Olika behov av fysisk närhet

Samma sits.

Förhållande i 9-10 år.

Tyvärr så har vi pratat om det, hon har gått och går på medicin men hon är uppenbart inte lika sexuell driven.

Jag kan bli akut kåt som kommer smygandes.

Efter åren så är det inte samma sak att ta i sig själv, det har blivit snarare deprimerande. Det gör mig ofokuserad. Spelar heller ingen roll vad jag gör, min drift bryter igenom och kan snarare bli starkare.

Det händer att jag bett henne hjälpa till men det känns så förnedrande. Jag vill ju att hon ska vilja.

Så fort hon är bortrest så kan hon få längtan. Jag som övriga här så blir jag lätt kåt, trodde jag skulle växa ifrån detta men är lika driven som jag alltid varit.

När jag blir ofokuserad så dagdrömmer jag och fantiserar jag.

Klart tar jag hand om mig själv så vaknar man ju upp men känns tomt, deprimerande.

Tro mig jag är en som uppvaktar och hjälper till.

Hon tar inte direkt hand om sig själv, hon har GAD, lätt stressad.

Jobbigt för en annan, jag ser bra ut är charmig när jag vill vara det.

Har berättat hon vet, jag är mest rädd att nu när jag startar min affärsverksamhet som har en bra affärsplan och vill verkligen känna mig levande igen att vad är det som kommer hända.

Känns som mitt liv varit bromsat en del och ser, iakttar andra som verkligen lever ut medans en annan drömmer och fantiserar.

Nu är jag även rädd att jag inte ska träffa någon som mig själv eller få en djup kontakt med någon annan som förstår ens drift som matchar den.

Och öppet förhållande kommer nog döda förhållandet för det känns som att det är lätt att bli tillsammans men att växa i samma linje är en principiell omöjlighet speciellt för en annan med sådana ambitioner för livet som inte delas av ens livspartner.

Tyvärr så har jag inga vänner som jag connectar med på djupet, mycket i grunden för mina ambitioner.

Ta hand om hemmet, att göra lite mer. Fast jag känner att det ska finnas villkorslös kärlek attraktion. Det fanns det men du har rätt och det händer precis som du beskriver det. Hon har trappat ned liten men det var hemskt att vara med någon på piller, det blir en slags barrriär, jag känner inte samma kontakt. Klart att vi kommit till en slags kompromiss men det är svårt vi båda mår dåligt över situationen men jag kan inte låta bli att nog känna värst för just samtyckets skull. Känns fel att inte få känslan av att ens partner iaf självupplevt att vilja tillfredställa ens partner med passion. Jag har en fräsch hygien, tar hand om mig själv och vill det bästa för min sambo. Gått så långt att jag sa att jag behöver komma i kontakt med nya människor, för inspiration, energi. Så jag träffade en och vi hade supertrevligt. Klart att min lust kom, jag älskar att träffa nya människor speciellt när det är i princip villkorslöst vilket det var. Berättade för min sambo hon blev upprörd men jag sa att jag älskade henne men hon förstår inte.

Vi kommunicerar, nog därför vi varit tillsammans så länge men skulle jag möta en annan kvinna, eldsjäl, self made jag skulle smälta som en pannkaka.

Min hunger för att känna mig levande är enorm, vill inte pladdra om mina ambitioner för andra människirs lika värde och vilka planer jag har och varför jag inte har barn.

Jag vet att jag behöver både få vara i luften och jorda mig, finns så mycket jag vill göra och uppleva men det är svårt.

Hon har sagt det förut att hon varit rädd och skämtsamt om än allvarligt yttrat sig om att jag ska lämna henne speciellt om jag blir framgångsrik.

Känns inte som om perspektivet tillsammans väger. Men det ska ju inte vara så att jag måste skapa distans för att få det att fungera. Jag har tagit itu med allt mitt sedan länge känns som hon har extremt mycket bagage där inte ens som psykolog än partner att man når fram.

Deginitivt varit för mild men också varit i en liten beroendeställning rent ekonomiskt. Att jag och hon jobbade ihop ekonomin.

Känner mig definitivt starkare och mer självständig.

Bara hela just den här kontakten jag söker inom andra kvinnor, om än det skulle vara tillfälligt eller någpt återkommande.

Den är hungern, drivet, passion, frihetskänslan och tid samt energi och agerar välvilligt för stora frågor som berör gemene medmänniska.

Den biten känns avlägsen och om ej noll existensierad hos min partner, det är en givande själ, varm, stabil men rent idealiskt är det konversationsstadie och ingen revolutionär.

Känns som min partner älskar ideen om mig men det är inte en resa som delas steg tillsammans.

Jo, jag har lite politiska kontakter men politiken som yrkesroll eller annat är inte så glamoröst.

Spelar ingen roll om jag syns och hörs handlar inte om det eller tillfredställelsen att hjälpa andra och få uppleva deras glädje och tacksamhet som är allt.

Utan att faktiskt i ett tomrun i villkorslösheten få en kontakt så för en annan med sen flickvänner och förhållanden blev aktuellt så känns det som de moraliska gränser och principiella barriärrer som deginerar oss och våra relationer gått och blivit för min del något organiskt till något slags behov med sensation där jag behöver återfå och hamna i en rörelse av individer med energi.

Jag tror inte ett dugg på att kompromissa utan snarare ser att människor är selektiva och jag unnar alla att vara lyckliga och uppmuntra andra till att finna sig själva. Någonstans är jag och mitt begär för dessa villkorslösa möten med djup är oundvikligt.

Bara så fascinerad över hur man präglats av hur relationer och förhållanden ska vara..

Jag som mer eller mindre alltid varit i relatiomer finner mig i princip i tankar och fantasier att vara en man som i princip inte kommer binda mig igen förrän jag har min fullt egna trygghet och vem ska kunna leva upp till ens ideal då, blir ju snarare så man blir och förblir singel bekymmerslöst.

Tro mig jag önskar allt som oftast att jag var någon annan jag inte är då det är tröttsamt att vara så extremt empatisk i en värld där människor ser ner på andra.

Alltid skönt att skriva av sig men det förändrar inte saker utan tiden går mot det oundvikliga.

Vi vill ha det vi vill ha