peppning inför omförlossning

Hm lite svårt att få till det i text. Har varit där du är, första förlossningen var katastrof, lång och jäklig, tyckte ingen lyssnade osv. Nog om det. Gick också på aurora andra grav. När tortyren satte igång så tänkte jag såhär; jag vet att det ska göra ont, så jag välkomnade typ smärtan, ett steg längre till att det snart är över, tänkte på alla runt omkring mig som poppade ut ungar som inget hade känt, tänkte då att nu är det min tur, mellan värkarna slappnade jag verkligen av, då jag inbillade mig att kroppen jobbade på bättre! Fick på så sätt lite annat att tänka på, jag hade även laddat med bra musik ! Var livrädd innan egentligen tills det satte igång då tvingade jag mig själv att tänka, jag kan, jag klarar det här! Jag är lycklig som kan få barn! Låter kanske lite fånigt och inte det man tror att man kommer kunna tänka på, men det räddade mig! Sagt och gjort så fick jag en sån där förlossning som gick bra! Dessutom spelade jag typ död under värkarna (?) jag fick revanschen, att jag idag tänkte avstå från fler barn bara pga förlossning, gör mig ledsen men samtidigt glad eftersom jag vågade! Tänk att hur stora är oddsen Att just du ska ha tre jobbiga? Första förlossningen för mig-ville nästan dö! Andra förlossningen-kan göra det igen! All lycka till!

Läs om detta och se om det är ngt för dig?
fodautanradsla.se/

Åh, jag behöver oxå peppning...
6 v kvar till min 2a förlossning ( 1a var en katastrof för mig - födde nästan hemma innan bebis fastnade och vi fick åka ambulans in, efter flera timmar sugklocka och jag sprack hejvilt) Har gått på samtal men letar ff efter känslan av att jag kommer att klara detta, att jag ska lyckas bemästra paniken. Tips, pepp och råd tas tacksamt emot!

Å, hoppas du hittar nåt!
Själv har jag numera bara dagar kvar, är beräknad till nästa tors, men det börjar kännas lite bättre för mig.
Tror de bästa tipsen jag själv har har varit dels att jag tänker att jag kan klara det och att jag kan lugna mig, fick tipset att komma på ett "mantra" som jag kan upprepa för mig själv när jag känner att jag håller på att tappa kontrollen, och det har hjälpt mig bara att känna att jag faktiskt kan göra nåt själv. Men jag har inte övat så mkt som jag borde (eller alls....) på att koncentrera bort paniken och rädslan.
Sen nu på sistone har jag börjat föreställa mig livet bortom förlossningen, det fanns inte förut.Nu när jag föreställer mig bebis känns det lättare att ta till mig vad jag kommer få i slutet och bli lite peppad av det.

Förhoppningsvis kan jag skriva här om ett par veckor med en toppenförlossing, så kanske du blir lite peppad :)
Men visst, jag är fortfarande lite nervös.... Men inte lika mycket som förut tror jag... :)

Ramsylina: tack för dina ord! Önskar dig all lycka, lugn och kraft inför din förlossning. Skriv gärna igen hur allt gick!

Jag ska jobba med mina tankar och panikkänslor....ett mantra var ett bra förslag!
Kram Kitty

Tips på mantra: "Ja!" 

Varje gång de negativa tankarna dyker upp och du tänker/säger orden "Nej...", "Jag vill inte..", "Jag kan inte...", "Jag orkar inte..." byt ut dem mot "Ja!"

Det kan låta knäppt men tankens kraft är stor och det är mycket, mycket lättare att möta varje värk med ett ja än ett nej! 

Under varje värk, säg med mörk röst nerifrån magen (vilket är lugnande!) "Ja... ja.....ja....ja....." 

Be partnern/barnmorksan ljuda med dig!  

Lycka till!  

Hej!

Nu är förlossningen avklarad och den gick över förväntan! Fick bedövning innan igångsättning och den tog verkligen udden av värkarna. Det som var kvar var trycket neråt, men jag försökte tänka att det öppnar upp och det funkade, det är krampen i magen som jag inte klarar av. De flesta värkarna behövde jag knappt andas igenom. Det var på slutet det kom några tunga värkar men jag tappade aldrig kontrollen. De sista värkarna när han kom så gjorde det ont men jag minns allt, jag var närvarande och det var det viktigaste för mig, dessutom kom han på två krystvärkar. Sammantaget är jag mycket nöjd och detta var min bästa förlossning. Och nu sitter jag med en underbar liten kille i knät och tänker att han var sååååååå värd besväret <3

Lycka till Kitty Baby!

Mitt mantra som jag sa till mig själv var förresten "Jag är inte rädd, jag är här", eftersom jag försökte vara närvarande och inte få panik. Men jag behövde inte ens säga det så många gånger....

Åh, så härligt att höra Ramsylina!!!! Grattis i massor!!

Känner du att självs igångsättningen bidrog till att du kunde hålla lugnet?

Har du några "3 bästa tips" så tas dessa tacksamt emot! :)

Glad för din skull att d gick bra!
Kram

Ja, det som fick mig att behålla lugnet var nog framför allt att jag skulle få bedövningen tidigt. Även om det skulle ha startat av sig själv var jag ju tillsagd att komma in direkt och de visste att jag ville ha bedövning bums, så det var nog framför allt det som gjorde att jag kunde behålla lugnet.

Hmm.. 3 bästa tips så är det nog att försöka att tänka att kroppen öppnar sig när det trycker på neråt, för mig så var det själva smärtan som jag var rädd för, och den smärtan sitter för mig i magen när värkarna kommer, och det var ju det som försvann med EDAn. Så trycket neråt försökte jag verkligen bara slappna av, gå in i mig själv, nästan som när man försöker sova, och bara andas och försöka visualisera en livmoder som öppnar sig.

