälsovården för att få tips om hur vi kan hjälpa grabben att utvecklas både så att han känner att han får den hjälp han förtjänar av oss och så att vi ska orka ge honom den. Han har ingen diagnos men vi misstänker att han är en snöflinga bara. Väldigt mottaglig för känslor och upplever väldigt starka emotionella reaktioner. Glädje är till 190% och likaså ilska. Just nu har vi som uppdrag åt oss själva att försöka lära honom handskas med sina känslor på ett "normalt" sätt. Som att inte slåss när han blir arg och inte allt för uppspelt när han blir glad.

    Jag har mediciner som hjälper mig och även terapi varannan vecka för att handskas med problemen inom mig och lära mig vart de kommer ifrån. Mycket är gjort redan... hade jag inte fått den hjälpen jag fick så snabbt därefter min käre far gick bort så vet jag inte om jag varit kvar idag. Allt rämnade...

    Men jag har tagit tag i det och nu även pratat med min fru, vänner och familj om hur jag upplever mitt liv... vi får hjälp.

  • Anonym (Förlå­t)
    Visa endast
    Sön 14 jul 15:34 #14

    Du är för din son vad din far varit för dig.

    (För flera år sedan fick jag den aha-upplevelsen själv, när jag hade en jobbig liten dotter och min egen mor höll på att dö... Man behöver se på livet med visst perspektiv för att förstå hur viktig man är för någon annan.)

    Jag tänker på Er!! <3 Kram!

  • Anonym (Allt går att vända till det bättre­)
    Visa endast
    Sön 14 jul 17:35 #15

    Har pojken normalt utvecklat språk? Låter lite som mitt fd bonusbarn med autism. Inget går på automatik. (vet att små barn utan diagnos inte heller direkt gör saker på automatik, men finns olika nivåer) Man kan inte bara följa med in på toa för att borsta tänderna på rutin utan det måste liksom lekas/luras/trixas fram. Och så var det med allt. Inte ens kissa när han var så kissig så han inte kunde stå stilla fungerade utan att trixa/leka (typ tävla till toaletten). Utmattade faktiskt. Rutiner är a och o. Bildstöd. Dagliga planeringar och att förbereda. Tex går det inte säga nu ska vi äta köttbullar och potatismos för det är bara lotto om barnet kommer vägra eller inte. Och börjar barnet vägra går det inte bryta. Man måste undvika vägrandet. Så ha alternativ och laga det barnet vill ha. Typ ge två val innan ni börjar med maten. Avled och skoja. Låt barnet peka, (allt efter barnets nivå) Sen prata om maten medans den lagas och förbered att det ska bli mat. Godiset är bara att plocka bort. Förvärrar ditt barn till tusen. Var konsekvent. Ha tex Bildstöd för veckodagarna och visa vilken dag det är idag och förklara att godis äter man på lördagar. Minska på socker över lag. Ta kontakt med sjukvården om du misstänker diagnos för att komma igång med habilitering. Det kommer hjälpa er alla. Innan ni blir galna. Ni behöver hjälp på nåt sätt iaf. Även om barnet inte skulle ha någon diagnos så har ni kommit in i en jobbig spiral och lösningen är lågaffektivt bemötande precis som vid autism. Ni löser detta. Kom överens om att ni får en timmes vila var varannan dag eller något. Försök hitta lösningar. Lycka till.

  • Anonym (Siffr­an)
    Visa endast
    Mån 15 jul 13:14 #16
    Anonym (Hmm) skrev 2019-07-11 19:52:41 följande:
    Kom med något bättre råd själv då.
    Allt,  precis allt, är bättre än soc.
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll