Tussilago123 skrev 2019-10-14 11:00:10 följande:
Absolut kan jag erkänna att jag blev lite bitter är ett tag och att det var skönt att läsa folk skriva det som jag känner i dom stunderna jag är som mest irriterad.
Självklart förstår jag också att det inte är något som kommer vara den stora problemlösaren och oavsett hur mycket det än tar emot att säga så vet jag också att det viktigaste i detta är att få barnet att känna sig bekvämt. Jag är en vuxen människa som kan reflektera över och hantera mina känslor själv, som en 3,5 åring inte har en chans i världen att göra. Och jag anser att det han känner och behöver går före det jag känner, för att barnen går alltid först.
Det som jag börjat fundera över nu är det folk nämner om att flytta isär osv. Bonusbarnet pratar alltid om mig, till sin mamma, på dagis, överallt. Att jag är hans vän, han benämner mig som "Min R..." osv.
Som jag skrivit tidigare har han och pappa väldigt mycket ensamtid då jag jobbar mycket. Jag har inga problem att ge dom mer ensamtid men problemet där blir ju att då kommer jag och bonusen aldrig träffas? Och aldrig ha möjlighet att bygga upp vårt egna band. Och skulle vi flytta isär tror jag att bonusen kommer fråga mycket om mig och tycka att det är ännu märkligare att jag inte är där. Så fort jag är på jobbet frågar han sin pappa tusen gånger vart jag är, när jag kommer hem osv. Men när jag väl är hemma är ju då problemen uppstår, han drar sig undan och liknande.
Och det svåra är ju också att jag och min sambo vill ju bo ihop? Vart drar man den gränsen? Ska en treåring få bestämma om hans pappa får bo ihop med någon annan? Skriver inte detta med någon slags underton, utan helt och hållet frågande. För jag vet inte, jag har aldrig varit med om detta tidigare.
Jag själv har alltid bott med min mamma som träffat typ tre killar sen jag var liten, och jag minns ju själv hur det var. Det var enbart en av dom tre som jag tog till mig och som blev min pappa då min biologiska inte finns i bilden, och han ser jag som min pappa än idag och har kontakt med trots att han och mamma inte är ett par. Men det var ju för att han tog sig tiden att vara med mig, han gav mig saker och värnade verkligen om mig, dom andra killarna har ju bara haft fokus på mamma och struntat i mig. Och dom killarna ville jag ju ta så långt bort från mamma som möjligt, jag klängde på henne, satte mig imellan dom i soffan, la mig mellan dom i sängen, alltså exakt det min bonus gör nu. Det handlar ju om att jag ville ha kontrollen, likt bonusen vill ha nu, men med det sagt så betyder ju inte det att det är okej. Det är ju dom vuxna som bestämmer och vi skulle ju aldrig behandla barnet illa. Så jag vet ju exakt hur det känns och exakt vad som är viktigt för att bygga en bra relation med sitt bonusbarn. Men ändå är det så svårt när man sitter där själv.
Nu blev det väldigt mycket text här, men det är senaste tankarna iallafall!
Du är en väldigt klok tjej, förmodligen lite klokare och mognare än pappan som är skyldig sitt barn att ha lite fler bromsar kring det praktiska. Jag tror det är väldigt klokt att bo isär. Synd bara att hans föräldrar inte sagt det till honom, eller att han struntat i det. Det kommer säkert "gå" att fortsätta i nuvarande boendeform, med rätt strategier, men frågar du mig så verkar det bäst att vara pojk- och flickvän med olika fasta boenden.
För pojkens skull. För din skull. Du är på väg in i ett för stort praktiskt och känslomässigt ansvar för större och svårare frågor än du gjort dig "förtjänt" av. Njut av att vara särbo, fast man ändå sover så mkt hos varandra tiden och de andra omständigheterna bara tillåter. Du tappar inte rollen som "pappas flickvän" eller pojkens positiva omdömen, men du får vara "pappas flickvän som är kul hela tiden" - ett tag till.
