Hjälp mig!

Tack för svar!

Vill du vara mer specifik om vad som inte lät så bra? 

Eftersom han precis har börjat på skolan så avvaktar jag som förälder på att vidta åtgärder, jag tänker att det är vanligt och ju mer tid han är i skolan och med kompisar ju mer tid kan han anpassa sig. Lärarna har inte sagt så mycket hittills mer än att informera om saker han gör. Glömde att säga att ibland så stör han lektionen också genom att sätta på sig handdockorna på sina händer. Lärarna beskriver det som att ena dockan grinar och den andra skäller. Detta görs i väldigt hög ljudvolym så flera barn i klassen måste springa ut eller ha hörselskydd. 

Tack!

Han gick på förskolan men där anpassade han sig hyfsat bra, det var inte lika frenetiska problem som nu men jag antar att det har att göra med att det är nya rutiner och barngrupper. 

Två saker de sade på förskolan var 1: Han förstod inte riktigt humor, när de andra barnen skrattade åt någon saga eller liknande så öppnade han sin mun och gjorde skrattljud utan att visa glädje. 
2: En gång så skrattade han så att det dånade i hela korridoren däremot. Han hade sina händer fulla med bajs och jagade alla andra barnen med detta då de skrek och sprang iväg. När jag hämtade upp honom så skrattade han åt det när fröknarna berättade. Han var nästan 5 år när detta hände så jag antar att det var för att han var liten. 

Tycker ni att jag bör göra något eller ska jag avvakta? gör era barn också sånt här?

Tack för svar! 

Jag har velat i tankarna om någonting är fel men självklart tror jag inte det. Detta gör säkert de flesta barnen.

 

Jag kan tillägga att vi hade en psykolog hemma hos oss för att kolla hur han agerar i hemmiljö. Det hon uppmärksammade var att han blev väldigt förnärmad när hon kom så han stängde in sig i sin garderob (Där brukar han vara och rista påhittade tecken på väggen) och han skrek massa nonsens. Psykologen gav honom uttrymme men spelade in hans röst från sin mobiltelefon. Hon mailade oss några dagar efter och berättade att han hade pratat baklänges och när hon spelade upp ljudet baklänges så formade han ganska obehagliga meningar som ingen av oss förstod vad det betydde.

 

Som återkoppling så informerade psykologen att vi avvaktar eftersom han är liten fortfarande. Har era barn gjort såhär?

En far älskar sina barn oavsett vad..
Jag hör vad du säger, jag respekterar din åsikt som lärare och som har erfarenheter med hur barn integrerar med varandra. Det som dock blir motsägelsefullt är varför psykologen sade att vi skulle avvakta medan alla här säger att jag ska göra en utredning. Nu tror jag ju inte det men jag skulle inte vilja veta att det är något fel på mitt barn, det tar emot som pappa. Jag ska nog kontakta skolan men är rädd att det ska bli en för hård smäll. 

Vad tror ni att det rör sig? Jag vill förbereda mig mentalt.

Tack för ditt svar! Jag ska ta tag i det här, hintade till hans mentor idag när jag lämnade honom. Jaså du tror att det kan vara autism eller Adhd eller liknande? 

Är det fler som tror det? Jag vill gärna hinna smälta det isåfall i väntan på utredning. Jag vet vilka svårigheter t ex. Autism leder till för barnet så det kommer bli tufft.

Jag tror inte de kommer hitta något dock, han är ju liten och lite busig 

Jag skulle vilja ge återkoppling om dagen. När jag hämtade min son idag så sade mentorn direkt att de skulle ta tag i utredningen via skolhälsoteamet. Tydligen hade han gjort en ganska udda sak idag.

När barnen var ute på rast så uppmärksammade rastvakterna att han sprang och jagade efter något. Han var inte kontaktbar. Det visade sig vara en fjäril. När han fick tag i fjärilen så skrek han det högsta han kunde (alla barn och lärare hörde detta) och ryckte direkt av vingarna från fjärilen och började tugga på den. När den uppmärksammade rastvakten konfronterade honom och frågade varför han gjorde så, log han och visade tänderna som var fulla av fjärilsinnehåll. Efter detta sprang han iväg (Om han skämdes eller var rädd för konsekvenser är oklart)

Brukar era 6åringar också stoppa saker i munnen? 

Va? Det kanske verkar så på det jag har tagit upp att han saknar empati men han kan verkligen vara jättegosig och han gillar insekter annars, han brukar ta hand om dem. Tror han fascineras av dem också. 

Jag småträffar en kvinna som är hemma hos oss rätt ofta, han tycker jättemycket om henne också och kramar henne ofta, så han är inte oempatisk. 

Tack för svaret Anonym (m), en utredning är på g, som skolan informerade om och jag har ett jättebra stöd från min flickvän. Jag vill ju mina barns bästa, de är ju allt jag har.

Hej och tack för svaret! Jag är inte personen som blir riktigt arg men självklart så säger jag till bestämt, han lyssnar när han känner för det men oftast så skrattar han mest. Den försvarsmekanismen har min äldre son också för er som läst det inlägget.

Mamman finns med i bilden i liten utsträckning men de bor inte hos henne. 
När man kollar igenom allt som är skrivet i tråden så är det ju klart att din son inte är inom normen för normalt beteende.

