Hur mycket behöver förskolepersonalen förstå?

Tycker att du har fått jättemånga bra svar! Tänkte bara säga att jag tycker att du gör helt rätt i din långa inskolning. När vi skulle skola in dottern så var hon ganska gammal, nästan 4 år. Men vi satte in henne i ett "vanligt" inskolningsprogram som jag nu efteråt känner var alldeles för fort frammåt för henne. När jag lämnade första gången så blev det skrik och tårar med dagispersonal försökte lugna  och efter en lång tid så kom de fram till beslutet att det inte gick och hon fick komma tillbaka till mig. Tycker inte att en inskolning ska behöva gå till så. Nu funkar dagis jättebra för dottern och hon trivs där, men tycker ändå att själva inskolningen ska vara mer anpassad till varje barn.

Tack för era svar!
Som vanligt så känns det inte lika dramatiskt på dagtid som när klockan börjar närma sig midnatt men helt klart så känns det olyckligt att hennes ansvarspedagog kommer att sluta.

Hur jag än gör så kommer jag att ta upp frågan - höra vad de lägger i begreppet - om det är hon som ska ta över när jag går, om hon sköter omvådnaden, maten etc. I så fall vill jag nog att de mer tydligt ska arbeta för att lillan blir trygg med de andra pedagogerna (jag som hela tiden betonar vikten av att ha en nära vuxen att skola in barnet till  :-S)

I övrigt så känns det bra på avdelningen. Jag tycker att alla tre pedagogerna verkar fina med barnen och duktiga, det är en välkomnande och omtänksam stämning i barngruppen, jag har inte sett att något barn varit ledset de två dagarna jag har varit där och det är ju ändå i början av terminen med nyinskolningar..

Jag har inte heller fått några konstiga frågor eller helt väntade frågor om hennes ursprung eller något än av något av barnen.

Jag tycker det är svårt att veta när det handlar om min tydliga tendens att överanalysera allting och när det verkligen är något att ta fasta på. Gör jag det mer dramatiskt än vad det är att en förskolepedagog kommer att försvinna? Eller gör jag rätt när jag vill undvika så mycket separationer och avbrutna relationer som möjligt?

Ja, ja... det här är väl bara början av situationer då jag inte längre kan styra allt kring min lilla så att det blir som jag vill att det ska vara...

Hej

Jag har en förskollärarutbildnig och vill säga att vi läste om adoption och anknytning, men sedan har jag i arbetet tyvärr inte träffat så många adoptivbarn och föräldrar. Vill dock råda dig som förälder att göra det som din magkänsla säger dig. Det är aldrig fel. Vi träffar så många olika föräldrar med olika infallsvinklar, önskemål och annat och man försöker i möjligaste mån tillgodose dessa för man vill ha en god relation till föräldern och barnet.

Lycka till.

Maggie - vad härligt att det verkar ha ändrat sig sedan jag läste (eller om det var olika på olika högskolor/universitet redan då)

Tack för inlägget - jag vet ju att jag som förskolepedagog hade gjort mitt yttersta för att det skulle bli bra men samtidigt så är det ju en realitet att pedagoger kommer och går.
Där jag arbetar har vi inga adopterade barn men väl barn med nog så trasig bakgrund så även där är kontinuiteten viktig.

Och jag hoppas att du vet om att jag har dig som mall för min inskolning av Pyret om två år!

Jag har haft anledning att fundera en hel del på din fråga i TS, hur mycket behöver personalen förstå? Nu har vi just avklarat andra veckan i omgång 2 av vår inskolning. Första försöket med tredagars fungerade inte alls, det blev härdsmälta för både mig och sonen, så vi började om efter en veckas time out, då med tvåveckorsinskolning. Det har varit jobbiga veckor med mycket stress och frågor som snurrar. Nu känner jag mig hyfsat trygg men ändå inte helt lugn... Sonen blir väldigt ledsen när jag lämnar, men lugnar sig mer eller mindre omedelbart efter att jag har gått och deltar sedan i alla aktiviteter. Han säger att han är ledsen, men gör samtidigt inte alls något motstånd mot att gå iväg på morgonen. Jag tror att han tycker att det är väldigt jobbigt att jag går och att han till och från känner saknad de timmar han är där, men att han samtidigt tycker att det är väldigt roligt med de andra barnen och alla aktiviteter.

