Konflikt med svärmor

Ja, jag får verkligen hoppas att jag får en förändrad insikt under natten, eller hur!

Eftersom jag, enligt din mening, gjort så många påhopp på din person och diverse personangrepp, skulle det givetvis vara intressant för mig att få veta var i mina inlägg jag gjorde dessa personangrepp.

Du kan ju citera min inlägg och stryka under de ställen där jag gick till personangrepp mot dig.

Ett personangrepp är ju en allvarlig anklagelse, och också ett allvarligt frånsteg från min policy här på FL. Så det är ju toppen om du visar mig dem..

Intressanta och tänkvärda ord och reflektioner du kommer med.

Ja, du har rätt i att man brukade utse en gudmor i syfte att personen ska kunna överta vårdnaden av barnet ifall båda föräldrarna avlider i dess gamla betydelse. Då är det ju inte toppen om gudmor är både gammal och orkeslös när och om detta inträffar. Men det finns ju inget som hindrar att man utser vem som helst till gudmor. Det är förstås inte reglerat och inget särskilt händer om man bryter från traditionen.

Man kan ju också hitta på en ny titel, gudfarmor, om man vill och fråga TS svärmor om hon vill bli gudfarmor.

I ett av TS inlägg skrev hon nedanstående:Jag tog fasta på det som TS trodde när jag målade upp scenariot och grundproblematiken i svärmoderns utbrott på TS.

Det är ju svårt förstås att veta mer exakt vad som triggar svärmodern i situationen. Men TS skriver ju också i trådstarten att hon tycker att svärmodern har blivit en "helt annan svärmor än den jag tidigare tyckte om". Så det verkar som om något har hänt ganska plötsligt som fått svärmodern att börja koka av ilska.

Vi kan inte veta, utan bara gissa utifrån sannolika scenarion. Vi vet ju samtidigt att TS är gravid, och att det kan spela roll. Eller också så handlar det om sambons sätt att uttrycka sig som gjort svärmodern ilsken. Man kan ju även misstänka att sambon har sagt ett antal negativa saker till svärmodern i samband med att han inte fick fira TS och som han inte vill berätta om och stå för, vilket sedan har resulterat i svärmoderns ilska.

Jag kan känna igen mig i dina kloka tankar om att sätta stopp i tid, och att inte låta tiden gå och vägra acceptera att någon gör våld på ens känslor innan ett hat som omöjliggör kontakt infinner sig.

Det där är ju också funderingar som man behöver ha med sig när man märker att en relation med en annan person inte fungerar. Hur vill jag att det ska vara? Var går min gräns?

I den omedelbara konfliktsituationen är det dock sällan klokt att ta upp tankar om förändring och krav. Det brukar ofta leda till att personen hamnar i försvar. Bättre att ta upp sådana här långsiktiga krav när båda är på bra humör och allt är frid och fröjd. Och även då göra det på ett ödmjukt sätt där man mer pratar om sina egna behov än vad man vill att den andre ska förändra.

I en sådan här akut konflikt som TS har hamnat i där hon har gått från att ha en god och fungerande relation med svärmodern till ett riktigt sammanbrott tänker jag att hon kan vänta med att komma med krav med kraftiga förändringar. Deras relation har ju varit bra tidigare, så det hon vill är väl antagligen att lösa konflikten och återställa relationen som den var förut.

Det viktiga är att hon och svärmodern tar det viktiga samtalet om situationen. Är svärmodern någorlunda normal så kommer det samtalet kanske flyta på bra, nästan oavsett hur TS agerar. Jag kan tänka mig ett scenario där  hon också mår dåligt av situationen och vill försöka ställa tillbaka och ångrar sina uttalanden.

Men i det fall hennes ilska ligger kvar och hon inte har någon ånger utan nästan är i samma ilskna tillstånd som förut, så blir det för TS som att kliva fram bland minfältet i den här diskussionen. Visst kan hon vara stentuff, men vill hon verkligen ta risken att konflikten blir värre. Visst kan det vara klokt att vara tuff om hon har belägg från andra konflikter med svärmodern som hon kanske fått av sambon, att denne behöver tas med hårda nypor. Då kan det vara en möjlig strategi. Men i brist på sådan kunskap så tycker jag att TS ska gå över minfältet med minimal skada.

Vill hon senare prata om svärmoderns påhopp, och berätta att hon inte tycker det är acceptabelt, så går det ju utmärkt. Men jag skulle inte ta det i just det känsliga läget när hon har ett syfte att komma i samklang med varandra igen.

Lösa problem gör man bäst när man har en god relation och litar på varandra fullt ut. Är relationen sämre får man ta det försiktigare.

