hur få ett öppet förhållande att funka när den ene inte egentligen vill?

När vi träffades så var jag tydlig med att jag inte var intresserad av att ha en partner att dela livet med, utan att jag tvärtom ville att vi skulle ha våra egna separata liv utanför våra träffar. Sen utvecklades det hela och blev nåt annat, och då blev det aktuellt att diskutera detta. Jag förstår dock att du undrar, för jag tänkte ju inte på att skriva det i trådstarten (eftersom det inte egentligen är relevant för det jag frågar efter)

Precis!! Precis så. 

Det jag menade var inte att jag inte respekterar det, att jag tycker att det är fel, att jag tycker att man borde kunna frigöra sig från det eller något sånt alls. Det enda jag menade var att jag personligen inte kan känna likadant. Är du med? Jag förstår det inte känslomässigt, på samma sätt som monogama personer ofta inte förstår polygami. Det innebär inte att jag inte respekterar det.Det här resonemanget förstår jag inte alls. Varför i allsindar skulle man inte kunna stanna tillsammans och ta hand om barnen även om man inte är monogam?? Och varför skulle mannen inte veta att barnen är hans om kvinnan inte är monogam?? Man får väl anta att kvinnan inte har oskyddat sex med personer utanför ett öppet förhållande/utanför ett polyförhållande? Och på vilket sätt, i vilken värld, garanterar monogami att mannen inte plötsligt lämnar kvinna och barn för en annan? Fattar som sagt inte alls - du får gärna förtydliga.Jag har fyra sen tidigare; han har inga. Inte aktuellt med fler barn. Bra - då inser du förhoppningsvis också att man inte kan förstå alla, men att det inte behöver innebära att man är intolerant, respektlös, fördömande, eller inte vill förstå?Ja, och det finns en hel del män som är helt ok med att inte vara monogama; otur att jag skulle fastna för just honom - han som inte är det. Så kan man också se det, eller hur? Fast i sista änden skulle jag absolut inte vilja se det som någotdera, utan snarare som att det är otur att vi råkar ha olika läggning; inte att det är otur att vi fastnat för varandra.

Precis! Håller fullständigt med - och är jättetacksam!

EXAKT. EXAKT detta har jag också tänkt. Frågan är bara vad som är en rimlig tidsgräns?Good point, men nä. Det har inget med det att göra. Jag är absolut extrem periodare; under vissa perioder vill jag otroligt mycket, medan jag under andra perioder inte vill nåt alls, men det är på det sättet helt oberoende av vilken typ av förhållande jag är i. Men tack för tanken ändå :) 

Eller... alltså, jag vet inte om jag skulle vilja säga att monogami nödvändigtvis är en social konstruktion. I en del fall är det det så klart (bara i denna tråden har det ju förekommit personer som förklarat att de från början trodde att de var monogama trots att de inte är det, bara för att det är normen), men långt ifrån alltid. Jag tror nog att vi helt enkelt bara är olika. Vissa människor ÄR monogama - och skulle troligen vara det även om samhällsnormen såg annorlunda ut - och vissa är det INTE. Inget av det förtjänar att rynkas på näsan åt eller kallas sjukligt. Men tack för ditt stöd i alla fall :)

Va? Haha, förlåt - fattar inte alls nu? Kan du förtydliga? (Förlåt för trögfattad...)

Här kan jag bara FULLSTÄNDIGT hålla med dig (även om detta inlägg egentligen inte var riktat till mig). Se också gärna #91

Jag vet faktiskt inte, men jag har förstått att det gör det, och jag försökte visa dig respekten att tolka ditt sätt att uttrycka dig som ett utslag av starka känslor snarare än som ett uttryck för att du bara är allmänt oförstående och respektlös Ja, precis. Intressant att du väljer att inte svara på det. Jag tolkar det fortfarande som att du inte kan det - vilket inte är nåt konstigt alls. Jag påstår förstås inte att du inte respekterar hur en icke monogam person tänker och känner - jag bara undrar om du känslomässigt kan förstå det? Om du kan känna som en icke-monogam person känner? För det tror jag inte att du kan - och jag tycker att det är fullt förståeligt att du inte kan det; det är ytterst få människor som fullt ut kan sätta sig in i hur nån som har en helt annan inställning än man själv faktiskt känner.Nä, jag tycker som sagt att det är fullt naturligt att man inte kan förstå alla inställningar och synsätt på ett känslomässigt plan. Det är du som verkar anse att att alla måste förstå alla - och det var också därför jag var nyfiken på om du verkligen kunde säga det om dig själv. Återigen: jag pratar inte om att förstå i betydelsen 'respektera', 'tycka är lika mycket värt', 'tycka är lika viktigt'. Jag respekterar till fullo hur min partner känner, och tycker att han har precis samma rätt som jag att känna som han gör. Det jag menade med "öppet sinne" hade f.ö. inte något att göra med förståelse av nån annans inställning. Det jag menade var att jag ville att du skulle läsa mitt inlägg utan att automatiskt tolka allt jag skriver utifrån värsta tänkbara synvinkel.Ah, ok... jag vet fortfarande inte vad en fredagstråd är, men jag kan ju räkna ut att det är typ som en trolltråd då? Tack för att du förklarade varför du undrade om det var en fredagstråd.

En fråga bara: Var har jag motsagt mig själv? Var har jag tänjt på sanningen? Visa mig gärna. Vad gäller diskussionen om ultimatum kan jag bara hänvisa till det jag skrivit tidigare, exvis i följande:

Tack för din ärlighet. Och ja - det är ju precis detta jag är rädd för...