Går det att nöja sig med att stanna för barnens skull?

Jag har sedan flera år börjat tappa alla känslor jag hade för min man. Nu är jag vid en punkt då jag inser att de är helt borta och kommer inte att komma tillbaka. Vi försöker med familjerådgivning och min man jobbar med sina mindre bra sidor, men det innebär ingen som helst skillnad för mina känslor.

Vi har inga problem utöver detta, bråkar aldrig, är jämställda hemma. Och min man är en bra kille. Vi har det bra ställt med varsitt bra jobb och ett fint hus som jag trivs jättebra i.

Samtidigt spelar det där praktiska ingen roll längre. Tanken på skilsmässa har växt sig starkare och starkare och jag vet att det är vad jag egentligen vill, för min egen skull alltså.

Men så är det barnen... De är ganska små fortfarande och jag kan inte låta bli att tänka att jag förstör deras liv om vi skiljer oss. Jag vet ju att det inte behöver bli så, men självklart kommer det bli sämre för dem! Huset med poolen som de älskar skulle behöva säljas, troligtvis är det slut på resor och dyrare nöjen på några år och de skulle behöva flytta mellan två hem under större delen av sin barndom. 

Så ibland landar mina tankar i att jag får helt enkelt bita ihop och försöka hitta ett sätt för oss att leva ihop ändå, för barnens skull. Men är det ens möjligt? När ena parten fortfarande älskar den andra, medan den inte har några känslor kvar alls. Går det att lägga sina egna drömmar om att få känna sig lycklig åt sidan, eller blir man bara bitter och skjuter allt på framtiden? 

Men det verkar trots allt vara ganska vanligt för folk att leva såhär, det är den uppfattning jag fått när jag läser runt här och på andra ställen. Så det måste ju gå på nåt sätt, eller? Så länge man kan fortsätta ha en bra relation utan att bråka eller vara elaka mot varandra? Eller är det viktigare för barnen att känna kärlek mellan sina föräldrar?

Man har ju trots allt satt sina barn till världen och då är man ju skyldig att göra allt man kan för att de ska ha det så bra som möjligt.. så om man väljer att stanna och kan hitta ett sätt att acceptera läget och inte bli arg och bitter, så borde det väl kunna gå? Men hur gör man det..?