Sen hävdar inte jag att TS inte ska stå på sig om fakta och vad det var som hände, etc. Om t.ex. en sakdiskussion uppstår där svärmodern hävdar att mannen får göra allt hemma, ska hon lugnt och sakligt bemöta den kritiken. Men jag ser inte det som att hon behöver ta fram pekpinnarna just i den känsliga situationen. Men jag kan ju förstås resonera galet. Jag är ingen konfliktlösningsteoretiker.

Ja, ok. Så om vi antar att TS följer ditt råd, säger förnedrande saker om svärmodern och också sonen - vilket antagligen ger svärmodern ytterligare stöd för hennes tes att TS behandlar sonen illa - vad händer då?

Det vet vi inte, men ett rätt sannolikt scenario är att farmodern levererar ytterligare salvor och säger mer oöverlagda saker. Sedan kan vi gissa att TS heta känslosvall i den situationen får henne att säga något ytterligare oöverlagt om svärmodern.

Under det där samtalet kan det resultera i att de säger saker som inte går att förlåta. Även om de sedan tar hjälp av en på området erfaren terapeut är det inte säkert att den skadan går att reparera.

Du har rätt i att svärmoderns agerande var djupt felaktigt. Hennes påstående var ju rent sakligt felaktigt, åtminstone utifrån TS berättelse. Men det betyder inte att lösningen på konflikten är att påpeka felaktigheterna, eller komma med anklagelser tillbaka. Alla som har bråkat någon gång vet väl det?

Enligt mitt sätt att se på saken var ditt råd ett av de bästa sätten att försöka fördjupa konflikten istället för att närma sig en lösning på den.

Lägg inte för stor betydelse på ert tråkiga samtal när du tänker på er relation. Att er relation har varit bra tidigare är ett tecken på att hon inte ogillar dig som person, men att hennes känslor i samband med er förlovning och ert barn antagligen har fått henne ur balans.

Så ilskna känslor som hon hade under samtalet kommer inte plötsligt ur det blå. De har en konkret och tydlig orsak som ligger nära hennes inre kärna. Om du förstår varför hon känner som hon gör blir det lättare att förstå hennes utbrott och då inser du också att ingenting av det hon säger har något med dig att göra personligen. Det är din roll som maka till din blivande man och mor till ditt blivande barn som sannolikt väcker hennes vrede. Hade din man valt en annan kvinna än du, hade det sannolikt uppstått precis samma typ av konflikt.

Mitt råd är fortfarande att du kontaktar henne och samtalar med henne direkt. Ju fler du blandar in i den här konflikten, desto mer långvarig och sårig riskerar du att den blir.

Du mår ju dåligt av att gå och ha de här tankarna i huvudet. Du måste göra något åt det. Hur gjorde du när du och sambon hade den här konflikten med firandet på din födelsedag? Du pratade med honom, eller hur? Du väntade inte med att prata med honom i flera veckor, gjorde du? Du gick inte till någon annan och bad den personen prata med honom? Och sedan hittade ni en lösning på er konflikt. Gör det samma med svärmodern!

Med lite tur räcker ett kort samtal för att konflikten ska vara ur världen. Berätta hur ledsen du blev av ert samtal, att du vill reda ut det här och att hon är en viktig person för dig i och med att hon är din sambos mor och ditt barns farmor. Ta det därifrån.

Din sambos samtal med svärmodern kan bli lite hur som helst. Det kan förstås lösa konflikten mellan er två, och då är det ju toppen. Men det riskerar också att utöka konflikten genom att förstärka den ytterligare, att den även börjar involvera sambon och att den sätter igång två parallella konflikter, en mellan dig och svärmodern och en mellan svärmodern och din sambo. Jag tror att risken är större att konflikten utökas eftersom det inte är en neutral part du skickar iväg till svärmodern. Det är en part som antagligen är en stor del till att konflikten mellan dig och svärmodern uppstod. En medlare som ska försöka lösa en konflikt ska helst inte själv vara insyltad i konflikten menar jag om du förstår hur jag tänker.

Jag tror att sambon och svärmodern har ett viktigt samtal som de måste ha. Det samtalet kommer kanske leda till en konflikt mellan dem. Men det är bättre att du och svärmodern löser er konflikt först, innan det viktiga samtalet, annars riskerar du att dras in i deras konflikt.

Men det är helt och hållet ditt val. Du har fler parametrar till ditt förfogande än oss i tråden och behöver själv välja det du tycker är bäst. Jag bara kommer med mina tankar och mina åsikter, de behöver ju inte vara samma som dina.

