Usch gör ont att läsa det du skriver, förstår att det är tungt. Jag var förkrossad en hel sommar efter andra missfallet. Första missfallet var hemskt men blev gravid relativt snabbt. Men efter andra missfallet blev det fullständigt kolsvart. Hade då varit så orolig för missfall att jag varit inne på 3 vul i vecka 5,6 och 8. Skulle sen på återbesök i v.11 och där visade det sig att fostret hade slutat växa i v.8+3. Gjorde en skrapning som inte blev bra så fick ta cytotec efter några veckor igen. Det värsta för mig var rädslan att det aldrig skulle gå, och sen såklart en sorg över att mista något man aldrig skulle få veta vem det var. Ska man se det krasst är det ju så tidigt inget barn, knappt ens ett foster. Men för ens hjärta och hjärna är det ju ens barn samma sekund som testet visar positivt. Min sambo sa till mig efter sista missfallet att jag skulle tänka på att när vi väl får vårt barn kommer vi vara tacksamma för missfallen, för annars hade vi inte fått de barn vi fick... och det är helt sant. Nu idag är jag ju tacksam över att jag fick missfall för annars hade jag ju inte fått de barn jag har idag. Men förstår att det är en klen tröst just nu, men när du får ditt första barn kommer du känna det samma. Rent statistiskt kommer du med alla säkerhet få barn. Det är för det första få ofrivilligt barnlösa som aldrig lyckas få barn i Sverige, och av dem skulle jag gissa att absoluta majoriteten har svårt att bli gravida från första början. Du kommer att få barn, men det är helt tillåtet att vara ledsen nu. Jag berättade bara för de närmaste om mitt första missfall, några fler det andra och vid min tredje graviditet berättade jag för alla om de andra missfallen, tror som någon sorts säkerhet ifall det inte skulle gå bra. Angående att ta medicin innan utredning. Trombyl är vanligt blodförtunnande, det fick jag ifall missfallen skulle berott på små proppar till moderkakan. Progesteron hjälper till att stärka befruktningen som jag fattade det så läkaren tyckte att det inte skadar att testa. Tror dock av vad man läst här att jag hade en tur som mötte en hjälpsam läkare som nog mest gav mig det som lugnande. Det kommer att bli bra!