Han sörjer och jag är nog kär.

Jag har träffat en man som sörjer sin bortgångna sambo. De har två barn ihop och hon gick bort för 7-8 månader sedan.

Vi är ytliga bekanta sedan innan och när vi sågs för 2 månader sedan så blixtra det till. Kyssarna vi gav varandra är något vi båda tyckte väldigt mycket om.

Han var ärlig och sa efteråt att han inte är redo för något än men att han gärna vill att vi umgås då vi har det väldigt trevligt ihop. Vi har pratat om att göra saker ihop med barnen, vi har setts i deras hem när barnen sovit och han känns så kärleksfull och mysig. Vilket troligtvis är det som gör att jag faller mer och mer.

Jag vill inte vara plåster på såren, bara.

Viset han förlorade sin sambo på är fruktansvärt och jag lider med honom. Men jag har inte kunnat gå in på det samtalet, vilket jag kanske borde?

Han får hjärnspöken och jag säger att det är okej, och vi kramas.

Jag börjar nu få känslor för honom, som vilken dålig film som helst, så klart.

Ni som gått igenom samma hemska öde som honom, när kunde ni öppna upp för någon ny?

Jag vill inte pressa honom och det har jag varit tydlig med. Nu är jag rädd att det inte kan leda någon vart och att jag bara kommer bli ledsen. Jag kanske borde backa men jag vill vara ett stöd för honom också. Han betyder mycket bara för den fina människa han är.