hur få ett öppet förhållande att funka när den ene inte egentligen vill?

Du tycks tro att livet alltid varit så som det är här och nu. Förut fanns inga preventivmedel och aborter. Kvinnans och barnens skydd var att mannen/fadern stannade kvar och tog hand om dem. I de fall den (polygama) mannen inte gjorde det hade barnen mycket mindre chans att överleva. Den polygama mannen kunde sprida sina gener via många olika kvinnor. Åas hade den monogama mannens avkomma större chans att överleva.

Långt före dagens DNA-analyser var mannens enda chans att veta att barnen var hans att hans kvinna var monogam och inte vänstrade. Sällan hade en man råd att försörja två familjer, hittade han en ny kvinna att göra barn med övergav han den gamla. 

I de fall en man/kvinna inte nöjer sig med en partner så riskerar hen även att förhållandet upphör och att barnen inte får stanna kvar i sin kärnfamilj. Ingen katastrof idag men om barnen fick välja skulle mamma och pappa stanna ihop.

Jag kände att hans upplägg utan regler och öppet direkt inte alls funkade för mig. Efter rannsakat mig själv insåg jag att jag inte kunde göra våld på mig själv för då skulle jag må skit, samtidigt som jag absolut inte ville han skulle göra det på sig själv heller. Det fanns bara en utväg; säga hur jag kände och vad JAG behövde för att ens våga ge det ett försök. Då jag inte tror på ultimatum var jag fullt beredd på att han kanske skulle dumpa mig, men jag var även beredd på att dumpa honom om vi inte kunde mötas på något sätt.

Så jag förklarade att jag ville vi skulle fokusera på att bygga upp VÅRT förhållande i första hand innan vi ev blandade in andra. Jag ville ha en bra grund i vår relation och trygghet. Lära känna varandra som ett par och bygga upp förtroendet samt få liv vara i den där förälskelsebubblan. Sedan när jag kände den delen var tillräckligt bra, då kunde vi kanske ta det försiktigt att öppna lite i taget. Jag ville även ha regler osv och att jag skulle vara den primära. Jag vägrar komma i andra hand, då kunde han glömma det.

Jag var extremt noga med att också säga att jag inte kunde lova att det skulle funka för mig, att jag aldrig kunde garantera mina känslor i praktiken (även om jag kanske ville försöka). Jag kunde inte heller lova att jag inte skulle svänga i mina känslor för det hela kändes som en stor process att genomgå för mig. Sedan sa jag att jag förstår om han inte ville gå igenom allt det, för det fanns ju inga garantier, och att jag inte ville tvinga in honom i monogami om han inte kände det var rätt för honom. Kändes det fel för honom fick vi gå skilda vägar under vänskapliga former. Jag trodde helt klart det skulle sluta i att han dumpade mig, men han tittade mest på mig och efter lite funderande sa han att då gör vi som jag vill. HAN gjorde det aktiva valet att välja mina känslor framför sina. HAN var beredd att möta mig i hur jag ville göra den resan för att det ev skulle funka för mig. Det var en av de tydligaste sätt han kunde bevisa för mig att han respekterade mig, prioriterade MIG och var beredd att vänta in mig.

Vi har varit ihop i 4,5 år nu och det där med öppet har gått över förväntan. Det betyder inte att det inte tog tid (ca ett halvår till ett år) innan jag släppte de mesta nojorna, men det har gått bra för oss. Det underlättar dock enormt för mig att han väldigt tidigt också gjorde klart att han inte var ute efter någon mer flickvän, utan endast kk. Jag är alltid först och han ger mig den bekräftelse jag behöver för att känna det. Det underlättar också att han inte är typen som raggar på allt med bröst...

Så mitt råd är, ni behöver prata igenom allt ordentligt. Du måste ge honom chans att verkligen sätta ord på vad han känner och vad hans rädslor är. Du behöver bemöta hans rädslor på ett respektfullt och bra sätt. Du behöver förklara hur du tänker visa att han är din nummer ett. Och du måste vara beredd på att han kanske ändå inte vill eller att han ändrar sig längs vägen. Då får du helt enkelt visa honom den respekten att göra slut så han inte mår skit i relationen och får men av det.

Gör som Örjan och spånar lite fritt.

Är det för TS livsviktigt att gå från strikt monogamt till ett helt öppet förhållande på en gång eller går det att tänka sig att ta det i steg.

Min tanke är att kanske börja med att träffa ett par och ha sex i samma rum, sedan byta partner och sedan byta partner i olika rum och till sist nå slutmålet med en helt öppen relation.

På resans gång har man skaffat kontakter och erfarenheter som underlättar för båda parter att hitta likasinnade sexkamrater att leka med.

Om ni har ett öppet förhållande så är ju ditt och din killes förhållande ett kärleksförhållande ja, men de andra personerna, kvinnorna och männen, som ni har sex med utanför er relation har ni ju inte ett kärleksförhållande med. Iaf om jag förstått vad du har skrivit korrekt.

Sen kan man ju såklart var tex tre personer som alla älskar varandra men det är ju något helt annat än ett öppet förhållande.

Risker torde vara större eftersom paren i en öppen relation kan ligga runt med en massa personer. 

klart du håller med Örjan för hen talar för din fördel! 
DU kan inte ta ett beslut för DIG och låter din partern ta det beslutet åt dig
det är otroligt fegt och egoistiskt 

(Jag utgår från att vi fortfarande pratar om risken för otrohet/att man blir kär i nån annan här.) 

Fast det du säger här förutsätter att det enda - eller i alla fall primära - som kan locka bort en från ens fasta partner är sex. Att man primärt blir intresserad av någon annan pga sex. Om det verkligen är så så är ju så klart risken större i öppna relationer och polyrelationer. Men är det verkligen så? För min egen del kan jag iaf säga att det definitivt inte är det. Tvärtom är det så att av de män jag fått känslor för genom livet är den klart största andelen män som jag INTE hade haft sex med när jag blev kär i dem.

ser hur mer och mer TS söker bekräftelse för att bli gynnad till sin fördel
och undviker andra som är emot henne 

det heter med andra ord övertalning övergrepp