Mitt stöd har du vad du än väljer och jag hoppas och tror att allt kommer ordna sig till sist!
Lycka till!

Ja, vi skiljer oss på den här punkten möjligen.

Jag tycker det är naturligt och till och med bra att vänner, släktingar och bekanta månar om varandra och påpekar orättvisor när en person behandlas på ett uppenbarligen felaktigt sätt.

Om det t.ex. vore sant att TS behandlade TS man fruktansvärt genom att t.ex. tvinga honom att skura och städa huset, göra hushållssysslor, slita i trädgården,  etc. samtidigt som TS satt i en solstol och njöt av en cola och det hände inte enbart när TS var gravid utan under t.ex. 10 års tid, så skulle hon verkligen ha anledning att lägga sig i, enligt min mening. Eller om hon hade misstankar om att TS man blev misshandlad av TS. Eller om hon hade misstankar om att mannen misshandlade TS, etc...

Men att skälla ut någon är ju inte rätt sätt. Man kan ju säga: "Jag tycker det är fel att du sitter i en solstol och dricker cola, och att din man varje dag får slita." Då kanske man får svaret att: "Åh, det där är en överenskommelse vi har gjort, det är något vi båda trivs med..." Jaha, då vet man det.

Om vi inte vågar blåsa i varningspipan när vi ser tecken på att våra nära och kära är i riskzonen för att bli utnyttjade eller psykiskt eller fysiskt misshandlade, då har vi tagit rätten att låta andra vara ifred ett steg för långt.

Därmed inte sagt att svärmodern på något sätt har rätt att lägga sig i deras arbetsfördelning eller liknande. Men om hon blir allvarligt orolig för att TS psykiskt eller fysiskt utnyttjar och misshandlar hennes man, då är det rimligt att hon uttrycker sin oro.

När man har ett konfliktsamtal med syfte att hitta en snabb och smidig lösning på konflikten anser jag att det ibland kan vara onödigt att gå in på den andres rätt att blanda sig i. Det bidrar kanske inte till samtalets syfte att gå in på den rättigheten, oavsett hur giltigt det argumentet kan tänkas vara. Att lösa konflikten är det som ska ligga i fokus. Om det kan hjälpa svärmodern att bli lugnare i sinnet, genom att visa henne att hennes oro för sonen är helt obefogad genom en kort saklig argumentation - tycker jag det är fullt rimligt att göra det.Men om det leder till mer obefogade anklagelser och utbrott, kan det också vara bra att försöka klargöra vad som är parets rätt att själva bestämma över och vilka delar, om några, som är rimliga att svärmodern kan få ha synpunkter på.

Det som avgör hur mycket man kan ta ut svängarna, d.v.s. hur provocerande man kan vara mot den andre genom att säga saker som kan misstänkas accelerera konflikten är olika från situation till situation. Om svärmodern är ångerfull och lugn under samtalet kan TS i större utsträckning definiera var hennes gränser går. Om svärmodern är lynnig, svår att ha att göra med och tydligt känslostyrd - är det strategiskt smart att vänta med de mer potentiellt provocerande delarna till ett annat samtal, om det fortfarande behövs då.

Jag ser på konfliktsamtal lite som med självmord. Förhindrar man ett självmord, kan det många gånger leda till en positiv utveckling och ett långt lyckligt liv. Vad säger man till den som står på bron och är beredd att hoppa? Säger man att såhär kan man inte göra, att man ska anmäla honom till polisen eftersom det är olagligt att ta självmord från den här bron?  Nej, man passar sig antagligen noga för att sätta gränser eller säga fel ord i den situationen. Varje ord man säger väger man på guldvåg för man vet att minsta felsägning kan få stora negativa konsekvenser för personens liv. Man kan alltså offra både sin egen ev. önskan att vilja påminna om regler, ens egna känslor, ens vrede, tid och kraft för att förhindra ett självmord - den relativt lilla insatsen kan ge stor utdelning. Samma sak med en konflikt med en person. Löser man en konflikt med till exempel en svärmoder som är lite på avstånd, kan detta leda till en livslång konfliktfri närvaro. Genom att hålla tillbaka sin känsla av kränkthet, ilska och lust att rikta hårda anklagelser tillbaka kan man ibland med relativt enkla medel stoppa något som annars hade blivit en jobbig mardröm.

Det där att hålla gränser är viktigt. Men varför inte ta upp det med personen senare, när relationen har läkt och när läget inte är lika känsligt? Om det ens behövs att ta upp då, för i och med den goda relationen som uppstått kanske svärmoderns gränslöshet har försvunnit helt.

