Är det dags att ge upp eller överreagerar jag?

Vilken otrevlig jävel.

Förstår inte alls hur du ens kan vara kluven i detta.

Tack för era svar!

Elin 1989:

Vad skönt du kom ifrån honom. Önskar det vore så lätt.. Fan va svårt det ska vara :(.

Anonym (prata) :

Oj om jag visade honom detta :D. Han hade gått i taket totalt av illska. Och förnekat att det är så här. Han vrider och vänder så oavsett hur man börjar en diskussion så har han alltid ?rätt? i slutändan. Men ja kanske han skulle behöva läsa..

Anonym (det) :

Ja jag har börjat sätta ner foten. Inte lätt dock att nå fram.

Hej TS!

Ja, det verkar som om ni har hamnat i en destruktiv situation som ni har svårt att själva ta er ur.

Han har hamnat i en maktroll där hans ord står över dina och andras. Du har hamnat i en roll där du förväntas ta initiativ till sex, försoning och att trippa på tå kring honom. Denna obalans är destruktiv och farlig för er relation.

När relationen hamnar i en kris, sätts den ju verkligen på prov. Det är möjligt att jobba med en sån här negativ relation och få det bättre, men det kräver vilja till förändring från båda parter och också en förmåga att kunna kommunicera om konflikter och erkänna egna svagheter.

Jag får några frågor i mitt huvud när jag läser dina inlägg. 

T.ex.

Kan ni kommunicera om känslor och problem i relationen?

Har du pratat med honom om allvaret i situationen och att du funderar på separation?

Har han visat någon vilja eller försök till att arbeta med era problem?

Har han tagit till fysiskt våld? (I så fall behöver du lämna).

Är du själv villig att jobba med relationen för att försöka få det bättre, eller är du mer inne på att separera?

Jag tänker som sagt att er maktbalans har blivit snedförskjuten. Just nu är det han som styr och dominerar er som familj. Har det alltid varit så? Jag tänker att den här snedfördelningen av makt behöver återställas för att er relation ska ha en chans. Jag anar att det har blivit så för att han vägrar att visa svaghet (kanske en trend som finns i hans familj, eller iaf en strategi som han har valt i livet långt tidigare) och använder maktmedel som t.ex. surhet om han inte får som han vill. Och du låter honom få rätt, för du orkar inte ta konflikten eller alternativt inte har en chans mot hans envishet.

Min slutsats där är att du behöver bli tuffare och ställa tydliga krav på honom. Mitt förslag är att du:

1. Aviserar att du vill ha ett viktigt samtal med honom. Försök hitta en tid och plats som fungerar för båda och då ni inte är i affekt.

2. Sedan sätter du dig ner med honom och berättar lugnt och tydligt hur du vill ha det i relationen. Det här handlar om rimliga och modesta krav såsom att inte sura flera dagar, ta fysiska sexuella initiativ och erkänna sina egna fel och brister. Berätta också om dina tankar kring skilsmässa.

3. Om det ändå fortsätter likadant, eller om samtalet inte faller i god jord, behöver du bli tuff och stå på dig angående dina krav. Påpeka att kraven du ställer är fullt rimliga, att det givetvis är svårt för honom att förändra sig, men att du kräver det.

4. Om han ändå inte ens försöker, eller får igång en utvecklingsprocess, tänker jag att du kanske ska visa i handling att du verkligen menar allvar. T.ex. genom att avstå sex, eller kanske flytta iväg ett tag för att markera ditt avståndstagande mot hans beteende.

Jag föreslår också familjeterapi som en alternativ lösning. Om du inte får med din man, kan du också gå ensam dit för samtal. Det var någon som trodde att familjeterapi inte kunde hjälpa er som varit ihop så länge och därför visste så mycket om varandra, men det tror jag inte alls på. En tredje neutral part kan kanske öppna upp din mans känslor och reda ut vad det underliggande problemet handlar om. Ni kanske kan börja hitta fram till mer positiva mönster i relationen och hitta tillbaka till den kärlek ni en gång haft för varandra. Ni kan få göra övningar som får er att kommunicera bättre och mer förståelse för varandras behov och önskningar. Ni har mycket att vinna på att gå i familjeterapi. Även om det skulle bli en skilsmässa kan ni få hjälp att förstå och bearbeta den och hitta vägar framåt. 

