Oj. Jag hade dragit. En graviditet är en stor grej och att få barn.. kan han inte ens visa lite empati nu hur blir det sen då? Kanske bättre att flytta nu innan bebisen kommer? Blir nog svårare sen :/
Tack för era svar.
Prata med någon/terapi är inget alternativ då han "inte tror på sånt" och stenvägrar. Har läst mycket senaste dagarna och funderar om han eventuellt lider av narcissistiska personlighetsdrag. Skrämmande är det i alla fall.
Har försökt sitta lugnt med honom och prata om detta vid 3 tillfällen i denna vecka nu, men har fått skäll bara jag öppnat munnen. Jag vill lugnt och metodiskt diskutera vår situation, försöka få honom att berätta hur han verkligen känner. Vill han verkligen bli pappa eller inte? Men han ger mig absolut inga svar och tar inte mina försök till samtal på allvar. Känns som jag inte har något annat val än att lämna.
Enda problemet är väl att vi bor utomlands, (jag har bott i England de senaste 8 åren) och om jag lämnar honom, så kommer jag flytta hem till Sverige. Han är inte svensk själv. Så om jag sticker med barnet så är det väl det sista jag ser av honom, han kommer inte flytta med eller troligen ens finnas i barnets liv. Det känns som ett enormt steg att ta, men det känns som jag inte har nåt annat val. Men om jag sticker så kommer min dotter aldrig ha en pappa, och jag kommer vara 100% ensam med barnet. Den tanken är otroligt skrämmande, men det är väl bättre än situationen jag är i just nu.
I staden vi bor nu är jag helt ensam, har lite ytligt bekanta kollegor osv, men ingen nära vän eller familj att vända mig till för att prata om allt detta. Lämnade alla vännerna på andra sidan landet, när jag valde att flytta till honom.