Samtidigt, om det är viktigare att markera ens gränser än att lösa konflikten, kan man agera på ett annat sätt. Allt handlar om vilket syfte man har med samtalet, och vad man är beredd att offra för att få det man vill ha.

Intressanta tankar, du har.

Jag gillar exemplet med självmord eftersom det gör det tydligt vad jag menar. Jag kunde nog skriva en hel uppsats om vad jag menar utan att lyckas förmedla det bättre än vad den situationen gör.

Det är givetvis inte lika kritiskt att man säger rätt saker när man har ett konfliktsamtal med sin svärmoder som när man har ett samtal med någon som är på väg att begå självmord i termer av vad som riskerar att hända om man säger fel saker. Men i övrigt ser jag likheter i det genom att man, enligt min åsikt, bör välja sina ord noga och se till att samtalet leder åt det håll man själv önskar. Det är inte något enkelt, utan en konst. Klarar man av en sådan sak bra, då skulle man kanske bli medlare i ett krig eller liknande.

Jag ser det samtalet inte som ett vanligt samtal, ett sådant som man har med sin partner till frukosten eller sin kollega på jobbet. Utan ett särskilt form av konfliktsamtal som syftar till att överkomma en viss typ av konflikt. Inte vilken konflikt som helst, utan en allvarlig som påverkar ens liv så mycket att det är värt en hel del för att komma tillrätta med den.

I mina inlägg här på FL, t.ex. Här väger jag inte mina ord på guldvåg. Inte heller försöker jag gå in med en särskilt ödmjuk inställning till andra, eller låter alla nålstick de ger passera. Vad skulle syftet med det vara? En relation med personerna här är helt enkelt inte tillräckligt mycket värt som t.ex relationen till en svärmoder som är farmor till ens barn.

Kanske därför som jag använde ordet provocera, när jag egentligen menade "ett uttalande som riskerade leda till en utökad konflikt"

I andra lägen kan det vara bra att tala ut ordentligt när man har en konflikt. I nära relationer, t.ex. Då ska man inte vika ner sig, eller vara rädd för att vara tydlig med sina åsikter och värderingar om saker och ting. Där blir strategin att hålla sina gränser viktiga, för det är viktigt där, inte bara för en själv utan för relationen som blir alldeles omöjlig annars. En svärmoder som bor 100 mil bort kan man antagligen stå ut med några dagar även om den överträder ens gränser då och då. Men i den nära relationen går inte det.

Jag har upplevt att när man har en stark konflikt med en person och lyckas lösa den konflikten på ett bra sätt, så knyter man ofta ett betydligt närmare band till personen än man hade innan. All den ilska och de starka känslorna man haft mot personen har övergått till vänskap eller till och med kärlek och lust. Så jag skulle inte bli förvånad om TS skriver ett inlägg i tråden om ett eller två år och berättar om en svärmor som hon har en jättebra kontakt med och som gärna träffas ofta och hjälper till med barnet.

Men visst kan det också bli så som du beskriver med vissa personer. Att man har en artig men mycket frostig relation. Men ibland är den typ av relationer den bästa man kan få, och det är bättre att ha en sådan relation än att inte kunna umgås i samma rum - åtminstone om man behöver träffas för barnens eller andra släktingars skull. Jag tänker att man i vissa sådana situationer skulle kunna försöka medla via en neutral och skicklig konfliktlösare.

Jag säger inte att TS ska övertala svärmodern från att hoppa från bron vid varje konflikt de har. Jag säger att jag tror att just i den här situationen som råder nu, är det lämpligt att göra det. Om svärmoderns beteende fortsätter efter att de löst konflikten, exempelvis, då är det inte läge att övertala henne att inte hoppa. Då får man söka lösningar på annat sätt.

Samma gäller om konflikten löser sig, men att svärmodern fortsätter att blanda sig i deras privatliv på ett sätt som TS inte tål. Då behöver hon ta upp det problemet i relationen. Men då kanske hon har ett starkare band till svärmodern än hon har nu, så då kanske den saken går lättare.

Personligen har jag använt mig av "hoppa från en bro"-konflikthantering i mitt jobb som lärare. Ett exempel var när det ringde en arg förälder som klagade på att jag hade en viss fråga på ett prov. Han skällde ut mig, berättade att han hade kunskap om läroplanen eftersom ditten och datten, etc, etc... Min approach var att stryka honom medhårs under hela samtalet. Jag sade saker som: "Vad bra att du är engagerad i ditt barn", "Du har säkert rätt i att den där frågan var olämplig" och "Tack för dina tankar", etc... Det som hände var att luften gick ur honom till slut. Ilskan försvann och vi kunde börja om det verkliga problemet, att hans dotter inte gjorde sina läxor som hon skulle och hur vi skulle kunna lösa det.

