Hur vet ni att det räcker med barn?

Är nöjd med mina två. Det var viktigt för mig att ge den äldsta ett syskon. Men nu orkar vi inte fler. (Yngsta är rätt stökig av sig.) Skulle vi ha fler skulle vi nog också behöva gå upp i arbetstid för att kunna försörja dem (större o dyrare bostad) och det vore skittrist på så många sätt.

Dessutom är vi för gamla, men hade förmodligen resonerat lika även om vi var yngre.

Jag tänker såhär:

Jag vill ha barnen hyfsat tätt i ålder, just för att försöka undvika alltför stora intresse"konflikter" bland barnen. Därför hade jag aldrig velat skaffa en sladdis, utan vill att det ska finnas en (nåja, ungefär) tid i livet där det duger att leka i sandlådan, en period där det blir legoland o.s.v.

Så hade mina två befintliga barn varit i skolåldern, då hade inte jag velat börja om med vaknätter, blöjbyten och tittut-lekar Så jag förstår din man på det viset!

Däremot kände vi inte att två barn var helt nog, så vi tänkte att vi försöker med vårt sista embryo som är i frysen - och går det så går det. Det gick. Nu kommer vårt tredje barn vilken dag som helst, och storasyskonen blir 3 år och 4 år om några månader. För OSS känns det ändå som en rimlig åldersskillnad mellan "tvillingarna" (ett år mellan de äldsta) och bebisen.

Samtidigt kommer jag garanterat få barnlängtan igen om några år, men då känns det inte längre praktiskt bra för OSS att skaffa fler (blir jäkligt svårt också med min dåliga fertilitet). Så hjärnan får helt enkelt vinna efter denna bebis!

Två räcker gott och väl och där kan jag lägga full fokus. Dom som kan tänka sig att ploppa ut hur många barn som helst kan iallafall inte ha lidit av hyperemesis under sina graviditeter, det är ett som är säkert.

Haha! Jag hade det under mina två graviditeter och kan absolut tänka mig en trea :P

Vi har två, 4 och 6 år, och det får räcka där. Visst hade jag väldigt gärna fått ha en bebis att snusa på igen, men aldrig att jag skulle överleva en toddlare till.

Nu kommer jag vara en riktig partydödare men här är mitt argument för att inte skaffa en trea.

1) vad händer om något går snett, barnet dör i magen eller föds med sjukdom (pga av min och mannen nu börjar närma oss 40), tänk om denna drömbilen familjens stora sorg som kommer ligga som en blöt filt på oss i all tid?

2) om barnen kommer upp i tonåren, kommer vi räcka till att ge stöd med läxor men också det mentala stödet o en ganska känslig period om vi samtidigt ska underhållaren liten?

3) vad händer om vi går isär? Kommer jag ha råd att hitta en fyra i den stad jag lever i (dyrt)?

4) vad händer med relationen om en trea blir värsta kolokbarnet eller högintensiv? Orkar vi år av dålig sömn och noll egen tid?

5) vad händer om jag drabbas av förlossningsskador insemination tid när sjukvården går på knäna och nyblivna mammor kastas ut från vården fortare än kvickt?

Det är saker som man också ska ha i åtanke, naturligtvis. Man vet vad man har, inte vad man får. Sedan tror jag ju ändå att få ångrar sina barn, men visst kan livet bli mycket mer annorlunda än man tänkt från början.

Det viktigast är, tycker jag, att båda vill med hela hjärtat.

Du är tuffare än mig, det är ett som är säkert. Men är mer än nöjd med två, hade ändå inte velat ha fler.

Haha! :P hade kryckor andra graviditeten också. Jisses vad man glömmer.

Nej jag glömmer nog aldrig den sista. Mådde som Linda Blair i filmen Excorsisten.

Stackare! Inte sett den, kanske kvällens filmtips!

Hahaha, ja om du vågar.

Det bara vet man. Inget vi kom överens om tillsammans. Vi har noll barn.

Finns det plats och kärlek i er familj - bli kontaktfamilj eller fosterhem. Det är fruktansvärd brist på bra fosterhem för de barn som redan gått igen mer än man ska behöva på en livstid. Ta ett samhällsansvar och ge din kärlek och omsorg till ett barn som redan finns och behöver dig.

Vara gravid = fruktansvärt

Föda = fruktansvärt

Ha småbarn = fruktansvärt

Har två barn och skulle ALDRIG gå igenom eländet igen

Det blir bara dyrare och mera jobb om någon skaffar fler än två.Jag hade inte orkat och då hade jag tyckt synd om barnen.Det enda fördelen är att ha flera syskon .

För mig var det när jag var mer än nöjd. Dvs nöjd + ett oplanerat barn.. Såg då till att definitivt helgardera mot graviditet, men såklart alltid ändå beredd att ta ansvar för om det mot all sannolikhet skulle bli graviditet.

Relationen knakade, jag var psykiskt och fysiskt slut och hade mer än blivit mätt och nöjd med graviditet, födslar och småbarnsår... Så var det för mig.

Nån annan kanske har en annan orsak.