Kroppen är Överlägset viktigast för mig. Om hennes kropp inte är attraktiv spelar ansiktet 0 roll, det kommer aldrig bli något med det iaf. Ett snyggt ansikte är en bonus, men inte mer än så.
Kroppen är A och O. Ansiktet får man på köpet - om jag får uttrycka mig lite bryskt :P
Kul att ni svarar:) det verkar som att grabbarna hade rätt då;) jo med tanke på idealen idag så hade jag ju det på känn ändå. Jag har själv varit smal några gånger (är en riktig pendlare) och för min kroppsbyggnad, "benstomme " eller vad man ska kalla det, så passar jag ändå som kurvig. Ser så jäkla benig ut som smal. Man är väl gjord för en viss vikt, som en skrev. Därmed sagt att min vikt på 114 kg idag är på tok för stort för mig.
Men om ni skulle träffa en tjej med idealkropp och hon efter en tid skulle börja öka i vikt, skulle era känslor för henne kunna överskugga det då, eller skulle ni avsluta relationen?
Tänkte på er som nämner karaktär, hälsoaspekten o.s.v.
Om vi tar andra hållet, om det är undervikt det handlar om, skulle ni känna likadant för det? Eller är det själva övervikten som stör?
Min vän tillhör den där lyckliga lilla skaran kvinnor som kan äta vad som helst, hur mycket som helst utan att gå upp ett gram medan jag bara behöver snegla åt en köttbulle och öka 5 kg! Typ...
Men om vi ser utifrån vem av oss som har mest hälsosam livsstil så måste jag nog ändå påstå att det är jag, hör och häpna. Jag har aldrig varit mycket för godis eller så, läsk dricker jag inte och jag rör mig ganska bra, mycket genom jobbet. Mitt stora bekymmer har väl varit mängden av portioner och vid fel tider.
Medan min vän har ett ganska stillasittande jobb, äter smågodis flera gånger i veckan och dricker cocacola varje dag.
Inget påhopp från min sida, är bara intresserad.
Jag föredrar ju underviktiga framför överviktiga alla dagar i veckan! Även om det kanske inte är så hälsosamt heller alla gånger så är det iaf mer attraktivt än övervikt. Även om påtaglig undervikt inte är någon turn-on direkt så är det verkligen inte lika illa som rejäl övervikt.
Jag tror det är svårt att hävda att din livsstil är mer hälsosam med den övervikten - så länge kompisen inte håller på med droger, dricker stora mängder alkohol ofta eller liknande...
Självklart är det väldigt svårt att hävda det om vi två står bredvid varandra. Men tänker så här, om hon hade lika dålig ämnesomsättning som jag så hade hon ju, med tanke på hennes vanor, varit lika stor ja säkert större också. Jag har många fler kilon att kånka på men ändå har jag bättre kondition än vad hon har eftersom jag är mer van att röra mig om dagarna. När jag skriver hälsosammare så tänker jag vad som händer inuti en kropp. Men självklart påstår jag inte att jag lever sunt, det vore ju bara löjligt, men många tror jag tar för givet att man ligger framför tvn med en chipspåse på magen, om man är överviktig. Men icke i mitt fall iaf:) dåliga matvanor och kass ämnesomsättning .
Man får väl förändra det man kan - och anpassa sig till det man inte kan förändra? Dålig ämnesomsättning t.ex. kan man inte påverka - då anpassar mig sig.
Och om vi ska prata om vad som händer inuti i kroppen så är rejäl övervikt bland det värsta du kan utsätta din kropp för. Och ursäkta om jag är lite hård nu, men det här låter bara som undanflykter och ursäkter, som för att på något vis rättfärdiga din övervikt...
Jag har behövt kämpa med vikten i omgångar, men jag har också valt att göra just det - och inte bortförklara det. Jag har aldrig tillåtit mig att bli sådär riktigt tjock. Har varit på väg dit ett par gånger, men hejdat det i tid och är för närvarande i väldigt bra form. För att jag tänker på vad jag äter och rör på mig.
Det är den där undvikande/ignoranta mentaliteten som gör att det blir ett större problem än vad det behöver vara.
Well, det är ett val man gör. Eller snarare, Väldigt många val som leder fram till det. Och klart att det finns lika många olika anledningar till övervikt som det finns överviktiga. Men det kokar alltid ned till samma sak oavsett - Man äter mer än vad man rör sig. Det är liksom hela matematiken.
Och ja, att bli av med en rejäl övervikt är jag också helt övertygad om är mycket jobbigare! Därför är det Ännu viktigare att inte låta det gå så långt...
Att man har fler fettceller betyder dock inte att man blir fetare - det är deras storlek som är totalt avgörande, inte antal. Och vad som avgör hur stora dom blir vet vi till 100% vad det beror på...
Och visst finns det bakomliggande faktorer som har en enorm inverkan på dom livsval man gör. Lågutbildade har ofta tyngre jobb t.ex. Och orkar inte lägga lika mycket energi på att se efter sin kropp och kost (vilket ironiskt nog blir en ond cirkel). Men det är i mångt och mycket en fråga om prioriteringar. Vissa kanske inte känner att det är så viktigt, helt enkelt?
Det som sticker i ögonen på mig, är när folk hittar på undanflykter och ursäkter till sina prioriteringar. Skyller på sina gener eller vad det nu kan vara. Jag köper det helt enkelt inte. Det är till synes och sist en fråga om mindset och prioriteringar, och viljan att göra en förändring Trots att det är jobbigt som faan! Delayed gratifications är sällan ett lockande concept - men det är tyvärr så det funkar.
Isf får du ta och styrka det påståendet med en källa.
Som sagt, delayed gratification. Gör ett lätt val nu som får dåliga konsekvenser senare, eller ett svårt val nu som får bra konsekvenser senare - det är inte konstigt att många väljer "fel".
Och varför skulle jag tycka det? Och varför ska du jämföra äpplen och päron?
Ska vi skicka finlandsfärjor till Bahamas också? Inte relevant? Nähä, okej, jag trodde vi diskuterade sånt som inte var relevant också?
Ser inget i det du länkat som går på tvärs med det jag sagt?
Och det är klart att gener spelar en viss roll, men knappast en avgörande sådan. Vad som spelar roll är hur mycket du springer jämfört med hur mycket du äter - det är där du kan göra något. Att bara ligga på sofflocket, ge upp och skylla på dåliga gener är inte ursäkt. Har man taskiga gener får man jobba hårdare. Och nej, livet är inte rättvist alla gånger. Deal with it.
Jag citerar:
"Men om man funderar lite på det kan man inse att man egentligen inte kan resonera så därför att man aldrig blir fet om man inte äter för mycket. Därför kan man säga att det alltid är omgivningsfaktorer. Om man inte äter för mycket så utvecklar man ingen fetma vilken genetik man än har, säger Claude Marcus, professor vid Karolinska Institutet och forskningsledare för Rikscentrum Barnfetma vid Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Inte ens Peter Arner, som nyligen publicerade den första genen som styr fettcellsutvecklingen, menar att genetiken är av avgörande betydelse."
Det finns grejer som påverkar, absolut.
Men då får man jobba hårdare, och se det ur ett längre perspektiv. Viktnedgång är sällan linjär. Den går lite upp och ned, men trenden behöver fortfarande vara åt rätt håll.
Och vill folk sitta med offerkoftan på och behålla allt fett får dom väl göra det. Men gnäll då inte för tusan, utan ta konsekvenserna av dom livsval som gjorts.