Varför försvinner vänner när man mår som sämst?

Jag tror att du får förklara lite mer ingående vad som hänt.

Din vän är kanske missnöjd över något du gjort eller inte gjort. Det är ju ingen envägskommunikation bara för att man är vänner. Båda måste ju ge och ta lika mycket. Känner du själv att det blivit mycket om ditt hela tiden så kanske det inte är så märkligt att din vän tar ett steg tillbaka.

Fundera istället på vad du kan göra för din vän i detta läget istället för att vara besviken på personen.

Kan det kanske vara så att du träffat kassa killar om och om igen och varje gång det tagit slut så ringer du henne för att få tröst?

Om vännen talat om för dig att lära av dina misstag, men du gör om samma sak om och om igen, så är det fullt naturligt att man tröttnar.

Nu gissar jag, men förtydliga gärna lite mer så blir det enklare för oss att svara dig.

Ok. Men anser du då, eftersom hon är äldre, att det bara är din ensamhet ni ska prata om? Pratar ni lika mycket om hennes liv som ditt? Är du säker på att hon bara vill prata om ditt liv?

Som sagt så vårdar man en vänskap, ENBART, om vänskapen är på lika villkor.

Jag menar inte att anklaga dig för något, men med så lite information så ser det ut som att vänskapen har handlat om dig enbart. Läs din trådstart igen och se om du ser något du kunde gjort annorlunda i den situationen?

Vad kan du göra för din vän nu för att vinna tillbaka vänskapen?

Ursäkta om jag låter som en riktig bitter-f**a, men jag ser bara ?offer? i denna tråden. Ni har blivit sårade av era vänner. Vet ni? Det är en del av livet. När man är nere finns det två val. Klamra sig fast och hoppas det blir bättre, eller klättra tillbaka upp själv.

Man är bara offer för att man själv gör sig till det.

För att stärka någon annan så gäller det att personen själv arbetar med detta. Du kan bara, som du själv skriver, bara stötta.

När det uppstår en obehaglig situation skickar det sympatiska nervsystemet en signal till hjärnan. Antingen fly, slåss eller spela död. Det sistnämnda har man upptäckt på senare tid. Det betyder att man blir passiv, ett offer. Man ligger kvar tills någon annan drar en därifrån. Detta är väldigt vanligt. Dessa personerna är ofta deprimerade, utbrända, stressade och mår psykiskt dåligt. De ser inget ljus utan lever på hoppet. De kan söka hjälp men förväntar sig inte att arbeta själv. Ett typiskt offer helt enkelt. Men så ska man komma ihåg att det finns en anledning till att de hamnar där de är. Den anledningen är det första man måste arbeta med. Sitter de fast i en destruktiv relation? Har de missbruksproblematik? Familjeproblem? Mobbing på jobbet? Det finns många anledningar. Flat måste du få personen att själv vilja göra en förändring. Oftast räcker det. Skilja sig, byta jobb, miljö osv.

För att stärka individen så ska man berätta saker som denne gör bra OCH vilka bra egenskaper. De ska känna att de duger precis som de är. De ska bara förändra situationen, inte personen.

Personen själv kan gå kbt som första steg. Där får man lära sig att lyssna inåt. Vad säger magkänslan? Den har alltid rätt. Sen passar det inte alltid samhällets regler och normer. Då får man se om man kan hitta något annat liknande som får en att må bra.

Är du med?

Intressant hur olika ens erfarenheter kan påverka.

Som jag skrev ovan så är det vårt sympatiska nervsystem som signalerar att vi bör fly, kämpa eller spela döda. Att vara vän till någon som drabbats av sjukdom eller andra svårigheter gör att systemet sätts in. Först brukar vänner kämpa, sen bli passiva för att låta den sjuka få vara i fred, sen flyr man när man inte hör något.

Som sjuk ser man sällan andras mindre vardagsproblem som viktiga. Som vän känns det dumt att prata om sina små problem när den sjuka har ett så pass stort problem. Till slut har man inget att förhålla sig till. Man vill inte lämpa över sina bekymmer till den med stora, och man vill samtidigt inte förneka sjukdomen eller problemet genom att prata väder och vind.

Som sjuk är det svårt att vara tydlig och säga att det är ok att prata som vanligt. Man förväntar sig att vännen ska räkna ut detta själv, för man är ju vänner som känner varann. Men folk är inte medvetet elaka, de är osäkra och hjärnan går i försvar för att skydda mot fara.

Livet är inte konstant. Inte för någon.

Bra sammanfattning på tråden!

Du verkar väldigt kränkt Ts. Det är inte bra att känna allt som personligt påhopp. Vi gissar hur din situation kan se ut. Vi vet inte mer än det du skriver i din trådstart. Om du tycker att något är OT eller kränkande mot dig som individ eller en grupp individer så har familjeliv moderatorer som tar bort inlägg som inte stämmer med deras upprätthållning. Tryck bara på anmäl, och kommentera varför inlägget bör tas bort.

Nu lämnar jag tråden. Lycka till med att finna frid Ts.