Olika som föräldrar/förvirrat barn?

Barn lär sig att föräldrarna är två olika individer som kan vara oliktänkande. Barn är inte dumma och de veg vad som gäller för mamma och vad som gäller för pappa

Ok! Tack för svar.

Alla är ju olika både barn och föräldrar och det kommer visa sig så småningom iallafall. Dock tycker jag inte att ens egna dagshumör ska styra uppfostran och att man, även som förälder ber om ursäkt när man gör fel. Att vara enade om något är ju inte samma sak som att skälla på barnet även om man har fel bara för att det ska vara så att man visar vem som bestämmer och att den andra föräldern måste hålla med för att man ska vara enade. Det finns andra saker att enas över såsom rutiner, aktiviteter och annat. Barn är inte dumma de vet att det kan bli fel ibland. Föräldrar är ju rätt snabba att påpeka att de gör fel men har aaaldrig fel själva. Det låter ju märkligt. Hos oss är vi olika men vi är enade över att man erkänner när man har fel, respekterar individen och dennes kompetens oavsett ålder. Hur det visas är olika eftersom vi är olika.

Människor är olika . Det är ju viktigt att erfara, respektera och lära sig även som barn. Jag och mina barns pappa är också väldigt olika. Vi har olika styrkor och olika svagheter på alla fronter. Vi väljer också i vissa fall att möta barnen på olika sätt utan att det går att säga att han eller jag gör rätt eller fel. Bara olika lösningar helt enkelt. När det gäller att hålla enad front så kan jag tycka at det är viktigt i vissa fall, inte för att vara konsekvent, utan för att inte undergräva den andre förälderns auktoritet (om det inte är något som barnet far illa av givetvis). Om t.ex. mina barns pappa svarar att de inte får ett kex eller en bulle och de springer till mig och frågar samma sak, så säger jag inte "Ja, visst!" även om jag kanske själv hade tyckt att en bulle/kex hade varit helt ok just då. Och givetvis samma sak åt andra hållet. När det gäller att man som förälder gör/säger fel så är det väl självklart att man ber om ursäkt. Det är ju det man förhoppningsvis vill lära sina barn. Alla gör fel ibland och då ber man om ursäkt för sitt dåliga beteende.

Låter lite som hos oss...
Jag är också väldigt mycket för att välja mina strider.
Om min son satt med handen i byxan. Vad är viktigast? Att jag får rätt i att han inte ska ha handen där, han blir störtledsen och middagen är förstörd?
Eller att han sitter med handen där i godan ro och äter sin mat?
Tro mig, din son kommer inte ha handen i brallan for ever!

Jag känner också ibland, särskilt när maken reser bort (reser mycket i jobbet) att nu är det faktiskt jag som ska ta över här i x antal dagar och då måste vi få ha vår egen rutin. Säg att vårt barn börjar tjafsa om något precis när maken ska resa och klockan är 14 på eftermiddagen. Då kan jag vara väldigt mer överseende med det eftersom jag VET att innan vi är igenom hela den här eftermiddagen så kommer det att dyka upp x antal andra konflikter där utgången är viktigare än just huruvida jag får rätt precis just nu. Förstår du hur jag menar? Och maken kommer inte att vara på plats mer idag så han behöver inte deala med resten av konflikterna.

Jag är också mer sån som håller nere tonen och förklarar, när jag tillrättavisar. Medan maken alltid lägger till "för annars" på slutet. För annars vadå?
För mig måste det inte komma ett "för annars" efter varje tillsägelse.
Säger jag till min son att man inte slickar på kniven när man äter så är det en upplysning. Och säger jag till honom att han ska gå och tvätta händerna efter maten så är det en instruktion. För det gör man bara. Det måste inte läggas till någon konsekvens.

Det här är vi väldigt väl medvetna om och vi jobbar på det. Men innan vi verkligen hade snackat om det så förstår jag om vår son blev lite förvirrad ibland.

Vad tror du är bäst? Att ha en bra och en dålig förälder eller två dåliga?

Tack för svar allihopa. Ni har gett mig nåt att tänka på och lättat mitt hjärta med era kloka ord.
Ha en underbar helg!

Intressant tråd Samma här, väldigt olika är vi!

En fråga till er om jag får kapa tråren lite

När sambon säger till tar han ofta i, alltför, mycket. Sonen blir ledsen och kommer till.mig. Vad gör ni då? Nu förklarar jag och kramar honom men stöttar sambon i hans tillsägelse, inte i hans sätt.

Såna saker ska du nog prata med din sambo om, vid ett helt annat tillfälle. Alltså inte i stridens hetta. Det är inte bra om det blir för mycket "good cop, bad cop" så att din sambo är hård och tillrättavisar och sen ska du trösta.

Hej Polarlantis, Jag har samma problem hemma hos oss, jag tycker det är svårt, när sonen har blivit tillsagd av pappan och sedan kommer till mig för tröst. det känns som att jag behöver välja sida och oavsett hur jag gör så sårar jag någon av dem.
Detta har dock resulterat i att vår son har blivit väldigt mammig och stöter bort pappan mer o mer.
Jag vet inte hur jag ska lösa situationen annat än att jag försöker förklara för min man att vara lite mer pedagogisk och ha lite mer tålamod och lugn. Men istället så tror han nu att jag motarbetar honom och att jag medvetet försöker få vår son att tycka illa om honom. Helt banalt!  Han kan ibland fråga vår 2 1/2 åring : "Har pappa gjort fel? är pappa inte snäll? Ska pappa gå härifrån?" och eftersom vår son inte kan förstå vad pappa vill komma fram till så svarar han vad han tror att pappa vill höra : "ja" på frågorna :(
Ibland känns det som att jag försöker uppfostra två stycken därhemma...

Din man låter otroligt omogen när han börjar ställa frågor som "är pappa inte snäll" "ska pappa gå härifrån". Barnet ska inte ta ansvar för sin pappa..

Känner igen problemet... Jag har sagt till Damon att bra ta konflikter han orkar med och kan reda ut på bra sätt om det inte är kris. För det är bättre än att hanoxå beter sig som tre år.

Du gör helt rätt i att trösta honom när han blir ledsen. När jag var liten så var min pappa fenomenal på att straffa mig fel sätt. Den som alltid tröstade var mamma och det minns jag med värme. Pappa däremot, slutade prata med mig, ignorerade mig fullständigt och det sätter sina spår. En rubbad självkänsla och stor skamkänsla bland annat.

För det är ju stor skillnad på att döma ut ett felaktigt beteende resp. döma ut hela personen. Så därför borde det vara självklart att även pappa tröstar efter en batalj men samtidigt förklarar varför det blev som det blev. Jag har haft den diskussionen med min man också. Han kan också bete sig helt fel mot vår son.

Så jag tycker du högaktningsfullt kan strunta i om din man blir sårad. Förklara istället hur han bör hantera situationen, då kommer sonen garanterat att bli både mammig och pappig.