Man kan ha narcissistiska drag precis som man kan ha psykopatiska drag, utom att vara varken narcissist eller psykopat. Däremot är de negativa egenskaper ibland, som inte är så trevliga att leva med.

Jag ska erkänna att jag har varit som din man är nu, kanske inte lika hård men i närheten. Det som fick mig att reagera var när vi mötte ett annat par och när vi kom hem så sa jag vilket jobbig karl det var, hur han hela tiden småpikade henne, generade henne inför oss på ett elekt sätt. Min sambo sa att jag började bli likadan, framförallt när det var mina vänner som kom över.

Jag fick en tankeställare. Jag började rannsaka mig själv och kom fram till att hon hade rätt. Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag kan skylla på en grabbig stämning under min karriär i fotboll, hockey, jobb etc men det är absolut ingen ursäkt. 

Nu, över 10 år senare så kan både min sambo och jag pika varandra men mer på en varmt och gulligt sätt. Vi försvarar varandra när det blir meningsskiljaktighetter vid fester och om man känner att man har gått över gränsen så pratar man om det.

 

Vad jobbigt det verkar vara för dig! 

Det positiva i det här, är att han verkar kunna kommunicera och resonera, dock givetvis ett problem att han vägrar se sin egen roll i det här.

Det är förstås naturligt att ni tar upp de negativa egenskaper ni har när ni bråkar. Dock så verkar det inte sluta med ett kreativt samtal om lösningar, när ni gör det. Har du testat att försöka ta upp problemen när ni är på bättre humör, och uttrycka dig lite mer diplomatiskt för att försöka få stånd en förändring på hur ni hanterar konflikter? Jag menar alltså att du i en lugn och resonlig ton berättar om dina känslor och reaktioner utifrån ditt perspektiv, men inte på ett onödigt anklagande sätt (för då hamnar ni nog i bråk igen). T.ex. att du säger: "Jag blir ledsen när du t.ex. säger såhär..." eller "Jag upplever det som att...". För att ni inte ska hamna i konflikt, kan du ju ev. nämna något som du tycker att du gör fel. Då kanske det blir lättare för honom att säga vad han gör fel.

Kanske ni kan börja diskutera om hur ni löser problemet istället för att tjafsa om vem som gör mest fel? Uppenbarligen vill han också ha förändring eftersom han säger att han inte orkar ha det såhär länge. Då vill ni ju samma sak. Kan ni kanske komma fram till en slags överenskommelse där ni båda skriver ned tre saker som ni vill att den andre ska göra för att förbättra relationen? Helst tre konkreta saker, som är relativt enkla att uppfylla. Då har ni ju börjat med en förändringsprocess, och kanske ni kan fortsätta därifrån.

En annan tanke jag får är att det vore bra om han fick se sig själv utifrån. Kanske kunde ni komma överens om att filma era samtal under några dagars tid. Om han fick se ett av sina utbrott på inspelningen, skulle han kanske få upp ögonen för sitt beteende. Om det är så att han på riktigt inte tycker att han gör något fel, så borde han gå med på ett sådant förslag. Han har ju då inget att förlora på det. Men om han vet att han gör fel, men låtsats att han inte gör det, kanske han vägrar - men då  får ni något att diskutera.

Det är bra att du bestämt dig för att bli mer bestämd och stå upp mot honom. Att tassa på tå, är verkligen aldrig en bra idé - det bara förstärker hans beteende. Dock så tror jag inte på strategin att bemöta honom med samma mynt. Jag tror att du då riskerar att eskalera konflikten. (Du säger ju själv att det inte hjälper, så varför ta den approachen?) Bättre att ni har en person som är ironisk och spydig, än två i familjen. Du kan vara lika dräpande och hård, genom att säga sanningen, d.v.s. att han behöver sluta med sitt beteende och att hans beteende (inte han, utan det han säger) förstör er relation, barnens relation till honom och er framtid tillsammans. Det där är ord han behöver få höra, och förstå.

Det bästa är om ni kan hamna i en situation där ni kan ta upp problemen utan anklagelser, för annars ser jag ingen väg ut, annat än skilsmässa.

