Vår son dog och svärmor kräver all fokus

Alla skriver om TS sorg contra svärmors sorg och att man får ursäkta om någon beter sig irrationellt i en sådan tid, vilket jag helt håller med om. Vad alla verkar glömma är att TS man, som ju faktiskt har drabbats av två dödsfall på kort tid, också måste få bete sig galet! 

Jag tror inte att den här situationen går att lösa på något smidigt sätt just nu, alla inblandade visar sorg på sitt sätt (och måste också få göra det), så det bästa enligt min mening är att TS helt enkelt förklarar för sin man att hon inte kan träffa svärmor just nu, och sen försköker slå dövörat till för tjafs. Så småningom kommer det att bli bättre! Och DÅ kanske det kan vara läge att ta upp att svärmor stoppar foten i munnen ibland.  Men just nu handlar det bara om att klara sorgen, för alla inblandade!

Ja precis! Det är därför gemensamma förluster kan sätta relationer under sån press att de tillslut går sönder. Man kräver, önskar eller förväntar sig mest förståelse och hjälp från dem man älskar mest utan att se eller förstå att de i sin tur är lika drabbade av sorg och lika oförmögna att ge och ta in de andras perspektiv som man själv är. Alla vill ha och få orkar eller kan ge.

Har man sen helt olika sätt att hantera sorgen blir det ännu svårare eftersom den typ av inlevelse i andra som är lättast (vi är i samma sits och hen vill och behöver nog det jag vill och behöver) inte fungerar. En vill vara ifred och en vill vara nära och prata. En vill omge sig med folk och en vill isolera sig. När det värsta är över är det bra om man kan "förlåta" varandra för att man sörjer på olika sätt.

Det stod att svärmor var gammal. En del äldre sviktar på grund av en åldersförändrad hjärna när det kommr till att se sndras perspektiv. Inte säkert att det spelar roll för TS nu när allt är så tungt och hemskt men det kan vara intressant att veta för de som inte är i sorg just nu.

Jag beklagar verkligen din förlust TS!! Kram!

Tumme upp skulle det ju vara!

Som jag skrev innan och det tåls att upprepa. Man får sörja på olika sätt men man får inte låta ens sorg gå ut över den andra. Det är ok för ts att få lov att sörja i sitt hem utan svärmor och det är ok för ts sambo att sörja med sin mamma, men eftersom det påverkar ts i deras hem får han väll ändå fatta att han får ta sig hem till sin mamma.
Det är inte så jävla lätt det här med sorg, den går inte att jämföra vem som har rätt att sörja mest men man får väll fan lära sig att inte trampa på andra människor bara för man sörjer. Jag hade inte heller pallat med en sån svärmor och ärligt hade jag dragit mig undan en sådan sambo med, så då hade "kära" svärmor fått rätt i att vi gått i sär efter en sån sak i mitt fall

Det som gör det så svårt gör väl att det mitt i all sorg kan vara svårt att se att man inkräktar på andras utrymme eller sätter sitt eget sätt att sörja som det enda rätta, sin egen sorg främst.

Nä det är inte svårt. Jag är mitt i sorgen efter mitt barn själv. På tisdag är det fyra veckor sen hon dog. Jag och min man pratar mycket och gör allt för att inte låta den enas sorg gå it över den andra. Men man måste säga hur man vill ha det. Visst kan man tjafsa och vara irriterad ändå men om man inte vill ha en massa folk runt sig ska man inte tvingas till det. Jag har dessutom precis fått reda på att en extra vuxen till mig har fått utbredd cancer och sörjer även det, utan att tvinga på min man en massa folk han inte vill ha runt sig

Usch vad hemskt! Stackars er!

Men alla är ju inte som du och din man i såna här situationer. Så det kan visst vara svårt. Människor reagerar olika vid kriser och går också in i dem med olika förutsättningar. Ett och samma mattetal kan inte lösas av alla under stress. En del kan inte ens lösa det när de är lugna. Andra kan när de är lugna men inte under stress. En del kan det nästan oavsett omständigheter.  

