Hur hantera frustration över att far/morföräldrar inte bryr sig?

Sonens far och morföräldrar är likadana. Dom BRYR sig säkert men det är inte så intressant att träffas. Nu är min son äldre också så att han skulle verkligen tycka det är roligt med en farmor i vardagen. Jag tycker det är skittråkigt men å andra sidan är det ju JAG och mannen som skaffade barn- inte dom. Så visst, klart jag förstår det men det måste ju vara kanonkul med barnbarn? Till saken hör att mannens föräldrar är fortfarande mycket unga (dom är ju inte direkt gamla på min sida heller) och vi skaffade också barn unga. Dom har både tid, ork och pengar men saknar intresse. Vi frågade dom för ett par mån sen om dom skulle vilja ta en eftermiddag i månaden var med att hämta sonen, gå på en promenad och fixa mellis (dvs en gång varannan vecka med dom var) men svaret var flytande och vi väntar fortfarande på svar.

Har inget tips att ge men jag vill säga att du inte är ensam :)

Jag är nog bara så förvånad. Skönt att inte vara ensam. Så himla tråkigt bara och man ser ju överallt massor med far- & morföräldrar som älskar vara med barnbarnen och pratar om "livets efterätt" etc.

När jag tar upp det lite försiktigt (typ om min pappa ringer och säger han behöver hjälp med datorn så svarar jag att "ja, jag förstår att du längtar efter ditt barnbarn") så säger han att "Ja, naturligtvis, det ska bli jättekul". Men det liksom känns inte äkta.

Vad är det för fel?

Våra föräldrar träffar inte heller sina barnbarn ofta. Den som verkligen uppskattar att träffa dem och ALLTID vill träffa dem är MIN mormor 83 år med svårigheter att gå, höra och se.... De andra hör av sig i telefon kanske 1 gång i månaden (utom min mamma periodvis...) När vi ses är det vi som åker dit om inte något av barnen fyller år. Barnvakt får vi fråga om. BArnen är 9, 7, 5 år och en på 6 mån... Tycker också det är lite konstigt då det var en så stor grej för dem att få barnbarn, lät det som... och som de beklagade sig när vi bodde längre bort under ett halvår..

Min pappa ställer upp som barnvakt om han kan och har lust. Är det viktigt för oss kan han omprioritera sin dag. Min mamma ställer upp som barnvakt helt på sina kriterier och makens föräldrar gör det lite då och då, men aldrig att de erbjuder sig (utom när bebis skulle födas).

Har också tyckt det varit tråkigt i perioder när man hör och ser andra som tar hand om barnen varje lov, en vecka på sommaren och hämtar på dagis/fritids, men har insett att det bästa är att inse att man får klara sig själv. Nu räknar jag aldrig med att få hjälp eller så och det känns faktiskt bättre. Händer det någon gång får man se det som bonus.

Så du är inte ensam och det finns MÅNGA fler.

Men vad intressant!
Nu tror jag iofs era föräldrar är yngre än mina, men som fenomen är det intressant. Våra föräldrar är så "bortskämda" och har alltid bara behövt bry sig om sig själva. Så ego.

Jag tror detta är så stort för mig mycket för jag blivit så förvånad att det blivit så här. Var helt säker på motsatsen och har hittills tyckt jag haft bra föräldrar som ställer upp. Nu omvärderas detta.

Jag tycker det är bra att du har så friska och vitala föräldra som vill förkovra sig och som verkar ha ett rikt liv. Var glad för det

Jisses! Känner igen det där enormt mycket. Blir så himla ledsen för mina barns skull som inte får uppleva en någorlunda bra och kontinuerlig relation med sina mor/farföräldrar. Och, alla är vid liv dessutom. Barnens farmor bor några PORTAR (!) ifrån oss och har träffat vår son (på 9 månader!) högst 2 gånger sedan han föddes. 

Vi HAR unga föräldrar jag och min sambo. 43 år och lite uppåt. DÄR kan man lugnt säga att dem har "sitt eget liv" - men, borde inte barnbarn vara en del av deras liv? Hur kan dem inte vara engagerade eller intresserade?

Spelar ingen roll om det inte är DEM som har skaffat barn. DEM har ju trots allt en roll som mormor/morfar lr farmor/farfar.  

Det verkar som om att dem mest är upptagna med sig själva och inte involverar oss eller våra barn i deras liv.  Jag förstår dock inte hur man inte kan ha inresse. Om jag skulle få barnbarn i framtiden så skulle jag UTAN TVEKAN vilja träffa dem.