Någon som nyligen genomgått ett missfall och vill följas åt?

@ledsen håller alla tummar och tår :) hör av dig här när du varit på ultraljudet 
@börjaompånykula vad bra det låter med många fina äggblåsor:) Håller alla tummar och tår för sig med! Verkligen!!

Skönt att ha hittat denna lilla grupp och få både bubbla av sig och hoppas. Nu bara väntar jag på ett negativt test så jag får ett hum om när nästa ägg är färdigt hihi

Gud va skönt att höra börjaompånykula!! både det med äggen och det med 80% av alla par. Inget för mig gladare än sådan statistik. det är ju en klen tröst till någon som just genomgår ett missfall att -ni kan ju bli gravida i alla fall- men ja det ligger väl något i det. Vad det gör med en dock, att ha haft missfall, som jag inte tycker det pratas nog om är ju att det förändrar upplevelsen av alla ens framtida graviditeter, lyckade som misslyckade. Aldrig igen kommer ett plus på stickan vara ren glädje eller lättnad eller förväntan, utan det är istället rädsla, misstro och förvirring som fyller en. Jag kan inte riktigt begripa varför det skulle gå bra just denna gång, har aldrig varit med om att det gör det så varför nu? Det är så tråkigt att behöva vara en sån jävla pessimist! Man blir ju helt enkelt besudlad på hela första trimestern? Och kanske släpper inte oron på hela graviditeten för vissa. 

Vi får verkligen försöka hålla oss positiva tror jag. Dra åt oss varje liten positiv kommentar från läkare och god statistik och goda besked. Jag tror på dig i alla fall och känner mig väldlgt säker på att det är din tur snart! Hejja!

ang progesteron så är det olika märken och olika mängd i cyclogest som jag tar och lutinus! Mina tabletter är på 400 mg och jag tar dom 2ggr per dag. Och jag skulle ju tagit det från ÄL men missade att bekräfta den så fick börja efter plus istället, på typ ÄL+9 tror jag det blev.. så skönt att du fått det utskrivet!

Jaa precis, det ger en liten tröst i alla fall! Men jag håller med dig till fullo. Kan känna mig ledsen och besviken att inte kunna bli glad för ett plus, att inte kunna njuta i ev kommande graviditet. Att bara tänk att missfall kan ske igen osv. Blir typ ledsen att man inte kan vara som dem som aldrig upplevt missfall som kan gå runt och bara vara glada och inte ha en dålig tanke. Dock är nog de flesta oroliga oavsett. Men vet exakt hur du känner. Oron kommer alltid finnas där. Men man får väl tänka att man kommer bli ledsen oavsett om man är positiv över sin graviditet eller inte. Jag brukar tänka att varje Every new pregnency is a new possibility. Någon gång måste vi dra vinstlotten och inte nitlott!

Aa då förstår jag!! :) Tack för peppen :)

Hej och hå. Man kanske kunde tro att jag skulle bli lugnare efter lyckat ultraljud! Gråter varje dag över att jag inte är illamående. Har varit det ytterst lite, diffust. Öht inte i närheten av att kräkas.. Känner inte så många som varit gravida men dom jag känner har alla mått väldigt illa och behövt äta medicin eller läggas in, så det hjälper inte direkt att dom frågar mig var och varannan dag om jag mår illa. Nej!!! Mår inte illa alls!! Snälla nån det enda jag vill är att ligga och kräkas! och nej kommer inte ångra det om det väl blir så, för den här oron över att livet stannat av inne i mig är MyCkeT värre än allt illamående på jorden. Varför ska jag ha en så försiktig liten symptomfri graviditet?? Blir faktiskt sur. Inget nytt ultraljud fören om en vecka..

Har inte tittat in här på ett litet tag, men det låter ju toppen, trots brist på illamående.

Jag har inte heller varit särskilt illamående vid mina tidigare graviditeter. Vid graviditet nr 2 fick jag dock en hormonsmocka v 3-12 som gjorde mig trött som efter ett maraton...

Åh stackars, det var exakt samma för mig. Jag mådde typ inte illa alls bara ngt subtilt ngn enstaka gång. Och jag spydde inte ens en gång. Jag känner massor som varit gravida och inte mått illa eller spytt en enda gång, min brors fru med båda graviditeterna. Det är jääättevanligt men jag förstår såklart exakt hur orolig du är. Jag kände precis samma sak. Brösten var inte superömma jämt heller. Det kom och gick för mig vilket såklart vara total terror men här är jag, supergravid och hon verkar må bra och är helvild i magen. Jag har två kompisar som är gravida nu och båda två sitter och säger samma sak som du, den ena är i v16 och den andra i v.28 så det är mycket vanligare än vad du tror. Alla vill så gärna prata om sina symtom så det är det enda som kommer fram när man snackar med folk men tro mig, det betyder inte ett skit. Försök att göra ditt barn den största tjänstne du bara kan och fyll din och hens kropp med positiva hormoner, välmående och stressfri graviditet. 

Jag landade oftast i att jag inte kan göra ett skit ändå när jag fick megaångest. Blir det ett mf till så blir det det ändå, med eller utan din oro. Men jag vet, man vill bara veta och inte bli lurad igen och tro att allt är bra. Du kan dock inte kontrollera något annat än hur du behandlar dig och embryot just nu. Stress är piss! vet att det är svårt men kämpa på för att vara så lugn du bara kan.  Kämpa!