Jag anser ändå att bara för att man sörjer ger det en inte rätt att trampa på någon annans känslor. Jag anser oxå att man ska få lov att vara i fred i sitt eget hem.
Jag vet oxå att sorgen går upp och ner. Ena minuten är det väldigt svart och orationellt för att nästa vara lite inne i vardagen (för jag vill inte kalla det som vanligt). Alla är olika och hanterar det olika men fortfarande se till att inte trampa på andra.

Jag tycker förstås inte heller att man ska trampa på andra eller att det skulle vara objektivt rätt på något sätt. Däremot händer det utan att det är avsiktligt. Och lever man med eller nära någon som inte kan se sig själv utifrån ens korta stunder så är det inte något man kan påverka i så stor utsträckning. Är det ganska tillfälligt pga krisen och sorgen så går det förhoppningsvis att förlåta efteråt. Kanske går det inte att reparera. Jag pratar alltså inte om hur det borde vara utan om hur det kan bli i verkligheten. 

Allt är relativt. När min mor var döende besökte jag henne varje dag. Sorgen var så stor och det var enormt tungt. Mitt i allt detta fick jag besked om att jag hade en tumör. Hade småbarn hemma och exet med familj ansåg att jag skulle skaka av mig allt och att livet hemma skulle fortsätta som förut. Så fungerade inte jag och när exet bestämde sig att slå på stort och ha dunderkalas för att fira sin födelsedag när min mor låg på dödsbädden så bröt jag ihop och kastade ut både exet och hans vänner och familj ur vårt hem. Totalt empatilösa människor som inte kunde förstå att livet var för tungt för att fira med en glad fest. Exet, hans familj och vänner tyckte jag var ett psykfall... Men jag är glad att de åkte ut för att aldrig mer återvända.

Jag tycker absolut att man ska känna empati med en person som har förlorat någon. Men bara för att man har förlorat någon i sitt liv behöver man inte vara otrevlig mot andra.

Jag har heller inte sagt att TS sambo ska svika sin mamma i hennes sorg. Men han bör heller inte försvara det mamman har sagt. För det TS svärmor sa är inte ok att säga öht.

Att man har sorg kan aldrig tas som intäkt för att kunna trampa på andra.

Blir lite sur på att se människor skriver på detta sättet. !!!!
Efter att suttit med min dotter i famnen och tvingats stänga av hennes maskin som höll henne i liv hennes sista tre dagar efter en vanliga influensa och se henne försvinna. 
Att läsa att man inte behöver vara otrevlig i mot andra???

1 Du vet inte vad du pratar om!!!

2 Man väljer inte sitt mående efter en sådan förlust.

3 Kan man inte TA att en människa förlorat sitt barn å låta sorgen få ha sin gång, då ska man hålla sig väldigt långt borta!! För du gör inte den personen nån tjänst.

4. Varje dag gråter man, varje dag är man ARG, varje dag är man ledsen, Varje dag vill man bara dö.

5 Och skriver man så som du gör, så verkar du vara en person som ska vara i fokus, bekräftelse, Så snälla KOM INTE MED RÅD!!! Ta hand om dig själv istället. 

6. Man går igenom saker som ingen annan förstår som inte varit i samma situation.

Visst man kan förlora sin mamma, pappa eller vänner. 

Men att förlora sitt barn knäcker en ända ner i botten. 
Det finns INGA måsten!!!!   Det finns bara en dag i taget. 
Och känner man att man vill ta sitt liv, så är det normalt. Men man gör det inte till minne för sitt barn, till minne för sitt barn överlever man. Hur? Man bara gör... en dag i taget..... 
Man blir aldrig sig lik. 

Och hur man reagerar det vet man inte innan den dagen kommer. 
Och det är normalt hur du än reagerar. Och när du känner dig redo. BE OM HJÄLP! 

Och vänner till nån som förlorat sitt barn. Fråga inte!!! Lyssna bara. Kom INTE med råd hur du skulle reagera eller göra!!! För det vet du inte!  
Var ett *hjärta* och stöd.