Utifrån den erfarenheten och andra har jag märkt att den här strategin faktiskt fungerar. Får man till slut in lite komplimanger och andra ord, kan man ofta vända en sådan där ilska till att bli något konstruktivt. Ofta blir personerna väldigt paffa. De är så vana vid att alltid bli bemötta med sura miner att de inte vet vad de ska säga. Och ilskan flyger bort när de inte möter motstånd och de saknar incitament till att fortsätta.

Jag har hört sägas att hjärnan är konstruerad så att man aldrig kan hålla kvar en känslostämning längre än 90 sekunder. Därefter försvinner den. Om den inte matas med nya ilskna tankar som gör att känslan stannar kvar. Det är tänkvärt.

Ja, du har rätt i att TS har två barn. Det första barnet fick svärmoderns pappas namn när det föddes. Det gladde TS, skrev hon. Jag tycker det förstärker bilden av en relativt plötslig omställning i relationen mellan TS och svärmodern. Utifrån TS synvinkel har relationen varit bra tidigare eftersom hon skriver att hon "nu blivit en helt annan svärmor än den jag tidigare tyckte om". Visst kan svärmoderns känslor ha kommit krypande under en tid,utan att hon har visat det - men jag tycker ändå det tyder på att de har haft en fungerande relation ett tag men som nu plötsligt brutits.

Min tolkning av detta är att möjligheterna till att konflikten ska kunna finna en lösning är positiv. Erfarenheten visar att TS och svärmodern kan ha en fungerande och till och med en varm relation, där svärmodern facetimear och pratar med sonen även om svärmodern inte "är den typ av person som man lätt kommer in på livet".

Jag vill inte sia om vilken relation TS önskar sig med svärmodern. Så bra som möjligt, antar jag.

Det kräver inte mycket av TS resurser att ta kontakt direkt med svärmodern bortsett givetvis från den psykiska anspänningen. Hon behöver inte ta reda på telefonnumret. Hon behöver möjligen börja ladda mobilen först ifall det blir ett långt samtal. Sedan behöver hon slå numret. Därefter prata och lyssna. Efter kanske fem minuter, högst tio är det över. Mycket lite jämfört med den vånda och det grubbleri som ofta blir konsekvenserna av olösta konflikter.

Men är man inte van att ha konfliktsamtal kan det givetvis känna jobbigt att ta steget. Man kan vara konflikträdd och kanske vill undvika alla lösningar som känns potentiellt obehagliga. Svärmodern var ju dessutom extremt otrevlig mot TS vid senaste samtalet.

Men man ska inte underskatta hur otroligt skönt det brukar kännas när väl samtalet är över och konflikten kanske är helt eller delvis borta. Och om man lär sig att hantera konflikter genom att ta det direkt med personen, så kan man förstås fortsätta använda det i andra relationer som inte fungerar som de ska. Det blir en form av livskunskap som man kan plocka fram när det behövs.

I TS gravida tillstånd tycker jag att hon skulle ta chansen. När jag läser mellan raderna tycker jag mig känna hur jobbigt det här är för henne och tänker på hur välgörande en direktkonfrontation kunde vara för henne. Inte roligt om hon måste gå omkring och bära på den här konflikten fram till förlossningen och efter den när hon borde få njuta av barnet utan denna skugga fallande över henne.

I det fall sambon får svärmodern att t.ex. be om ursäkt, så är det jättebra. Vi får hoppas på att det blir så eftersom TS tycks föredra den lösningen. Det finns vissa risker i det, men jag lutar åt att det kommer gå bra ändå. Deras tidigare hållbara relation tillsammans med att svärmodern normalt inte verkar ha en så kort stubin, talar för att situationen kommer lösa sig relativt enkelt. Om sambon nämner detta med TS ryggbesvär t.ex. så kanske svärmodern ändrar uppfattning.

Hej TS!

Jag förstår och beklagar djupt din situation. Du verkar vara en alldeles underbar kvinna som kämpar och tar hand om ditt barn och hem. Du verkar ha nära till känslor och jag kan ana att dina man borde vara väldigt tacksam över att han har en så fantastisk kvinna i sin närhet. Nu när du ska få barn och är extra känslig så dimper den här oönskade konflikten ned på dina knän. Det är inte konstigt att du reagerar med bestörtning.

Samtidigt så vill jag ändå påpeka ett misstag som du enligt min mening gör just nu, även om det är mycket förståeligt.

Misstaget är att du göder konflikten.