De gånger när jag kände att jag höll på att tappa kontrollen var när jag oroade mig framåt. Vissa gånger sa jag till min man - den här värken gick ju bra men om de blir värre så kan jag inte... Sånt tänk gör ju att man kan få lite panik/ångest. Men faktum är att de allra flesta värkarna gick riktigt bra och det blev aldrig så där överjävligt som jag var rädd för, så jag behövde inte oroa mig. Bättre att ta varje värk för sig, ibland var de starkare, ibland svagare, istället för att tänka att nästa kommer bli värre....

Hann du med nån bedövning förra gången? För jag kan verkligen rekomendera EDA, för mig är det all skillnad i världen när jag haft den mot när jag inte haft den.

För min del har det varit väldigt stor skillnad på slutskedet första gången mot de två andra på så sätt att det verkligen känns som att det första barnet "plöjde väg" för de andra, det har inte alls varit lika "svårt" att få ut dem, jag har krystat i 2 min på båda de andra och de har mer eller mindre kommit ut av sig själva (även om det naturligtvis känts, inte så att det bara säger plopp men just detta med att det är svårt att få ut dem alls tror jag är typiskt första gången..)

Hej igen,

tack så mycket för dina svar, verkligen. Tack! Suger i mig varje del som kan vara användbar för egen del.

Jag hade ingen smärtlindring förra gången förutom pudensblockad vid sugklockan, men då hade mitt smärtcentrum exploderat för länge sedan så jag hade mest ställt in mig på att jag skulle dö. Låter överdramatsikt - jag vet, men det var så det var.

Har oxå pratat med Bm och läkare om planerad igångsättning men tydligen har det nyligen blivit lite tuffare att få detta då statistik visar på fler akutsnitt/sugklockor vid igångsättning (jag har inga belägg el siffror på detta, bara hur jag tolkade min läkares input kring just igångsättning) - så nu lutar det åt att vänta in tills det sätter igång av sig självt. Jag hoppas dock och kommer verkligen jobba för att få EDA så fort som möjligt och hoppas att det som  du säger lite kan ta udden av värken som hjälp att hantera paniken.

Hoppas verkligen du har rätt att första barnet 'plöjt' vägen så det inte lbir lika tufft i slutskedet...jag intalar mig det iaf. :))

Tar även med mig det med att inte oroa mig framåt, lätt att man gör det liksom.

Tack så mycket för att du delar med dig, skönt att ha några medsystrar därute!
Hoppas bebisen mår toppen och du likaså!

Varma kramar från Kitty                 

Bra tråd. Jag ska föda för andra gången om 10 veckor. 12 dec. Förra var okt 10. Förra var vaginal, och det ska denna också vara. Jag tyckte det gjorde "för" ont förra gången, ingen bedövning verkade ta. Fick nog eda för sent (?) för kände ingen skillnad, lustgas drog jag i mig för mycket som gav panik och jag hamnade långt bort. Blev igångsatt med dropp - kan ju vara det som gjorde att jag hade mer ont inser jag nu när jag läser om det. Kanske blir det bättre denna gång om jag slipper bli igångsatt. Utdrivningsskedet tog 45 min sist, det hoppas jag kan bli kortare nu. Samt att värkarna och det tog väl 7 timmar, hoppas jag också ska bli kortare. Jag hoppas vattnet ska gå av sig självt och värkarna komma naturligt, gärna in BF datumet. Och att jag ska vara mycket öppen redan när jag kommer in. Så vi får rum direkt och att personalen stannar i rummet. Något av det värsta sist var stressad personal som inte hade tid att vara hos oss. Fick tex inga instruktioner om lustgas. Hon satte bara på kran och min man fick ge mig som han tyckte. Fick även felaktig info om hur öppen jag var pga personalen stack. Så när jag kände för att krysta ut sa en undersköterska att det går inte du är bara 6 cm öppen. Gissa om jag fick panik för att spricka då! Den infon visade sig vara 30 min gammal. Så nu hoppas jag de har tid att vara där, och hålla koll, hjälpa och visa vad jag ska göra. Att jag får rätt smärtlindring i rätt tid, att jag får korrekt info om hur öppen jag är och vilken fas jag är i och hur lång tid som kan väntas vara kvar. Om det går snabbt, smidigt, med rätt personal i ett bra rum, så kan det vara med eller utan smärtlindring - alltså så länge smärtlindringen inte har bieffekter som att dra ut på tiden så vill jag så klart ha all som finns. Då vore jag väl nöjd efteråt. Jag vet att det kommer göra ont, men bara jag kan hantera det, och personalen kan hantera situationen. Att jag inte behöver få panik.

Jag skriver "jag vet att det kommer göra ont" men som att jag accepterar det.
Egentligen vill jag inte att det ska göra ont. Jag ogillar all smärta. Jag vill inte ens bli stucken i handen för att sätta in den där kanylen.
Men jag kommer att klara det. Jag klarar en nål i handen. Det är bara en nål.
Och jag har ju fött barn förut.

Jag skulle gärna slippa spricka denna gång för det gjorde så ont att kissa, bara därför. Det var hemskt besvärligt att kissa med stygn. Det är dock det enda med att spricka jag kan se som är negativt.

Sist fick jag uvi också efter, som de inte upptäckte, det kommer jag själv vara mer observant på nu att be dem kolla om jag har ont. Kommer även att ta laxerande så jag slipper krysta efteråt med stygn, blev hemskt förstoppad efteråt.