Det jag tycker är svårast är att veta vad som är "normalt" och vad som eventuellt kan vara skadligt i och med hans tidiga erfarenheter. Att han gråter när jag går känns egentligen ganska normalt. Han är väldigt mammig och tycker aldrig att det är helt okej att jag går, även om han är med pappa. Det var också mycket mindre dramatiskt när pappa lämnade första dagen. Då var det lite gnäll, men ingen gråt, och han var inte ledsen alls den stund han var ensam. Nästa vecka är maken ledig på morgonen och kommer kunna lämna och jag hoppas verkligen på att det kommer gå bättre då.

Att sonen uttrycker att han är ledsen kan jag tycka är ganska sunt. Vi kan prata om det och jag säger alltid att "Mamma kommer alltid tillbaka!" och får då ett leende till svar. Jag har annars inte upplevt någon oro hos honom, han sover bra, äter bra och mår allmänt bra.

När vi startade om med inskolningen var jag tydlig med att jag ville vara med hela första veckan. Största fördelen med det tror jag var att jag fick se med egna ögon att det är en bra verksamhet och att barnen mår bra och blir sedda. Barnen var glada, måltiderna är lugna, det är mycket sång och musik och fri lek där pedagogerna uppmuntrar till samspel med och mellan barnen.

Men, som sagt, jag funderar en del på hur mycket de behöver förstå av att min oro till stor del handlar om sonens bakgrund, att han var på barnhem i nästa två år innan vi fick honom. Att han kanske inte på samma sätt som andra barn kan ta för givet att mamma och pappa alltid kommer finnas där och att avskedet därför har en ytterligare dimension för honom. Vi har berättat detta, men jag känner ändå att jag inte får förståelse utifrån vår speciella situation. De ser en kavat liten kille som helt utan problem kastar sig in i leken, och undrar varför hans mamma är så orolig och överbeskyddande. Och det kanske jag är, eller så är jag helt enkelt hyfsat påläst och min oro är grundad i det jag vet om adoptioner och om min sons känslighet i vissa situationer.

Vet inte hur mycket jag ska kämpa för att de ska förstå, förutsatt att inskolningen flyter på...

Visst är det svårt att veta hur man ska göra...

Jag tycker att det gått riktigt bra för oss nu trots allt. Jag flikade in i samtalen att jag trots att jag såg att det gick bra för dottern och att hon var intresserad och sugen på verksamheten, så ville jag ta det lugnt med tanke på hennes bakgrund med separationer.
Trots det så ville pedagogen att jag skulle sätta mig i ett annat rum när de skulle äta - redan tredje dagen. Jag satt med i rummet i två dagar men sedan tyckte de igen att jag inte skulle sitta i rummet. Det blir ju i praktiken ett avsked för dottern så det gick jag inte med på. Jag ville ha en lång introduktion där jag var med henne hela tiden så därför valde jag att gå hem och äta med henne. I samband med det gav jag pedagogerna boken om adopterade barn i förskolan av Höijer och faktiskt så verkar det hjälpa en hel del.

De tyckte boken var bra, de har bett sin chef att köpa in den, och främst så började de ställa frågor till mig som visar att de läst och tänkt till.

Nu har jag gått in på tredje veckan och då också börjat lämna henne. Jag sade då att jag nu ville att pedagogen skulle ta över och styra inskolningen de 2 veckor som återstår men jag bröt det direkt.
För pedagogen föreslog att jag skulle gå hem och komma hem 1,5 timme senare vid första lämningen och det tycker jag både som förskollärare och mamma är på tok för länge så det gjorde jag inte. Jag sade hejdå och satt kvar och var borta i 40 minuter och det gick alldeles utmärkt både första och andra dagen.

Jag hoppas att det kommer att fortsätta att gå bra och även om jag inte nått fram helt så har jag ju tid på mig om det kommer att behövas när hon väl är inskolad och trygg.

Jag inser att jag är en obekväm förälder men det tar jag.

Chatnoir - har du tipsat om eller gett dem någon litteratur?
Ibland kan det ju vara lättare att "någon annan" berättar samma sak så att de inte bara ser dig som överbeskyddande.

Jag känner att jag tycker att det är viktigt ändå att pedagogerna är någorlunda medvetna så att de uppmärksammar även små tecken på oro och att de förmedlar det till mig i så fall.

Förresten - bra att du backade och började om med inskolningen - glömde att skriva det!
Hoppas att det kommer gå bra för sonen!