Vad menar jag då med det?

Jo jag menar att du vänder dig till andra, oss här på FL och din man och analyserar och försöker förstå. Vi är fel personer eftersom vi inte är din svärmoder. Det är till henne du ska vända dig med dina tankar och funderingar. Skriva ett mail. Eller skicka ett brev. Eller ha ett samtal på telefonen. Men det undviker du.

Jag menar att konflikten blir större och större i ditt huvud (och det är där konflikten finns, i ditt och svärmoderns huvuden), ju mer du grubblar och tänker på vad hon i samtalet  sade, vad hon menade, vad hon kan ha antytt när hon sade en viss sak, eller när hon gjorde ditten eller datten. Eller vad du gjorde när du var där, vad du sade, hur du agerade, vad du kunde ha gjort istället, etc.

Jag förstår att du gör alla de här sakerna, det är högst mänskligt, men jag skulle önska att du vände dig till den som sitter inne på svaren istället för att gissa. Dina hypotetiska utläggningar kanske visar sig vara helt fel, och tänk så mycket kraft och möda du har lagt ner på dem. Ju mer du tänker på det, desto större problem blir det för dig, och desto mer mod och kraft kommer det behövas när du sen ska prata med svärmodern om situationen.

Jag tycker alltså att det är dags för dig att kontakta svärmodern på något sätt med dina frågor även om jag har full förståelse ifall du tycker det känns svårt.. Hon var oerhört otrevlig mot dig, men du vet väl att människor kan bli sådana när de tappar besinningen? Du kanske har varit med om det som en liten flicka och blivit rädd? Nu behöver du inte bli rädd längre för du är vuxen.

Faktum är att det fortfarande är möjligt att alltihop är ett stort missförstånd. Jag är mycket inne på din linje att svärmodern antagligen har missförstått ditt sätt att behandla din man. Att du har haft ont i ryggen, att du gör 80% av hemarbetet - det är viktiga uppgifter som du behöver förmedla till henne. Men det förklarar ändå inte helt ut hennes ilska, enligt min mening. Den bottnar säkert i andra känslor också, som vi inte helt och fullt kan veta vilka de är. Men det vi vet om dem är att de i vilket fall inte har med dig som person att göra!

Om du inte vågar ringa, så skriv ett brev istället. Då kan din sambo lämna det brevet till henne om han ändå ska besöka henne. Då riktar du dig med relevanta frågor till den det berör. Det är en mer sund inställning som ger möjlighet för henne att svara och säga hur hon tolkar situationen. Samtidigt är det svårt att erkänna ett misstag, även om man inser det. Hon kanske är för stolt för att säga att hon har tänkt fel. Men ju mer ödmjuk du är och inte riktar anklagelser direkt mot henne utan bara pratar om din upplevelse, desto större chans är det att hon inte hamnar i försvar och erkänna att hon tänkt fel om dig och situationen.

Du har alldeles rätt i att hon inte känner till er relation och att hennes uttalanden därför inte har någon substans alls. Ändå tycks de har gått rakt in i dig. Jag undrar om det finns någon annan anledning till det, annat än att du är extra sårbar just nu i och med din graviditet?

Om en person i ens närhet kastar ut sig så osakliga uttalande som din svärmoder gjorde, är det förstås väldigt sårande. Men jag undrar ändå om det finns några faktorer i din bakgrund som gör sådant extra känsligt för dig?

Ta det lugnt! Allt ordnar sig snart till det bästa igen. Då kan du lägga hela den här historien bakom dig, och se fram emot att möta din fina unge och jag gissar att det kommer att bli en hel del familjelycka i ert hus! Försök tänka på det istället under den tid som går innan du tar dig tid att ställa dina frågor till svärmodern!

Alla vi i tråden står bakom dig! Var stark, nu!

Hej TS!

Tack själv, för ditt fina och öppna svar i din jobbiga situation! 

Särskilt intressant tycker jag det här tidigare tillfället är då svärmodern visar missnöje mot dig i samband med att du förlägger saker, t.ex. din mobil. Detta får i alla fall mig att ana att hennes agg mot dig funnits redan då. Stämmer det har hon kunnat bygga upp de negativa känslorna mot dig under längre tid och det blir då eventuellt svårare för dig och din man att bryta dem. Kan nog vara bra att ha med sig den tanken och även ta höjd för i tankarna hur du kan tackla det här. 

Men det säger också något intressant om svärmoderns personlighet och sätt att fungera. En sansad person blir inte irriterad på en gäst eller släkting som förlägger en mobil. Det naturliga reaktionsmönstret skulle jag säga är tvärtom, d.v.s. att bli lite bekymrad över att den inte ska kunna hittas och att hjälpa till att söka efter den. 