Jag fastnade för den meningen du sade i din TS:

"Skulle han säga förlåt och bre ut armarna efter ett gräl hade jag kommit direkt. "

Det här är kanske något du också kunde säga direkt till honom. Om han tog chansen och testade kanske han skulle få lära sig fördelarna med att kunna erkänna sina egna svagheter.

Bra att han inte använder våld. Det gör att det finns hopp för er framtid om ni lyckas lösa era problem.

Ert grundläggande problem verkar vara att ni har olika preferenser om hur man pratar med varandra. Du har en inställning att man inte säger kränkande saker till varandra, och han har en inställning att man kan använda ironi och säga negativa saker om den andra. Dock är det ju skevt om han själv inte tycker att det är okej att du gör det. Jag tänker att hans inställning kan ha kommit från sin ursprungsfamilj, att det var så mannen i familjen pratade där. Eller också kommer det från den kultur som finns/fanns i hans kompisgäng. Du kanske kan fråga honom lite om det, och hjälpa honom att se kopplingen om det finns någon. Det kanske blir lättare för honom att förstå varför han beter sig som han gör, om det sätts i en historisk kontext.

Nu när jag läser igen, får jag lite bilden av en man som är van att agera i en rå mansvärld, där det gäller att aldrig visa svaghet (finns svaghetsförakt) och där jargongen är burdus, rå och spydig. Jag får återigen känslan av att det är ett maktspel för honom, att han är en sådan som man behöver vara otroligt tydlig med, det krävs nästan en riktig kalldusch för att ha ska fatta att han har gjort fel. Först då vänder han, och byter strategi.

Jag säger inte att han är en psykopat, men jag börjar tänka på hur man bemöter en psykopat. Det finns väl inget riktigt bra sätt, förutom att fly - men en viktig sak är att, man aldrig ska visa sig svag, visa någon lucka, utan hela tiden besegra honom och spela samma spel som honom, fast göra det bättre.

I mitt förra inlägg avrådde jag dig att för att inte sjunka till samma låga nivå som honom. Men nu när jag tänker kanske det är precis det som fungerar. Det manliga maktspråket (som du också testade och som fungerade). Bemöta hårt med hårt. Vara stenhård i diskussionen, vägra erkänna sin egen del och kämpa tills han ligger besegrad och ger upp. Rått, manligt maktspråk på hans nivå. Först då reagerar han.

Samtidigt, även om det här är skulle vara det mest effektiva sättet att få honom att lyssna och förstå, så uppstår frågeställningen om det ska behöva vara såhär. Det vore mer rimligt att han lärde sig att kontrollera sin ilska, lärde sig att tona in andra människor och lyfta fram sina mjukare sidor och visa dem och erkänna dem. Det känns också som att han skulle behöva bearbeta sin ilska i terapi, alltså inte familjeterapi, för det är sannolikt inte en relationsproblematik, utan har nog med hans historia/barndom/grundantaganden att göra.

Men att han kan vika sig när man sätter hårt mot hårt kan ändå vara bra att ha i bakhuvudet, om du t.ex. vill försöka få honom att gå familjeterapi. Du kanske måste vara sådär tuff och klargöra att det är skilsmässa eller detta. Och passar det inte så är det bara att skicka efter personbevis och skriva på.

Om du tar upp saker när han är på bra humör, har ett lugnt tonläge och utan att vara särskilt anklagande och säger t.ex. "Jag känner att vi behöver utveckla vår relation avseende kommunikation och respekt." eller "Jag känner mig förtvivlad när du får dina utbrott som går ut över familjen" och han ändå brusar upp, då har ni ett riktigt stort problem. För om ni inte kan prata om hans ilska utan att han blir arg, hur ska ni då kunna utvecklas i relationen, och lösa era problem? Då har ni kört fast i kommunikationen och bör försöka ta hjälp utifrån av familjeterapi som jag ser det.

Låter som en bra idé att skriva ner exempel, för det är lätt att glömma bort annars. En sådan lista kan också vara bra att visa honom, för att han ska förstå hur hans beteende förstör stämningen i familjen och också motivera honom att söka hjälp i samtal, eller på annat sätt jobba mot en lösning.