Fågel Flax skrev 2021-05-01 11:54:30 följande:
Hej igen!
Enligt min åsikt och erfarenhet, både direkt och indirekt, så är det inget annat än en STOR FÄLLA att tänka kring och leta orsaker till att en relationspartner inte beter sig OK mot en.
(Bete sig perfekt och korrekt hela tiden kan ingen göra i en nära relation, och personliga svackor kan uppstå för alla, men det är ändå meningslöst för en partner att då leta orsaker varför man betedde sig illa mot dem. Det är ens eget ansvar att bete sig på ett sätt så att ens närmaste vill vara i närheten av en.)
Det där meningslösa orsaksletandet är ett grubbel som bara fortsätter runt runt i huvudet när man är utsatt för saker som inte är ok, just för att kunna hitta ett sätt att rättfärdiga den andras beteende så att man kan fortsätta förhållandet med personen. Man VILL INTE att det ska vara sant att det har hänt, att personen gjorde eller sade så...
Lösningarna som hjärnan kommer på kan vara väldigt tunna för en utomstående, och det är vanligt hos offret att helt undvika de mer självklara och troliga förklaringarna, som då skulle baserats på att:
Ansvaret och felandet ligger hos parten som beter sig illa.
(Det finns ytterst få fall där det är befogat att grubbla på orsaker, ett exempel jag kan tänka mig är om man har varit tillsammans i många år och sedan är partnern med om en personlighetsförändrande skallskadeolycka eller går in i demens. Men även då så behöver det finnas först och främst en läkare att föra en dialog med, samt en plan för att minimera risken att partnern kan skada sig själv och andra. Kanske i slutändan ett demensboende, och anhörigstöd.)
Jag tror att allting i ditt inlägg hänger ihopa. Anledningen att du mörkar vad som sker bakom stängda dörrar för vänner och familj, är just för att de är de där personerna som inte är inne i ditt grubbel och inte skulle godta din hjärnas tunna förklaringar. Du beskriver att dina vänner och din familj är de personerna i ditt liv som skyddar dig och är obrottsligt lojala mot dig.
DET tål att funderas över. Att det finns ett kärleksfullt skyddsnät av personer i ditt liv som är bara ditt, inte partnerns eller någon annans. Samt att du då instinktivt vet om att det skyddsnätet INTE skulle låta din nuvarande partner passera igenom, in till den närmaste kretsen. Tvärtom skulle de skjuta en sådan partner ifrån sig.
Jag tycker att du ska ta steget att prata med en präst, psykolog eller hjälplinje, en helt utomstående, eftersom du känner väldigt starkt att det är det som du har behov av.
Men det är också viktigt att du känner till, att alla tecken på att man är fast i ett misshandelsförhållande inte kommer från förövaren. En del av tecknen kommer från offret...
Det här med att du INTE berättar för dina närmaste, av de skäl som du skriver, är i sig ett sådant tecken att titta efter. Det är ett mönster som nästan alla offer följer, och blir början på en klyfta mellan offrets verklighet och vad de närmaste vet. Att detta mönster finns hos dig nu, är någonting du ska vara mycket uppmärksam på.
Men ett steg i taget, det behöver kännas rätt främst för dig. Följ din plan just nu, och hör av dig till någon av de som nämnts i tråden. Red upp inför dig själv och få klarhet, men inte ensam helst, och ta hand om dig!
(Alla hittar inte en början på garnnystanet, men det tycker jag är en jättebra början att följa. I början behöver man inte tänka så mycket, utan bara sträcka ut händerna till någon annan objektiv som vet vad de sysslar med. Spelar ingen roll om det är kvinnofridslinjen, en terapeut eller en diakon.)
en del av mig håller med och förstår allt du skriver... det du skriver är förmodligen vad jag hade sagt till någon annan i min situation, men en annan del av mig känner ett behov att förstå lite mer vad som händer då en denna del av mig klandrar mig själv och också den som lyssnar till min partner när han säger att jag är orsaken till bråk och diskussioner (inte alla men många av dem) varför han är bitter osv. Jag är förvirrad och jag kan inte låta bli att känna ett behov av att reda ut om jag är en del av problemet. Mina tankar går i att OM jag är en del av problemet (ingen är perfekt) och OM jag kan ändra det där... då kanske jag kan bryta den "förgiftade" cirkel vi befinner oss i.
Jag är fullt medveten om hur det låter det jag skriver, men då detta är en person jag bryr mig väldigt mycket om så är det svårt att släppa taget innan man försökt allt.... eller iallafall försökt till den grad att man känner att man inte kan eller vill lägga mer energi för att man helt enkelt är fel för varandra.
Det du skriver om personliga svackor och är något det funnits mycket av och förr när dessa "svackor" var aktuella så rann bråken av mig snabbt och jag tog inte åt mig, men nu när hans liv inte längre är lika "händelsefyllt" och jag inte längre har något att skylla hans humör och beteende på så har jag kommit till stadiet att jag börjar ifrågasätta vad det är som händer... är det jag som han säger eller är det han som försöker (medvetet eller omedvetet) bryta ner mig.
En annan viktig del i att inte berättar för familjen är att den lilla familj jag har är väldigt sjuk i kroppslig obotlig sjukdom och själv kämpar för att klara dagen. Att lägga på ett stressmoment som detta innan jag själv rett ut mer vad det är som står på kan jag tyvärr inte göra. Men jag vill poängtera att ditt argument träffar helt rätt
Jag är rädd för vad mina närmsta ska säga och jag skäms! Jag skäms så innerligt om det är sant att han behandlar mig obefogat på detta sätt och jag låter det hända