Svärmoderns utbrott på dig när hon skällde ut dig via telefon, säger förstås också saker om henne. Men även en mer ihopsatt personlighet kan säga galna saker när känslostormarna blir höga. Men om man irriteras över en borttappad mobil i lugnt tillstånd ligger det närmare att det visar på en personlighet som har lätt att förlägga sin egen irritation på andra, och bygga upp felaktiga bilder på andra utan att ifrågasätta dem.

Sedan tycker inte jag att du på minsta sätt har ett ansvar för konflikten har uppstått. Du ska absolut inte tveka att motsäga andra människors felaktiga påståenden om dig, andra eller övriga sakförhållanden. Man kan vara taktisk och undvika känsliga områden i en situation när man har ett konfliktsamtal med syfte att lösa en konflikt. Men man ska inte ens i en sådan situation erkänna sig skyldig till den andres anklagelser som inte stämmer. 

Jag tycker inte att du ska behöva ändra dig och känna att du behöver bli bättre att komma ihåg din mobil eller andra saker bara för din svärmoderns skull. Alla har en rättighet att bli bemötta med respekt och vänlighet, trots att man förlagt saker här och där. 

Det som jag märker har hänt nu utifrån din beskrivning är att svärmodern har kastat ut sig en hel rad av anklagelser mot dig. Ingen av dessa anklagelser stämmer. Men jag misstänker att hennes ord har lyckats tränga in till din själ och blottat några av dina egna rädslor. En möjlighet som jag anar är att du kanske har en felaktig men ändå en inre osäkerhet om din sambos kärlek till dig. Kanske det bottnar sig i din självkänsla utifrån törnar i livet på ett eller annat sätt. Och när svärmoderns ord har trängt in just där gör det förstås extra ont, och väcker din egen osäkerhet till liv.

Du kanske kan prata med din sambo om hur han ser på svärmoderns anklagelser igen och fråga om det verkligen inte ligger något i det. Berätta om dina innersta rädslor om du har några. Lita sedan på din sambo, och inte på din svärmor. Låt aldrig någon få dig att tvivla på ditt eget värde genom elaka och felaktiga attacker på din person. 

Nu hoppas vi väl fortfarande att konflikten mellan er kan lösas, men om det inte skulle hända - kan ni säkert fortsätta ert liv oavsett. Det blir en aning knöligare, men inte omöjligt. Kanske det blir störst konsekvenser för din svärmor. Din och sambons relation verkar vara stabil och fungerande. Utifrån det verkar det osannolikt att din sambo skulle offra er relation enbart för att hans mor krävde det. Kan det vara så att också detta resonemang bottnar i tankar om att du inte är värd hans kärlek vilket jag var inne på tidigare?

Och om han skulle offra er relation för en mor som får okontrollerade utbrott och sprider hat till andra utan någon anledning, då skulle det säga en del om hans syn på vad äkta kärlek och trofasthet innebär. 

Jag ger nedan ett förslag på ett utkast, som du skulle kunna få idéer och inspiration av om du skulle behöva skicka till svärmodern. Jag fantiserar ihop lite saker här som att du lagar goda köttbullar, och också att din svärmor har varit respektfull mot dig i början av er relation. Det går säkert att byta ut mot påståenden i samma anda.

Jag försöker hålla en respektfull ton och ser det som en inledande konversation utan hot, anklagelser eller tillrättavisningar. I ett senare läge, om inte konflikten löses, skulle jag nog i slutänden bli väldigt tydlig med att det är hennes val. Antingen bidrar hon till att lösa konflikten eller också blir kontakten mer kylig och hon kan då inte räkna med att vara en självklar gäst i huset. Men i den här inledande kontakten vill jag inte sätta ultimatum och väger  mina ord så att hon inte hamnar i försvar.

X = förnamnet på din sambo
Y = förnamnet på svärmodern

Kära Y!

Jag skriver till dig Y, för att jag önskar kunna hitta ett bra sätt för oss båda att kunna njuta av en god kontakt och relation.

Jag vill börja med att säga att jag redan från början har sett dig som en trevlig ny bekantskap i mitt liv som har varit snäll och respektfull mot mig. Jag är tacksam för det, för jag förstår hur svårt det ibland kan vara att släppa in nya människor i sitt liv. Du Y, har varit väldigt rar mot mig, och ibland har det känts som om du är lika mycket min mor som X:s. Du har även glatt mitt barn som ofta längtar efter dig. Jag har tyckt att det varit sorgligt att du bott så långt ifrån oss för jag inser givetvis hur viktig du är som farmor till våra barn och mor till min man. Jag har förstått att X och du alltid har stått varandra nära och det är något jag gläds av och uppmuntrar.