Hej! Tack för uppmuntran om folk med lätta eller i alla fall inget illamående under graviditeten, det hjälper verkligen att höra. Jag försöker att bara vara glad över det nu faktiskt, får gå på ultraljud en gång i veckan hos min underbara gyn och se att allt går som det ska, och det gör det hittills! 10+3 idag. Nu är det bara ett ultraljud till hos gyn och sen KUB veckan efter det, sen får jag klara mig själv utan en massa specialbehandling. Blir både skönt och läskigt. Mina symptom är egentligen mest trötthet, om jag gör något liksom extra en dag, är uppe sent eller så så är jag helt död dagen efter, som en baksmälla. Och så kissar jag ca 30 ggr per dygn känns det som. Och så fick jag äntligen kräkas en gång!! På midsommarafton! Annars lugnt. Framförallt är JAG mer lugn. Det känns så naturligt och bra allting nu, oron är fortfarande där men jag agerar inte på den lika vilt. Inget tyder på att det ska gå dåligt nu så jag ska inte behöva förbereda mig på någon katastrof. Kommer den så kommer den ändå. Om 2 veckor har jag haft kub och passerat magiska vecka 12! Det kommer gå fort.

Hoppas ni andra mår okej vart ni än befinner er i era resor. Kringlans bebis borde typ komma när som helst? Hejja dig, berätta gärna när hon är här!!

Hej! 

Jag har läst era inlägg och det har gett mig lite sinnesro som själv precis gått igenom ett missfall. 

Jag (26) och min sambo (30) plussade för allra första gången den 17/6 efter att ha försökt i dryga tre månader. Det var en sådan obeskrivlig känsla av lycka och lättnad. Det gick! Jag fungerade - vi fungerade! Till en början pratade vi mycket i just de termerna; nu vet vi i alla fall att vi kan bli gravida, ifall just detta frö inte skulle klara sig. Vi försökte tänka så, för kanske gör det då mindre ont om olyckan är framme? (Svar: Nej). Ganska snabbt började man ändå börja våga hoppas och planera lite försiktigt för framtiden. 

Samtidigt växte en oro i mig. Ju mer jag läste, desto vanligare verkade just tidigt missfall vara. Det kändes som att jag tagit mig förbi en låst dörr, bara för att upptäcka en ny. Särskilt orolig blev jag för MA, att vi skulle vänta till v 12-13 och se att vårt knyte dött för flera veckor sedan. Så blev det dock inte. 

Den 27/6 var det plötsligt blod på pappret när jag skulle torka mig efter ett toalettbesök. Det kändes som att jag skulle spy. Jag tänkte direkt att det var kört, trots vetskapen att blödningar kan vara helt normala. Under dagen tilltog blödningarna, men ännu inga klumpar eller kraftig smärta som sammankopplas med missfall. Min omgivning försökte lugna mig, vården sade bara till mig att ?avvakta? och ha ?is i magen?. Jag var inte lugn, jag hade ingen is i magen. Istället grät jag och gick sönder, för det kändes som att vår lilla böna långsamt blödde ut ur mig.

På min tredje dag av blödningen, den 29/6, kom till slut allt ut. Jag kände då sådan lättnad över att kanske slippa tabletter eller skrapning. För en stund kändes det som att det värsta var över. Dagarna som följde präglades dock av ilska, sorg och förtvivlan. Idag känner jag mig mest förtvivlad och så så liten. Jag saknar vårt frö i magen och den framtid som så sakteligen började utkristallisera sig. Nu känns allt så tomt och meningslöst. 

Jag vet att detta är en helt naturlig krisreaktion och att jag så sakta kommer må bättre och känna mig som mig själv igen. Vi kommer försöka igen så fort ägglossningen åter hoppat igång. Samtidigt känner jag mig så fruktansvärt berövad på den där glädjen och pirret över en graviditet. Hur kommer jag känna nästa gång? Hur ska jag orka oron?

Oavsett har jag bestämt mig för att mitt mod och mitt hopp aldrig får överge mig. Det kommer bli bra till slut; vi är bara inte i mål ännu. 

Har inte hängt här på ett tag har jag insett. Kul att höra att det går bra för er Kringlan och Ledsen. Har Kringlan fått barn än?

Beklagar för dig Hopp för att du varit med om ditt första missfall (hoppas det blir ditt enda). Det är väldigt vanligt med missfall men oftast går det ju bra nästa gång, även om det såklart är jobbigt. Det kommer kännas lite bättre sedan även om man inte tror det och man kommer få ny kraft att försöka igen. Förstår exakt din oro, den kommer nog tyvärr sitta i även om vi alla är olika. Man måste våga och tro på att det kommer funka nästa gång. Man får tänka en ny graviditet är en ny chans. Du kan i alla fall bli gravid, så något funkar ju :) 

Jag har precis blivit gravid igen! Hoppas på fjärde gången gillt efter tre missfall. Har fått progesteron nu så hoppas det kan hjälpa :) Är bara på äl + 11 så allt kan som sagt hända. Men håller tummarna :)