Ni som är singlar
Drömmer ni om förhållande? Inte för att slippa vara ensam eller så utan för allt det fina och roliga med en relation.
Drömmer ni om förhållande? Inte för att slippa vara ensam eller så utan för allt det fina och roliga med en relation.
Varit singel i fyra år nu, tycker det är fantastiskt. Har ett kul liv. Saknar inte att vara i en relation. Har haft flera förhållanden av olika längd med olika typer av killar men känner mig bara kvävd och att jag tappar bort mig själv, gör för mycket avkall på vad jag behöver som människa. Varje gång det tagit slut har jag känt "gah, äntligen kan jag andas". Om jag någonsin går in i en relation igen så vill jag vara särbo. Pallar inte leva ihop med någon och ha någon omkring sig hela tiden. Är sjukt social men har ett högt behov av ensamhet och återhämtning mellan alla sociala tillfällen.
Är kvinna.
Ja, säg det. Blyg, socialt osäker, you name it.
Men de som inte vill leva med andra kanske skulle göra det.
Jag, till exempel. Så vad är fel slutsats?
Jag tror det finns många bra förhållanden och personerna i dem är säkert mycket lyckligare så än som singla. Min åsikt är att alla bra förhållanden även kräver arbete och kompromisser för att vara bra. De är inte bara bra för att personerna haft tur och valt rätt. De är bra för att personerna i förhållandet jobbar på det.
Jag har alltid gillat att vara för mig själv. Även som barn. Jag känner inte behovet av att ha en annan människa i mitt liv hela tiden. Jag uppskattar mitt liv som singel och min vardag är full av människor, aktiviteter och saker som gör mig lycklig. Säkert kunde jag vara lycklig i ett förhållande men jag förstår inte varför alla anser att det här är en förutsättning till att vara lycklig. Jag föredrar att vara ensam framför att vara i ett förhållande och behöva ta en annan person i beaktande.
Jag har aldrig definierat mig utifrån min relationsstatus. Jag är självständig och tar ansvar för mitt eget liv. Sådan har jag varit i mina relationer också och det är väl därför som jag inte mått bra när jag känner att det blivit för många kompromisser. Nu känner jag att mitt liv är enklare som singel. Att vända ut och in på mig själv för att även klämma in rollen flickvän bland mina andra roller är liksom inte värt det. Så svaret är ett dubbelt ja. Ja jag vill det och ja det är lättare.
Jag respekterar ditt beslut att leva ensam även om jag aldrig hört från människor i par att uppoffrandet skulle vara partnerskapets stora ok. Själv tycker jag det verkar skithäftigt att vara någons pojkvän, men vi har alla olika erfarenheter och livsberättelser som leder fram till våra val.
Att tala generellt om förhållanden på det viset. Men det var kanske inte det du gjorde.
Jag tror man måste vara en viss typ av människa för att klara långa sådana. Det krävs en del när förälskelsen lagt sig och vardagen bankar på. Men det kan vara riktigt fantastiskt också enligt mina erfarenheter. Men är mer av en ensamvarg av naturen.
Uppenbarligen eftersom du valt förhållanden tidigare, hajar inte?