Otrohet, men från ett annat perspektiv
Anonym (Suck) skrev 2019-08-15 00:09:25 följande:
Ja, jag vet att du beskrev det så, men jag tror helt enkelt du har fel. Det handlar inte om läggning, på det sätt som man t.ex. är gay eller bi. *Där* är det frågan om läggning. Om man är monogam eller inte tror jag mer handlar om vad man har lärt sig, och precis som alla andra inlärda beteenden kan man jobba med att förändra dem. Omvänt kan naturligtvis den som inte är monogam också jobba på att acceptera exklusivitet, men det är där jag menar att det är en större brist att kräva exklusivitet än att inte göra det, varför det är exklusivitetsbehovet som är naturligast att betrakta som det som ska jobbas med. Fast det blir ju ett problem om det hindrar ett förhållande? Och det är ju ganska sorgligt att se det som att det är *du*. Lite som att en missbrukare ser missbruket som en del av sin identitet; en ätstörd ser ätstörningen som en del av sin identitet osv. Jag vet att det kan uppfattas provocerande att göra den här jämförelsen. Jag menar inte att vara provocerande, jag bara menar att tittar man på det så är det ju faktiskt ingen skillnad. I båda fallen rör det sig om helt irrationella, känslostyrda behov, som i vissa fall inte behöver leda till några egentliga problem, men som i andra fall kan leda till stora problem.
Varför är det uppenbart?
Du verkar vara väldigt klok i dina resonemang. Men dock håller jag inte helt med dig i den fetade biten ovan.
Jag vill göra jämförelsen med sexuella övergrepp. Säg att ett barn, så litet som 1 - 2 år får vara med om ett sexuellt övergrepp. (Ursäkta om jag framkallar kräkkänslor, men jag tycker jämförelsen är intressent och relevant även om den är fruktansvärd). Även om den sexuella handlingen inte är våldsam i sig, är det ganska välkänt i psykolog-kretsar att detta skadar barnet oerhört i dess kommande liv. Folk går i terapi och förstår inte varför deras liv är så förstört, innan en bra terapeut får dem att komma i kontakt med sina kroppsliga minnen. Kroppen minns, även om inte hjärnan gör det. Den sexuella handlingen har satt spår som förstört personens liv utan att hen själv medvetet förstått att det ägt rum.
Om vi godtar ovanstående, kan vi då rimligen tro att det är barnets inlärda beteende som har fått det att må dåligt över det sexuella övergreppet. Knappast, eller hur. 1 - 2 - åringar har inte tillräckligt utvecklad hjärna för att bli påverkade av en sådan inlärning hur nu denna skulle kunna tänkas äga rum. Slutsatsen jag drar att det finns inbyggt i oss att sex är något intimt, och att vi skadas av att bli ofrivilligt utsatta för våldtäkter.
Nu till min tro:
Jag tror att vår kropp är något vi behöver vara rädda om, och inte dela ut till vem som helst. Det är också svårt att skilja mellan kropp, själ och känslor. De går ihop.
Det betyder att det för en människa med normal uppväxt, inte gärna har sex med vem som helst. Det skadar oss. Den som har sex med kreti och pleti vårdar inte sin kropp, och det är ett slags självskadebeteende.
I en nära relation är sex och kärlek intimt förknippat med varandra. När man rör varandra uppstår kärlek och känslor och när man har kärlek och känslor vill man ha sex.
Om då personen går iväg och har sex med andra är det dels ett biologiskt hot, men också ett hot/svek mot den kärlek som personen har byggt upp med den andra. Sveket blir förstås ännu större om man har sex med någon bakom ens rygg, men även om det sker öppet i t.ex. ett polyamoröst förhållande tror jag att den här känslan av svek riskerar att bli ett problem.
Det polyamorösa förhållandet passar för vissa människor, ja. Men varför passar det vissa men inte andra? Det är nog svårt att ge ett enda svar på det, men jag kan tänka mig att det finns genetiska såväl som känslomässiga svar på det. Har man tidigt lärt sig att koppla bort ens kropp från ens känslor, kan det vara en orsak varför ett polyamorös liv fungerar friktionsfritt. Eller om man har en viss genetisk disposition som ger detta som en konsekvens.
Det är inget fel på att vara polyamorös, men jag vill ändå påstå att det åtminstone ibland finns bakomliggande problem till varför dessa personer blir polyamorösa.
Jag vet att jag låter gammaldags när jag framställer mitt resonemang om att vara försiktig med sin kropp, men jag tror ändå att jag har en poäng i det jag säger.
Jag tvekar också lite kring det här med biologin, för det finns ju vissa kulturer där man har sex med flera (d.v.s. inlärt beteende), men & andra sidan finns det ju kulturer där det ingår element som skadar människor i andra sammanhang också.