Adoption inom Sverige, hur vanligt är det?

Vi har blivit erbjudna ett barn men barnets handikapp är av den art att vi har tackat nej.
Beslutet har varit fruktansvärt att ta och vi har varit ömsom glada över frågan och ömsom förkrossade över vårt beslut. Våra handlingar finns också i ett annat land och vi känner att vi är så inställda på vårt land och är inte rustade för det handikappet barnet i Sverige har.

En annan sak som förtjänar att påpekas är att långt ifrån alla familjehem vill adoptera. Då försvinner ju nämligen ersättninggen för barnet. Kanske en förklaring till att vi har förhållandevis många vuxenadoptioner i detta land ..... ??

Dessutom uppstår på det sättet ytterligare en fråga. OM bioföräldrarna samtycker till adoption men familjehemmet är inte intresserat - är det då förenligt med barnets bästa att omplacera det till en familj som vill adoptera??

Vadå "handfallna"??? Vad har du för källa till det påståendet?

Handfallna kanske inte är rätt uttryck men i och med att det sällan hanteras inhemska adoptionen i en kommun kanske det är första gången detta sker för alla som arbetar på familjeenheten i just den kommunen-det är ju inte otänkbart. Sen att man kan ta reda på hur man ska gå till väga är ju inte samma sak som att man har inarbetade rutiner som alla känner till.

Och jag känner till familjer som gjort just så som beskrivits och blivit erbjudna att adoptera ett svenskfött barn.

Nej, jag har ingen källa. Men eftersom flera kommuner aldrig varit med om det finns inte heller några rutiner. Jag ber om ursäkt om jag trampade på en öm tå. Någon man aldrig gjort förut kan vara svårare att hantera än något man gjort många gånger. Kommunerna måste ut och leta adoptivföräldrar efter biosarnas önskemål och det är inte alltid lätt att veta hur man ska göra... Det var mest så jag menade. 

Jag vill tillägga att jag inte menat familjehemsplacerade barn i mina inlägg utan nyfödda barn som lämnas på BB.

Det handlar inte om tvångsadoptioner utan kvinnor (oftast mycket unga) som vill adoptera bort sitt barn och har kontaktat socialtjänsten i förväg. 

Fast det finns ju nedskrivna riktlinjer för hur handläggningen skall gå till dvs vad varje socialarbetare får läsa in det då det gäller sällanförekommande arbetsuppgifter (som inte endast handlar om nationell adoption, alltså!). Dessutom finns det handledare och kollegor i större kommuner som kan fungera som mentorer .....

Riktlinjer, handledning av mer erfarna kollegor, etc är ingen garanti för en klanderfri handläggning. 

Nä, men det höjer chansen och en okunnig handledare blir inte kvar länge på sitt jobb!

Självklart!

Det var absolut inte meningen att trampa någon på tårna och det verkar visst som om jag gjorde det. Jag menade absolut inget illa, och jag är säker på att det finns socialsekreterare som hanterar en sån här situation perfekt.

Men; det finns också de som blir  smått "handfallna" och inte vet vad de ska göra eller vart de ska vända sig... och t ex frågar mig om jag vet hur de ska göra, fast det inte alls står i någon handlingsplan. Tyvärr fungerar olika socialkontor runt om i landet mycket olika, och olika bra. Jag är otroligt tacksam för alla de bra!

 

hej, jag är gravid och vill adoptera bort mitt barn imed att jag ej har varken husrum eller ekonomi som funkar just nu. hur hittar man dessa människor som vill adoptera ett barn och hur går det hela till?

Du ska kontakta familjerätten i din kommun. De kommer att hjälpa dig!

Det vill säga Socialtjänsten. Förtydligar för att jag inte visste vad Familjerätten var tidigare.

Kanske bara är här man läser att många som vill adoptera bort sina barn men kanske inte är likadant i "verkligheten"... 

Anonym(nyfiken): Ser man på siffrorna så är det få (tack och lov) som adopterar bort, däremot tror jag funderingarna kring det är fler än fullgångna adoptioner. Vill man verkligen behålla behålla barnet finns det ju i Sverige mycket hjälp och stöd att få jämfört med i andra länder.