jrockyracoon skrev 2019-07-18 16:16:10 följande:
På sätt och vis är det ju bra att han är trygg nog att visa sin frustration för dig. Fortsätt lägga märke till i vilka situationer som det inte fungerar och försök att lägga på minnet alla de "trick" som funkar för att bryta/förebygga hans negativa beteenden. Vi hade också väldiga problem av liknande karaktär med vår dotter, och det var förrädiskt för när man kom på ett knep som fungerade ena dagen, så var det ett annat knep som fungerade nästa dag. Man var tvungen att bli väldigt kreativ i sin avledning och allt man sade. När hon började tappa koncepterna försökte jag tänka intensivt för att komma på just den rätta frasen, och det rätta ordet för att bryta hennes beteende just den dagen och det tillfället. Jag avledde mestadels, t.ex.
"Jag såg en häxa som ramlade ner för fönstret"
"Det här är ett magiskt glas, när man vänder det upp och ner blir man osynlig."
"Vi skulle ju rita klart din teckning, var är den?"
"Tror du att den där flickan med gult hår är kvar vid lekplatsen?"
etc, etc. Det bästa var om man kunde hitta en fråga kring något som barnet engagerat sig kring tidigare dag, eller så, för att bryta ett beteende och sätta fokus på något annat.
Det funkade också bättre om man förvarnade: Om fem minuter så får du inte titta på ipaden längre, om tio minuter ska vi äta... Det som inte hjälpte henne var bildschema, men dagis skulle ändå alltid använda dem även om de inte kunde påvisa något resultat.
En annan viktig detalj var att släppa konflikter som inte var så allvarliga. Om hon t.ex. bråkade med sin lillasyster, så kunde de få slåss lite och reda ut saken själva om det inte var alltför våldsamt. När hon skrek för att hon var hungrig var det ingen idé att tillrättavisa henne, utan bara snabbt sätta fram något ätbart, etc..
Vi hade jättesvårt att skiljas åt på dagis, men det släppte efter några år. Det känns som högkänsliga barn genomgår en frustrationsfas innan deras hjärna utvecklas mer och de får bättre kognitiva funktioner, samt också att vi föräldrar hittar vår plats och vårt sätt att agera... Problemet är att vuxna ofta reagerar för tidigt med att oroa sig för diagnoser och leta efter tecken på sådana. På dessa barn hittar man lätt sådana tecken, trots att många av dem går igenom en normal (för dem) fas och är på väg att kalibrera sina funktioner.
Först och främst tack för att du tog dig tid att svara!
Jag har alltid förvarnat innan vi ska bryta saker eller göra ngt annat. Jag har sagt till när det är 20 min kvar, pratat och förklarat vad vi ska sen, sen påminn och visat bildstöd på det vi ska göra och även använt mig av en countdownklocka via app som visuellt räknar ner. Jag brukar även ge två val när vi ska bryta saker så han får vara inkluderad i det vi ska göra och känna att han får vara med och bestämma.
Jag säger bara nej om jag måste pga tidsbrist el det är olämpligt på ngt sätt. Jag brukar fråga mig om min vilja just då är nödvändig el om han får bestämma. Så det är
Väldigt sällan vi har sånna konflikter. En situation som för ett tag sedan var svår var att handla och det var ett mardrömsscenario utan dess like. Så bröt jag det genom att i den mån jag kan inte ha med honom. Jag har läst en del om lågaffektivt bemötande och förälder tänka att han inte är redo för vissa saker, inte att han bråkar. För det tycker jag egentligen inte att han gör. Vi har generellt sätt väldigt få konflikter i hemmamiljö. Han får alltid hjälpa till att tvätta, vika tvätt, diska, dammsuga och fixa saker hemma. Det är det bästa han vill - att få vara med.
Att skiljas vid dagis är hemskt och blir i perioder liiite bättre men det är alltid tårar.
Men jag måste säga att sedan jag skrev den här tråden så har min kille på ngt sätt mognat? Nu är det ca 3-4 veckor sedan han fick rör i öronen och språket har kommit igång och han bubblar hela tiden och kommunicerar med oss på ett annat sätt. Det är inte längre omöjligt att få med honom hem från mormor/morfar/moster som det tidigare kunde ge ett utbrott i 45 min där han knappt var kontaktbar.
När han får sina utbrott numera så är dom mer ?lagom? och proportionerliga till vad som händer.
Vi har även tagit bort blöjan och jag inbillar mig att han vuxit med uppgiften och märker att vi också bekräftat och lyssnar på honom när han säger till om pottan etc.