Jag har försökt tala med dem och även skrivit ut MIA:s skrift om adoptivbarn i förskolan. Nu i veckan fick vi medlemstidningen från BV med en riktigt bra artikel just om inskolning, de hade talat med Adoptis som du säkert känner till. Jag tänkte ge artikeln till våra pedagoger och hoppas att de tycker att det är intressant. Där finns också tips på litteratur i ämnet, så om någon är intresserad kan de läsa vidare. Jag får väl känslan av att åtminstone två av våra tre pedagoger inte direkt är den läsande typen. De är bra och kan sin sak, men det är svårt att få till några längre samtal med dem. De tar emot det jag säger, men jag får inga följdfrågor och senare kör de liksom ändå vidare med det de är vana vid. Jag förstår att de tycker att de gör rätt. De anser att jag behöver hjälp att släppa taget, att knuffa ut min lilla unge ur boet. Och visst behöver jag peppning och uppmuntran, visst behöver jag höra att han lugnar sig så snart jag går osv. Men jag skulle må så mycket bättre om jag också fick gehör för att vår situation är speciell.

Veckan som gick har vi alltså lämnat och man får väl säga att det trots allt har gått bra. Första dagen lämnade maken och sonen var där en timme, utan problem. Andra dagen lämnade jag, sonen var ledsen när jag gick men lugnade sig inom 5 minuter. Jag var borta i lite drygt en och en halv timme och när jag kom var sonen i full gång och lekte med favoritfröken och de andra barnen. Det kändes bra att pedagogerna var ärliga med att han varit lite orolig från och till, men att han alltid hade lugnat sig väldigt snabbt och fortsatt leka. Tredje dagen talade sonen om att han var ledsen på vägen till förskolan. Samtidigt var han helt med på att gå dit, vilket jag tar som ett tydligt tecken på att det positiva övervägde för honom. Han är inte direkt medgörlig om han inte har lust att göra någonting. Vi hade kommit överens om att han skulle äta där, och jag förstod att det kanske skulle bli lite jobbigt för honom eftersom han inte hade ätit där utan oss tidigare. Jag kom och hämtade direkt efter lunchen och såg då att han hade tårar i ögonen, men han grät inte. Han sa att han var ledsen och de sa att han hade blivit ledsen när de skulle äta men att han lugnat sig när han fick följa med och hämta maten.

Det visade sig att favoritfröken skulle ha semester torsdag och fredag och jag och maken bestämde då att sonen fick vara "sjuk" på torsdagen. Fredagar är han ledig. Vet inte om det var rätt beslut, men jag kände att både jag och sonen hade fått nog för denna veckan. Vi tar nya tag på måndag! Eftersom jag fortfarande känner mig orolig har jag faktiskt ringt adoptionsrådgivarna för första gången. De menade att det är normalt att sonen reagerar starkt på att jag går, i och med att jag är första personen som sonen har en stark anknytning till. Visst skulle det på ett sätt vara enklare om han bara vinkade glatt, men det kanske inte skulle vara helt sunt? De tyckte också att vi gjort rätt i att ta en paus i inskolningen.

Roligt att höra att det går bra för er!

Åh tyvärr inte - men visst var den helt fantastiskt bra?! Den var i Bfa tidning nr 3 i år.  Vi kommer att lämna den när det är dags för oss.

Har ni det bra?

Om det är samma artikel som jag tänker på så var det väl Barnens vänners tidning?

Jag tror att det är jättebra att ge någon skriftlig information från en annan källa än en själv.
Lillans pedagoger har en massa frågor nu efter att jag gett dem Höijers bok och det öppnar ju för samtal.
Jag har då kunnat förklara varför jag har gjort som jag gjort kring olika saker med henne. För även om lillan beter sig som en typisk tvååring på alla sätt och vis så har hon ju inte levt ett vanligt tvåårsliv.

Tyvärr så kan jag inte kopiera och klistra in här på FL längre utan jag får handskriva alla länkar mm (surt värre).

Men TS om du vill så kan jag skicka den via privat mail och skicka med länken så kan du själv skriva ut den.
Men då får du kontakta mig via boxen så jag får din mail.

Artikeln var verkligen toppenbra. Vi tänkte ge den till personalen på sonens förskola, men nu är det inte aktuellt längre eftersom vi ska vara hemma.