För lite fostervatten??

Mitt vatten började sippra i vecka 21+1 och sipprade fram tills vecka 29+5 då Elias föddes efter 2 månader i strikt sängläge. Som minst hade han 22 mm fostervatten...dvs bara minipölar och nästan helt torrt...

Han har en lungsjukdom som heter BPD men som endast innebär att han aldrig får börja röka eller jobba i kolgruva... i övrigt kommer han att leva ett fullt normalt liv.
Han hade syrgas tills fem dagar efter sin beräknade födelse men är idag helt sladdlös....

HUR mycket/lite vatten har han.... har man sett några försök till andningsrörelser???
Har de sett vätska i urinblåsan och magsäcken???

Lycka till!!!

Elias är här

Full av förhoppning skrev 2008-07-18 00:40:16 följande:

Cortisonet skyndar på lungmognaden, men de behöver vatten för att utveckla lungorna. Elias hade bara lite vatten men lyckades komma åt det vatten där fanns och svalde det så han klarade sig....

Vet precis vad du menar när de kallar det foster och missfall etc.... det är ju ens barn, och när det är så långt gånget så ÄR det ett barn (efter vecka 22)....
Men Elias hade inget med njurarna eller så...

Jag önskar dig verkligen lycka till och hoppas allt blir till det bästa för er.

Många kramar
Linda
 med miraklet Elias

Elias är här

det är ju ett jättesvårt beslut du står inför och jag vet inte vad jag skulle ha gjort men har ni hört med läkarna om det finns något sätt som ni kan gå så långt i graviditeten som h*n vill och sen när den föds se hur den beter sig, OM dom haft fel och h*n skriker eller om det skulle vara så att dom har rätt och h*n inte kan få luft, kan man då söva ner honom med en massa morfin och låta honom få somna i er famn?
Jag vet inte men om man kan göra så så skulle ni ju veta att ni inte gav upp (men samtidigt så ger ni ju inte upp om ni avbryter nu för ni har ju kämpat så mycket)

Skulle den födas nu så skulle den ju vara VÄLDIGT liten, man beräknar att vid 20 v väger dom 200 g och till 25 veckan så säger man 500+ g, när de är så små så är det en jätteskillnad och ju mer dom väger ju mer reserver finns det vid ev viktnedgång. Om det nu skulle vara så att den gör försök till att andas själv.
Väger den 200g så kommer dom nog ändå inte göra några livsuppehållande återgärder oavsett.

Elias  är född 29+5 och vägde 1520 g

Min väninnas son är född 24+1 och vägde 680g

vikten har dock inget med saken att göra...

Elias är här

Ush ja...svårt beslut...Men jag hade haft i tanken det läkaren sagt...läkaren vet ju vad dem pratar om oavsett hur man känner..
vet inte hur jag gjort själv,men jag hade nog litat på vad läkarna säger..särkilt om flera läkare säger samma sak..

Jag hade tagit reda på all information.. tex..chansen att överleva,komplikationer med bebisens kropp om du bestämmer för att föda..m.m
försök ta reda på allt innan ni bestämmer er för hur ni ska göra.

Försök bara komma ihåg att tänka på bebisens bästa..

