Varför träffar jag aldrig en partner som vill umgås med mina vänner/familj?
Min förra kille, som jag var tillsammans med ca 3 år, träffade i princip aldrig mina vänner. Endast en gång om jag minns rätt. Tror inte han gillade dem något vidare, uttalade sig negativt om dem och sa alltid nej till festande, parmiddagar osv tillsammans med mina dem. Mina två kompisar och deras killar går alla fyra bra ihop med varandra, så kändes så jobbigt att alltid komma ensam när vi träffades. Min största besvikelse var när han inte ville vara med på mitt 25-årsfirande, för att han ville vara hemma och spela istället.
Han hade inget emot min familj, tvärtom var han väldigt trevlig mot dem, men träffade dem kanske bara två gånger under vår tid tillsammans. "Familjemiddagar är inget för mig" sa han, men "ställde upp" ungefär två gånger alltså.
Nu sitter jag här i min nästa relation och inser att min nuvarande kille i princip är likadan. Han har inget emot mina vänner, hade kul ihop den enda gång vi alla setts, men verkar ändå aldrig intresserad när jag föreslår att vi ska hitta på något ihop igen. Han gillar liksom inte att umgås med folk så ofta på det sättet. Träffar inte sina egna vänner jättemycket heller.
Han gillar mina föräldrar men tackar nästan alltid nej när de bjuder över oss (vilket de gör kanske en gång varannan månad) och likadant vid släktmiddagar osv. Han har "ställt upp" typ tre gånger under våra två år tillsammans. Han brukar vara bra på att umgås första timmen, men sen ser man att han blir uttråkad, sitter med mobilen, tittar på klockan osv.
Jag har i princip alla gånger följt med när vi blivit bjudna till hans familj/släkt. Det förväntas dessutom av mig, känns det som. Skulle aldrig då ens tänka tanken att sitta och pilla med mobilen eller fråga honom om när vi ska hem.
Jag saknar ofta att ha en partner som vill göra annat än att bara träffas på tu man hand hemma. Vill kunna hitta på saker med varandras vänner och familj liksom. Vet inte varför det känns så viktigt för mig, men så är det... Känns väl delvis jobbigt att ständigt behöva bortförklara till de vi ska träffa varför jag inte har min kille med.
Någon som är/varit i en liknande situation? Är jag bara gnällig, krävande eller snarare borde ändra min inställning och acceptera att min partner inte fungerar på samma sätt som jag? Vad tycker ni?