jrockyracoon skrev 2019-08-21 09:34:15 följande:
Hej TS!
Ja, det verkar som om ni har hamnat i en destruktiv situation som ni har svårt att själva ta er ur.
Han har hamnat i en maktroll där hans ord står över dina och andras. Du har hamnat i en roll där du förväntas ta initiativ till sex, försoning och att trippa på tå kring honom. Denna obalans är destruktiv och farlig för er relation.
När relationen hamnar i en kris, sätts den ju verkligen på prov. Det är möjligt att jobba med en sån här negativ relation och få det bättre, men det kräver vilja till förändring från båda parter och också en förmåga att kunna kommunicera om konflikter och erkänna egna svagheter.
Jag får några frågor i mitt huvud när jag läser dina inlägg.
T.ex.
Kan ni kommunicera om känslor och problem i relationen?
Har du pratat med honom om allvaret i situationen och att du funderar på separation?
Har han visat någon vilja eller försök till att arbeta med era problem?
Har han tagit till fysiskt våld? (I så fall behöver du lämna).
Är du själv villig att jobba med relationen för att försöka få det bättre, eller är du mer inne på att separera?
Jag tänker som sagt att er maktbalans har blivit snedförskjuten. Just nu är det han som styr och dominerar er som familj. Har det alltid varit så? Jag tänker att den här snedfördelningen av makt behöver återställas för att er relation ska ha en chans. Jag anar att det har blivit så för att han vägrar att visa svaghet (kanske en trend som finns i hans familj, eller iaf en strategi som han har valt i livet långt tidigare) och använder maktmedel som t.ex. surhet om han inte får som han vill. Och du låter honom få rätt, för du orkar inte ta konflikten eller alternativt inte har en chans mot hans envishet.
Min slutsats där är att du behöver bli tuffare och ställa tydliga krav på honom. Mitt förslag är att du:
1. Aviserar att du vill ha ett viktigt samtal med honom. Försök hitta en tid och plats som fungerar för båda och då ni inte är i affekt.
2. Sedan sätter du dig ner med honom och berättar lugnt och tydligt hur du vill ha det i relationen. Det här handlar om rimliga och modesta krav såsom att inte sura flera dagar, ta fysiska sexuella initiativ och erkänna sina egna fel och brister. Berätta också om dina tankar kring skilsmässa.
3. Om det ändå fortsätter likadant, eller om samtalet inte faller i god jord, behöver du bli tuff och stå på dig angående dina krav. Påpeka att kraven du ställer är fullt rimliga, att det givetvis är svårt för honom att förändra sig, men att du kräver det.
4. Om han ändå inte ens försöker, eller får igång en utvecklingsprocess, tänker jag att du kanske ska visa i handling att du verkligen menar allvar. T.ex. genom att avstå sex, eller kanske flytta iväg ett tag för att markera ditt avståndstagande mot hans beteende.
Jag föreslår också familjeterapi som en alternativ lösning. Om du inte får med din man, kan du också gå ensam dit för samtal. Det var någon som trodde att familjeterapi inte kunde hjälpa er som varit ihop så länge och därför visste så mycket om varandra, men det tror jag inte alls på. En tredje neutral part kan kanske öppna upp din mans känslor och reda ut vad det underliggande problemet handlar om. Ni kanske kan börja hitta fram till mer positiva mönster i relationen och hitta tillbaka till den kärlek ni en gång haft för varandra. Ni kan få göra övningar som får er att kommunicera bättre och mer förståelse för varandras behov och önskningar. Ni har mycket att vinna på att gå i familjeterapi. Även om det skulle bli en skilsmässa kan ni få hjälp att förstå och bearbeta den och hitta vägar framåt.
Tack för reflektion!
Dina frågor.. Ja vi kan prata om känslor till viss del, att det är viktigt att bry sig om varandra(vilket han glömmer ofta då), Han tycker jag är dålig på att visa att jag tycker om honom. Sånt är han bra på att ta upp. Jag kontrar med att det är svårt att visa ömhet och kärlek när han så ofta kommenterar nedvärderande vad jag säger. Det konstiga är att han förstår verkligen inte att han låter snäsig men de gånger jag använt samma uttryck som honom så har han reagerat?!
Kanske är ironisk ett bättre ord för hur han låter? Påpekar allt och inget.
Pratet om allvaret i förhållandet kommer upp när vi bråkar och de gånger jag blir riktigt trött o ledsen på hans beteende. Jag kan säga att så här orkar jag inte ha det. Inte jag heller säger han. Underförstått att det är mitt fel och att jag måste ändra på mig..
Han anser inte att det är hans problem utan att det är befogat när han får sina utbrott. Att han så ofta är ironisk(mkt bättre ord) är inget han själv begriper. Men barnen vet.. Känns som han liksom fortsätter fast han borde förstå att man blir ledsen och sårad. Som han saknar empati. Typ , Det var väl inget att bli upprörd för?.
Jag har börjat stå på mig mer och mer och kommer va likadan som honom i sättet och uttrycka mig likadant, För som jag sa, han reagerar på när jag säger likadant och kan säga men oj då, vad var det där?
Säger jag då att han säger exakt så så fattar han inte. Tycker jag är dum. Så det går inte in..
Sen är jag naiv och är han glad o positiv några dagar så lägger jag det åtsidan. Till nästa gång..
Han har aldrig slagit mig. Där går gränsen(fast den redan är nådd egentligen). Då hade jag gått på dagen.