Det jag vill säga dig Y är att jag blev väldigt ledsen av dina ord i ditt samtal häromsistens. Jag blev förvånad av din beskrivning av mig i dina uttalanden, och vill gärna här kunna berätta min sida av saken, jag hoppas att du vill lyssna på mig.

Jag vill nu säga att jag blev häpen av din uppfattning av att jag låter min man göra allt hemma. När jag frågar X så uppskattar han att jag gör ca 80% av hemarbetet hemma. 

Dock har jag behövt sova lite extra p.g.a. min graviditet och jag har dessutom haft ont i en axel under en period som sammanföll med en vistelse hos dig. Den här skadan innebar att jag inte kunna göra några tunga lyft. Kanske har detta lett till någon form av missförstånd? Både jag och X har fullt upp eftersom vi samtidigt försöker bygga klart garaget. Och det är något vi båda önskar och har kommit överens om att genomföra.

Sedan vill jag säga att jag älskar X och månar om hans bästa precis som han månar om mig. Jag är inte perfekt på alla sätt men jag försöker förbättra mig på de punkter jag inte gillar samtidigt som jag är stolt och glad över mina positiva egenskaper. Jag försöker göra mitt bästa. 

Men på min födelsedag blev jag faktiskt ledsen. X hade inte firat mig på morgonen, trots att jag fyllde jämnt och jag valde att äta middag med min kompis. Dock kan jag i efterhand tycka att mitt beteende var lite barnsligt, men jag och X försonades dagen efter och vi insåg att allt hade varit ett missförstånd. Vi kom överens om hur vi skulle göra i framtiden för att undvika att samma sak händer igen.

Visst är det konstigt hur missförstånd ibland kan sätta igång konflikter, utan att det egentligen är någon som är skyldig till det? Jag tänker så om det här samtalet som du och jag Y har haft tillsammans. Att allt bara kan ha varit ett missförstånd. Hur ser du på den möjligheten?

Jag skulle gärna vilja få chansen att visa dig mina verkliga sidor, att du besökte oss och kunde umgås med oss under avslappnade former. Jag lagar t.ex. väldigt goda köttbullar! Dem är du verkligen välkommen att smaka när du besöker oss nästa gång!

Eftersom du är en så viktig person för mig, min man och mina barn Y så hoppas jag med hela mitt hjärta att vi tillsammans kan hitta ett sätt att lösa denna konflikt. Jag skulle önska att vi alla kunde umgås utan ilska och svarta tankar. Om du och jag i framtiden inte kan träffas och umgås tillsammans ser jag det som en stor personlig förlust. 

Det här är mina tankar på hur jag ser på den här tråkiga incidenten. Vill du förmedla dina Y, så är det alltid fritt fram. Vi kan skriva till varandra brevledes, ringa eller träffas någon gång efter förlossningen om du vill. Jag är beredd att lyssna och prata och försöka hitta lösningar till den här konflikten.

Med hopp om en nystart
Z

****************

Svårt att formulera ett brev åt en annan person. Men jag försökte. Hoppas att du får någon nytta av det, kanske nån tanke dyker upp om hur ditt brev kunde se ut.

Det du säger tycker jag är korrekt i den meningen att svärmodern har gått långt över gränserna avseende hennes rätt att lägga sig i TS och sambons privatliv.

Jag anser att TS inte BEHÖVER försvara sig och sina beslut om sambon. Hon har inte den skyldigheten alls.

Men eftersom jag tror att det mest sannolika beteendet  som löser konflikten är att reda ut ev. missförstånd och att åtminstone till en början visa en ödmjuk inställning till svärmoderns oberättigade känslor - är mitt råd detta.

Men det är absolut TS egna val och hon kan reagera precis som hon själv önskar.

Anser man det vara av större värde att inte diskutera sitt privatliv och att markera för svärmodern att hon har gått över gränsen än att lösa den akuta konflikten, då ska man givetvis välja en annan väg än den jag föreslagit.

Om svärmodern fortsätter trampa på TS och sambons gränser är det kanske dags att ändra strategi. Då kan det vara läge att kommunicera sin vilja om hur relationen ska se ut och prata om var gränserna går för svärmoderns inblandning. Det kan man i så fall göra på ett så ödmjukt sätt som möjligt för att inte trigga att svärmoderns känslor av kränkthet lägger ett lock på möjligheterna till en positiv utgång av konflikten.