hur få ett öppet förhållande att funka när den ene inte egentligen vill?

Åh... åh vad jag önskar att du skulle kunna få förstå att du verkligen inte ÄR otillräcklig!!! Och: du är absolut ingen mes!! Du är beredd att göra allt för kvinnan du älskar. Det är fint, bedårande, och beundransvärt. Men det är också helt fel väg att gå om du känner som du gör, och om det inte finns nåt sätt för dig att komma förbi de känslorna. Det jag kan tycka är lite märkligt är att hon kommer med detta nu - efter att ni fått barn tillsammans etc. Är det först nu hon har insett att hon inte är monogam? Hur har hon klarat det innan? Har hon alltid varit frustrerad, men bara inte kopplat/insett/erkänt för sig själv? 

(Tillägg för dem som kommer att hoppa på mig för det jag skrivit här: jag inser helt och hållet att ett öppet förhållande är fel väg att gå om min partner inte kan känna sig trygg och bekväm i en öppen relation. Det har jag aldrig ifrågasatt. Det jag undrar är om det är möjligt att komma förbi de känslorna, och hur man isåfall kommer dithän) 

Sitter som sagt i din killes sits och har några frågor till TS som jag vill ställa till min sambo om vi hamnar där.

OM han skulle gå med på öppet förhållande, men efter du har varit med x antal andra så märker han att han inte klarar av det riktigt och vill gå tillbaka till monogami, skulle du klara det?

Eller om du hittar en speciell som du vill ligga med oftare och oftare. Kanske mer med den andra än med honom. Har han rätt att säga att du inte får träffa den älskaren mer då?

Om du börjar få känslor för någon av dina älskare, kan du själv avbryta då innan det går för långt och ditt förhållande tar slut?

Om du hittar andra men inte han. Hur tror du att han då känner sig? Kommer ni då kunna vara lyckliga tillsammans? 

Jag har egentligen ingen åsikt om hur du ska göra. Du får göra hur du vill.
Frågan är väl bara om du vet vad du vill?

Hade du vetat vad du vill, hade du redan tagit beslutet. Utan att låta honom ta ett omöjligt beslut, eftersom han ju tydligen har känslor för dig. 

Du är en fegis! 

Beklagar. 

En liten fundering från min sida.

Om TS och pojkvännen väljer att fortsätta tillsamman vilket jag givetvis hoppas så kan TS hjälpa och stötta pojkvännen genom att gå med i Lustkammaren och kanske gå som ett par till några swingersklubbar för att ge pojkvännen bra förutsättningar att lätt hitta sexkontakter plus att det är socialt trevligt och givande på klubbar och högt till tak när man pratar sex och relationer. Alltid trevligt att träffa sexuellt frisinade och avdramatisera sex, kärlek och relationer.

Det är nog mer jag som trott att jag skulle kunna få henne att bli mer monogam. Hon har nog alltid känt som du och det tog henne 13år innan hon började känna som du igen. Jag lägger ingen skuld i att hon känner som hon gör. Det är ju en del av hennes personlighet som hon inte mörkat för mig. Jag får väl skylla mig själv lite som varit naiv och trott att jag kunde förändra henne.

Jag kände att hans upplägg utan regler och öppet direkt inte alls funkade för mig. Efter rannsakat mig själv insåg jag att jag inte kunde göra våld på mig själv för då skulle jag må skit, samtidigt som jag absolut inte ville han skulle göra det på sig själv heller. Det fanns bara en utväg; säga hur jag kände och vad JAG behövde för att ens våga ge det ett försök. Då jag inte tror på ultimatum var jag fullt beredd på att han kanske skulle dumpa mig, men jag var även beredd på att dumpa honom om vi inte kunde mötas på något sätt.

Så jag förklarade att jag ville vi skulle fokusera på att bygga upp VÅRT förhållande i första hand innan vi ev blandade in andra. Jag ville ha en bra grund i vår relation och trygghet. Lära känna varandra som ett par och bygga upp förtroendet samt få liv vara i den där förälskelsebubblan. Sedan när jag kände den delen var tillräckligt bra, då kunde vi kanske ta det försiktigt att öppna lite i taget. Jag ville även ha regler osv och att jag skulle vara den primära. Jag vägrar komma i andra hand, då kunde han glömma det.

Jag var extremt noga med att också säga att jag inte kunde lova att det skulle funka för mig, att jag aldrig kunde garantera mina känslor i praktiken (även om jag kanske ville försöka). Jag kunde inte heller lova att jag inte skulle svänga i mina känslor för det hela kändes som en stor process att genomgå för mig. Sedan sa jag att jag förstår om han inte ville gå igenom allt det, för det fanns ju inga garantier, och att jag inte ville tvinga in honom i monogami om han inte kände det var rätt för honom. Kändes det fel för honom fick vi gå skilda vägar under vänskapliga former. Jag trodde helt klart det skulle sluta i att han dumpade mig, men han tittade mest på mig och efter lite funderande sa han att då gör vi som jag vill. HAN gjorde det aktiva valet att välja mina känslor framför sina. HAN var beredd att möta mig i hur jag ville göra den resan för att det ev skulle funka för mig. Det var en av de tydligaste sätt han kunde bevisa för mig att han respekterade mig, prioriterade MIG och var beredd att vänta in mig.