Hej
När jag läser din inlägg känns det som om jag läser en del av min berättelse. Den 30 juni var jag gravid i vecka 19. Jag och min man var jätte glada denna dag eftersom vi hade tid på akademiska sjukhuset för ultraljud. Jag hade jätte svår graviditet med illamående så jag har varit inlagd på akis i flera veckor med dropp. och vi har tittat på ultraljud innan och varje gång vi frågar om det var fel på babyn sa de att h'n mår jätte bra. sist vi kollade innan den vanliga ultraljudet var det den 27/5 och läkaren sa att h'n mår jätte bra.och att allt såg normalt ut. Den 30 juni var vi extra glada för att vi ville veta könet på vår lilla babis. när jag kom in till undersökningsrummet sa jag till barnmorskan att jag känner att jag har för liten mage. hon sa att jag inte behövde oroa mig. Alla magar ser olika ut på olika kvinnor. Sen sa vi att vi vill gärna veta könet på babis. Men efter en stund sa barnmorskan att mitt barn var svår undersökt, det ända fråga som kom upp var, AR BABYN FRISK. Hon svarade att babin hade för liten huvud och att det kan bero på att den är klämd för att det fanns för lite fostervatten. Jag skulle träffa en läkare nu på engång. Jag tror att mitt hjärta stannade till i detta sekund. Jag viste inte hur jag ska reagera. När jag träffade läkaren sa han inte mycket mer än att det är för lite fostervatten och det hotade min lilla babis liv. jag grät, och grät och grat. men vad hjälpte det att gråta. sen bestämde jag mig att göra mitt bästa för att inte gråta, för min babis skull. Jag ville inte atth'n ska känna att jag mår dålig. dagen efter skickades jag till MR undersökning. 2 dagar efter asså den 3 juli hade jag tid med läkaren igen. vi gjorde ultraljud. och då sa han att min fostervatten hade ökat, jag var överlycklig, men det fanns en men i grejen. han gunde se cystor i den ena njuren. typ av cystor som han viste att det kommer drabba båda njurarna under graviditeten. och om så var fallet så är det oförenig med liv. Jag fick panik, men försökte lungna ner mig för min babis skull. fick tid ons, veckan efter. Jag tror att det var min längsta vecka. På onsdagen kom jag dit full med positiv energi, Jag var alldeles säker på att den här gången skulle läkaren be om ursäkt. han hade sätt fel. För det var så min man reagerade. Han trodde inte alls på läkaren. och han var så säker att läkaren ljug. så säker att jag till slut trodde på min man. men nej. på onsdagen såg läkaren att babyn hade mycket lite fostervatten. Jag kunde se det också. stackars lilla ängel. h'n var säkert inklämd.fick gick hem med diagnosen polycystisk njursjukdom. Jag visste vad det innebörde. Jag studerar till genetiker och visste att det är en autosomal recissiv anlag. och om det är så att vi har den ärftliga varianten innebör det att 25% chans att nästa graviditet blir samma sak. jag viste också att utan fostervatten utvecklades inga lungor och utan lungor klarar man sig inte.
Läkaren började prata om abort, och jag tror att jag lyssnade knappt till hälften av det han så. Jag måste bestämma mig. MIn man trodde fortfarrande inte på läkaren. men iallafall efer många diskutioner kom vi fram till att avbryta. jag vill inte att mitt barn ska lida. Man ska ta 3 tabletter 2 dygn innan "aborten", vill inte kalla det för abort. för mig var det en förlossning. Jag tror att det var det svåraste jag har gjort under hela mitt liv. det tog mig flera timmar att ta tabletterna. så fort jag la de i närheten av munnen började jag darra och gråta och skrika att jag vill inte. och när jag började intala mig att jag ska ta de blev min man osäker. Till slut bestämde vi oss att träffa en annan läkare. jag kan inte bara gå efter en läkare. Samma dag fick jag träffa samma läkare som jag hade under de dagarna jag var inlagd. det var hon som gjorde ultraljudet den 27 maj och sa att babyn var frisk.

hon kollade en gång till och nu såg hon att jag hade inte fostervatten alls. hon var mycket tydligare en den förra läkaren. hon sa att det finns ingen överlevnads chans. hon sa att njurarna var inte det största problemmet nu. hon sa att foster måste ha foster vatten under veckorna 15-20 för att kunna utveckla lungorna. hon sa att babyn kommer kvävas till döds om jg väljer att förtsätta med graviditeten. sedan frågade jag två frågor som fick mig att fatta beslut. den första var : Gör jag rätt med att avbryta? hon svarade att de flesta med samma diagnos som min väljer att avbryta, men det finns få som väljer att fortsätta.min nästa fråga var: Av de som har valt att fortsätta, har du träffat nån, bara en , där babyn klarade sig. Hon svarade nej, antingen födds babyn döda eller kvävs de inom några minuter till döds.