Updates om dagen: 

Förskoleklassen var ute i skogen och min pojke behövde gå på toa (De var en bit in i skogen så det gick inte att vända) Lärarna har ett extra öga för honom just nu men han fick smita iväg med lite uppsikt då en lärare befann sig en bit ifrån.Han började skrika och skratta så att det ekade i skogen och då såg de att medans han gjorde nummer två så hade han sina händer ihopkåpade under sin rumpa och samtidigt så kastade han utsläppet i en myrstack. Lärarna försökte avbryta hans aktion men han var som manisk vid det tillfället. Det slutade med att en lärare ändå var tvungen att gå tillbaks med honom till skolan för bl.a rengöring.

Till saken är det väl relevant att detta gjorde alla de andra 25 barnen blev röriga och äcklade. Jag tror att det kommer att bli svårare för honom nu att få kompisar i klassen. 

Hej allihopa, jag får tacka för det fina stödet jag har fått från alla som vart involverade. Mycket har hänt sen senast och även om det tar tid så är utredning på full gång. Jag har också insett att min fina pojke är född med några specialgåvor som jag brukar säga.

Jag vill ha så mycket kött på benen som möjligt som underlag till läkarna och barnläkaren av alla dess slag så därför vill jag hjärna bolla idéer med er om vad som anses relevant att ta upp angående beteenden.

Kan ge lite exempel på vad som hände på fritids häromdagen. Min pojke har ständigt 1 eller 2 resurser med sig och har dessvärre inga vänner i skolan. Han gillar som bekant handdockor så efter en välskött dag så lät resurserna honom hålla en föreställning för klassen angående dockteatern. Dessvärre gick det inte så bra för han började utan förvarning springa omkring med handdockorna och bet sina fritidskamrater. Han spottade på dockorna och jagade sen alla med spottet. Som ni kan tänka er så vart det fullständig kalabalik i klassrummet.

Vad tror ni.. Bör man uppmuntra honom att försöka göra en föreställning igen och kanske ha med en tredje resurs? Detta är i princip det enda intresset han har och tänker att det kan vara en god väg att få några vänner på köpet.

Okej, så antar att denna händelse är värd att ta upp. Känns lite frustrerande sin förälder att ständigt bli påmind om att det är "fel" på ens barn. Läkarna vill inte ge klartecken innan allt är klart men båda dem och även ni hintar om bland annat neurologiska funktionsnedsättningar (autism, adhd) men jag har läst på om det och även särbegågåvade elever kan uppvisa utåtagerande tendenser. Jag tror inte skolan själva kommer erbjuda en tredje resurs så det är antingen om jag själv ligger på lite grann eller om jag faktiskt tar tjänstledigt för att gå med mitt barn i skolan. Om han nu är särbegåvad så kan jag då ge honom extra utmaningar så han inte blir uttråkad, det är bara en tanke jag fick

Det är väl ett sätt för honom att uttrycka sin frustration i och med sin understimulans tänker jag. Bör jag be resurserna att ge honom fler utmaningar? Någon lärare här eller någon annan som besitter kompetens inom detta område som har erfarenhet av detta?

Hej igen familjelivare! Är så tacksam för alla tips jag har fått från er som har engegerat er. Har tagit till mig av det som har skrivits och haft bra hjälp från soc, BUP och från skolan. Pojkarna är nu 9 och 19 år, de börjar bli stora :D

Efter mycket om och men så orkade tyvärr inte deras bonusmamma något mer, hon kämpade på i flera år men relationen till mina pojkar blev aldrig fulländad och som ni säkert förstår så går barnen alltid först. Vi har fortfarande en god relation men hon har sagt att hon inte kommer att försöka med mig igen och då får det vara så får grabbarna förtjänar någon som ger dem tid, ingen kämpar tillräckligt för dem.

Eftersom jag nu är ensamstående så behöver jag jobba över och har haft 5 au pairer på 1 år. Visst det låter mycket men det är ingen som har velat stanna.

Kan berätta några händelser som au pairerna har berättat och absolut, om flera säger detta och påpekar problem så måste det ju ligga lite sanning i det iallafall, förstår bara inte. 

En av au pairerna berättade att hon och den minsta grabben lekte kurragömma, lillgrabben gillar fortfarande sina handdockor så hittade hon honom i en garderob eftersom hon hörde skratt inifrån där, då möttes hon av en stank och då har han sin handdocka i handen medan han sitter naken och den har massor av bajs i munnen som handdockan då tuggar på. Hon blev förbannad och skärrad sade hon och drog med honom in i duschen.

En annan gång (med en annan au pair) så hade båda pojkarna gaddar ihop sig, de båda har en väldigt bra kontakt idag. Au pairen knackade på 19 åringens rum där båda två var inne. Den äldsta ropade att hon skulle komma in där 9åringen fnittrade. Så fort hon kom in blev hon nedbrottad av den äldsta (som är stark) och sen lade de en spindel på henne som de hade fångat i ett glas. Hon har svår spindelskräck vilket de båda visste och hon kände sig jätteskärrad efteråt och ville inte komma tillbaka.

Tyvärr har inte au pairerna gett mina barn en ordentlig chans och jag har förståelse för att de är utmanande men de är också vana att ingen står ut med dem. Så nu letar jag nya au pairer och har fått gått ned på deltid och den äldsta tjatar hela tiden om att få ett Ps5 vilket jag vill kunna ge. 

Tack för att ni tog er tiden att läsa och om ni har några tankar eller förslag mottags de tacksamt.

Tips på vilken approach jag ska ha gentemot au pairer så att de är inställda på att de måste ge det tid? Hade du som au pair slutat efter en sådan händelse?