Vi har varit ihop i 4,5 år nu och det där med öppet har gått över förväntan. Det betyder inte att det inte tog tid (ca ett halvår till ett år) innan jag släppte de mesta nojorna, men det har gått bra för oss. Det underlättar dock enormt för mig att han väldigt tidigt också gjorde klart att han inte var ute efter någon mer flickvän, utan endast kk. Jag är alltid först och han ger mig den bekräftelse jag behöver för att känna det. Det underlättar också att han inte är typen som raggar på allt med bröst...

Så mitt råd är, ni behöver prata igenom allt ordentligt. Du måste ge honom chans att verkligen sätta ord på vad han känner och vad hans rädslor är. Du behöver bemöta hans rädslor på ett respektfullt och bra sätt. Du behöver förklara hur du tänker visa att han är din nummer ett. Och du måste vara beredd på att han kanske ändå inte vill eller att han ändrar sig längs vägen. Då får du helt enkelt visa honom den respekten att göra slut så han inte mår skit i relationen och får men av det.

Ja väldigt tragiskt. Den erfarenheten tog ganska hårt på mig och körde mitt självförtroende i botten. Känns som jag tappade min manlighet där faktiskt.

Vårt sexliv var inte dött, men nästan. Hon ville att vi skulle ha sex med andra, fast la fram det mer som att jag förstår att det är jobbigt för dig, jag vill ge dig den friheten osv. Jag var inte alls glad i den idén, men eftersom hon ville det så gick av någon anledning med på det efter väldigt mycket diskussion. Hon började ligga runt som fan, jag lite smått men inte med någon jag egentligen ville ligga med. Dessutom när vi skulle ha sex med varandra (sällan) så tyckte hon att det var en bra idé att som något slags förspel berätta om hur hon hade blivit påsatt av någon annan. Vem fan vill höra en sån grej egentligen? Bara tanken på det störde mig, att sedan behöva höra om skiten i detalj och att hon tyckte det var sexigt?

Jag var rejält under isen, men så pallade jag inte mer och bröt upp.  Hade jag fått ligga mer med tjejer jag faktiskt ville ligga med, snygga tjejer, så hade det kanske funkat. Men helt ärligt, den andre fete gubben som berättade på 50 har haft tur. Annars är man inte särskilt eftertraktad. Betydligt mindre eftertraktad än vad en fet tant på 50 år är.

Du tycks tro att livet alltid varit så som det är här och nu. Förut fanns inga preventivmedel och aborter. Kvinnans och barnens skydd var att mannen/fadern stannade kvar och tog hand om dem. I de fall den (polygama) mannen inte gjorde det hade barnen mycket mindre chans att överleva. Den polygama mannen kunde sprida sina gener via många olika kvinnor. Åas hade den monogama mannens avkomma större chans att överleva.

Långt före dagens DNA-analyser var mannens enda chans att veta att barnen var hans att hans kvinna var monogam och inte vänstrade. Sällan hade en man råd att försörja två familjer, hittade han en ny kvinna att göra barn med övergav han den gamla. Det händer än i dag i vissa samhällen, vilket lämnar många kvinnor ensamma med sina barn.

Undantag för rika män i polygama samhällen typ paschor som kunde ha hela harem. Kul för dem (men inte för kvinnorna).

I de fall en man/kvinna inte nöjer sig med en partner så riskerar hen även att förhållandet upphör och att barnen inte får stanna kvar i sin kärnfamilj. Ingen katastrof idag men om barnen fick välja skulle mamma och pappa stanna ihop.

Nej, tyvärr. Jag fixar inte ett monogamt förhållande, och det ändrar sig tyvärr inte om han inte heller fixar ett öppet förhållande :( Men det kan ju vara helt annorlunda med din fru - hon har ju (till skillnad från mig) klarat av att leva monogamt innan, så kanske det mest är frågan om att hon själv vill prova på, men att ni sen gemensamt kommer fram till att nä, det här var inget för er?Absolut. Det skulle jag definitivt respektera.Det är en jättebra fråga... Och det är ju jättesvårt att svara på. Tyvärr händer det ju att människor som är i en seriös relation (helt oberoende av om den är monogam eller inte) träffar en annan och kärar ned sig i den... det jag kan säga med säkerhet är att jag skulle inte gå och kära ned mig i en annan pga att vi hade sex, så risken hade inte på något vis varit större pga ett öppet förhållande - snarare tvärtom. Är du med på hur jag menar?
 Det är också en jättebra fråga som jag inte hade tänkt på förrän "varför det inte funkar" tog upp det. Jag har tyvärr inget bra svar där...

Är monogama? Är flersamma? Är människor överlag?