Nej inte min babis. h'n ska inte kvävas till döds. Jag kan inte leva med det. NEJ NEJ NEJ.

Jag tog tabletterna och åkte hem. 2 dygn efter,, den 14 juli blev jag inlagt på sjukhuset och de satte igång mig kl 9 på morgonen och föddes i stillhet kl 15.40. jag såg min lilla ängel. världens vackraste flicka. När hon kom var barnmorskarna inte inne hos mig så det var min man som tog imot henne. trots mitt hjärta brister av sorg så var jhon det vackraste gåvan som jag har fått, trots att hon slites av mitt famn samma dag, Vi döpte henne till Safa, som betyder renhet på arabiska. FÖr jag tror inte det finns renare än min lilla ängel. Mitt hjärta brister av smärta när jag tänker på henne och när jag ser hennes kort. och det gör ont att jag måste ta hand om min lilla ängels begravning nu. Men jag önskar från hela mitt hjärta att hon har det bra nu, och att om några år när jag tänker på min safa så kommer jag att tänka på henne utan sorg utan som en fin minne att hon kom till världen och rörde vid min hjärta och gick. Safa levde i min mage i 22 veckor. trots sorgen och smärtan så var det de finaste veckorna i mitt liv. och saknaden jag känner nu är obeskrivlig. Ingen kan ersätta en mor ens barn.

Jag älskar dig safa.

Det är du och bara du som vet vad som är rätt för dig och din lilla underbara barn, Det är du som beslutar hur du vill göra.

Men för att komma fram till mitt beslut, och nu pratar jag om mig själv. Jag vill inte påverka dig på nåt sätt. iallafall när jag kom fram till mitt beslut försökte jag utesluta mina känslor totalt och bara tänka på Safa. Det är därför jag skrev att jag försökt att inte gråta för att jag ville inte att hon ska känna stressen. Men samtidigt kände jag Safas sparkar ända fram till förlossningen. Det är som om hon sa till mig Mamma g mig en chans att överleva, Ge mig ett chans att försöka klara mig. Men när jag tänkte logisk och uteslöt mitt hjärta fattade jag att jag kände så tydliga sparkar eftersom jag hade för lite fostervatten. Det kändes tydligare för att det fanns ingen motstånd för sparkarna. Sedan förestälde jag att mitt livmoder var som en balong, om det var uppblåst med en pärla i så skulle man märka hur pärlan rörde sig fritt när man skakade balongen, men om det fanns ingen luft i så skulle balongen vara klistrat runt pärlan. och stackars safa hade det så. Hon hade ingen plats att röra sig fritt i. denna tanke gjorde ont. Sen såg jag på ultraljudet själv. hade det funnits foster vatten skulle man se svart runt babyn. men i mitt fall kunde man inte se vad som är vad eftersom livmodern var tätt intill min stackars safa.

Än en gång säger jag dig att jag vill inte påverka dig. Jag ville bara dela med mig min erfarenhet och varför jag kom fram till detta beslut. Och om alla omen så fanns de hela tiden, och om jag glömde de så påminde min man om de. Och jag ska inte ljuga, de omen finns fortfarrande kvar, och jag tänker fortfarrande på att jag kanske har fattat fel beslut. Men en beslut måste fattas och då när jag träffade andra läkaren blev jag säker på att mitt beslut var rätt då.

jag lider verkligen med dig. Jag vet precis vad du går igenom, Och ingen förstår det bandet som finns mellan baby i magen och mår förutom en mor. Jag hoppas att du kommer fram till något beslut snart som åtminståne tar bort förvirringen för jag vet precis hur ont det gör när man inte vet hur man ska skydda sitt barn. DEt gör ont.

Många varma kramar till er

Undrar bar ahur går det för er?? KRam

Här är fortsättningstråden..
www.familjeliv.se/Forum-10-206/m34738779.html