Är det dags att ge upp eller överreagerar jag?
Vart tillsammans med min man i många år med tre tonåringar,
Jag är en i normala fall positiv och glad person som älskar kramar och närhet, älskar att umgås med mina ungdomar (och borde känna så med mannen med). Men vi skrattar nästan aldrig ihop. Nästan oavsett vad jag gör och säger så tar min man det på fel sätt. Istället för att tex skratta på ett kärleksfullt sätt om jag råkar säga nåt korkat så kommer det en nedtryckande kommentar om hur dum jag är. Hur fan tänker du nu. Aldrig kan han se på mig och säga ? va tokig du är älskling?. Han får mig arg och ledsen i stort sett varje dag med sina väldigt konstiga kommentarer. Så svårt att förklara men tom barnen tittar på sin pappa och blir arga på honom. Han typ plattar till det mesta jag säger och jag får skuldkänslor och dåligt självförtroende. Sen undrar han varför jag är sur men han FÅR mig låg. Jag stryker på honom ibland över armen för att ge lite ömhet men han ger aldrig tillbaka. Däremot blir han sur om jag inte tar initiativ till sex vilket jag sällan har lust till efter en dag av tjafs och tråkiga meningar. Han menar att jag aldrig visar nån kärlek men det gör inte han heller, Jag går ofta och tänker efter hur jag ska uttala mig för att slippa få nån nedsättande kommentar. När han är bortrest med jobbet tycker jag bara det är såå skönt. Då kan jag slappna av och vi har mysigt ihop jag och barnen.
Ber jag barnen om nåt hjälper de glatt till. När min man säger till är det mer en order och de blir sura på honom. Jag har sagt att be snällt så hjälper de gärna till men det går inte in. Han tycker de är otacksamma och de ska visa respekt men gör han det?
Han har otroligt svårt att säga förlåt och erkänna att han har fel, jag precis tvärtom. Skulle han säga förlåt och bre ut armarna efter ett gräl hade jag kommit direkt. Detta går inte med honom. Då fjäskar jag och han ska krusas länge och jag går på tå,
Har jag gjort nåt han tycker är befogat att få bli arg på (typ inte fixat nåt jag lovat i tid) kan han spinna på det i flera dagar. Och barnen dras in i det. Är han riktigt sur får barnen höra att de ska röja upp på sina rum och fixa det och det.
Hr funderat på att lämna många gånger, Men har inte kunnat ta mig ur det. Sen kommer några dagar där han är gladare och då är han en bra pappa och en bra make. Men kan man leva på de dagarna?
Oftast är det när vi haft mer sex. Och ja jag vet att det är viktigt men även att få känns sig glad och inte överkörd hela tiden också är viktigt.
Hur tänker ni?