Sorg över misslyckande

Jag tycker inte du ska känna dig misslyckad. Du har varit med om två oerhört tuffa graviditeter och förlossningar och du är ju verkligen en kämpe som gått helskinnad ur det här. Och just det att du höll på att dö kan göra dig mer sårbar. Du vet hur skört livet är och ville ge dina barn det bästa. Och det har du utan tvekan. Du är en fantastisk kvinna som burit dina fina barn och vårdat dom ömt även om din kropp ville annat så betyder inte det att du som person är en dålig mamma. Du har upplevt extremt mycket stress under dina graviditeter samt att barn ett föddes för tidigt. Inte undra på att din kropp sa ifrån och då slutar producerar mjölk. Det är absolut inte ditt fel och det finns absolut inget fel i att ge bröstmjölksersättning. Det fick jag göra efter jag fick mitt femte barn pga vårdens slarv och jag har fått kronisk värk som kräver starka mediciner som jag inte får amma med. Och det är inte mitt fel och jag är ingen dålig mamma för att jag måste ta medicin och då inte kan amma. Precis som du inte är en dålig mamma för att du inte har kunnat amma. Så länge våra barn mår bra, de bor i en trygg och kärleksfull familj så är vi bra mammor. Så va stolt över dig själv istället för att leta fel, för du har inte det.

TS, har man specifika forväntningar som inte infrias, om det så handlar om förlopp, kön eller vad som, blir man kanske besviken. Med växande barn finns det mycket att uppleva, haka inte upp dig vid den lilla tid i samband med förlossning och spädbarnstid som det verkar handla om. Livet ligger framför er! :)

Jag är en bra mamma som valde att inte amma, och valde kejsarsnitt.

Nä allt går inte alltid som man tänkt sig. Har visserligen kunnat amma och hon vägde 4280 gram. Men vi fick ta till ivf trots inga fel hittades på oss och de fick bara ut ett enda ägg så chansen att bli gravid igen och det skulle gå så bra som sist är inte stor. Fick igångsättning men blev akutsnittad. Visade sig jag har trångt bäcken.

Vad jag vill komma till...alla har sitt. Du är inte ensm.

Det är inte ett misslyckande att bli sjuk. Havandeskapsförgiftning är en allvarlig sjukdom.

Som förälder finns det alltid vissa saker man inte klarar av, men man är inte misslyckad för det. Kanske en inte kan bada med sitt barn pga upprepade urinvägsinfektioner och en annan kan inte ens bära sitt barn själv pga en ryggskada. Man kan inte mer än göra sitt bästa!

Nej, alla föder inte barn över 3,5 kg. Min första vägde 2890 g på bf-4. Hon fick en nyckelbensfraktur av den snabba förlossningen som upptäcktes först efter 2 dygn på läkarkontrollen. Inte konstigt att hon fortfarande skriker 5 minuter efter förlossningen. Jag kan säga att jag hade jättedåligt samvete för att ha skadat mitt barn, trots att jag inte kunde gjort något annorlunda. Det tryckte på väldigt bakåt och jag blev ombedd att inte krysta och fattade verkligen nada.

De fick tvinga henne att amma då hon bara ville sova på bb och det var typ på nåder vi fick åka hem innan 72 timmar då hon tog bröstet dåligt trots amningsnapp, troligen p g a kort tungband. Förlossningen var väl inte helt normal heller då jag öppnades från 5 cm till ute på 3 timmar, så den förlossningen var intensiv och behövde också bearbetas efteråt. Första året bestod av sömnbrist så jag var som en zombie då jag fick vakna och amma med 1-3 timmars mellanrum.

Den andra förlossningen var jag glad att vi hann in med ca 9 minuter på salen. Hon vägde nästan kilot mer än syrran, men min viktuppgång var ca hälften. Nu väntar vi med spänning på nästa förlossning om drygt 2 månader. Jag har gått upp ännu mindre den här gången, så det blir intressant att se vad bebis väger den här gången. Jag hoppas jag hinner in och får lite lustgas den här gången också. VI har blivit tillsagda att åka in på första värken, men hur enkelt är det med 2 barn, då förlossningarna brukar dra igång nattetid. Man vill ju inte få klippkort på förlossningen heller.

Så visst har du drabbas extremt, men alla har vi våra upplevelser att bearbeta. Sedan kan du se att du kommer gå stärkt ur allt detta på sikt, när värsta amningsdimman har lagt sig. Så försök var stolt över dig själv då du och barnen har klarat så mycket.

Du ska absolut inte känna dig misslyckad!
Men sorgen måste man få känna och man får vara ledsen. Det är klart att man kan känna både sorg och besvikelse över att det inte gick som man hade tänkt sig?

Det normala är ju att man går igenom graviditeten utan att bli sjuk, att man föder sitt barn kring bf och att allt går bra.
Och det är det man förväntar sig själv också.

Jag behövde inte göra IVF men jag förlöstes med akut snitt, blev jättesjuk efteråt och kunde inte amma. Så min känsla var ju att jag var helt värdelös eftersom jag varken kunde föda ut mitt barn eller ge det mat. Och det tog lång tid innan jag kunde se att det inte var mitt fel eller att jag hade kunnat göra på annat sätt.

Nåja, ca 80 % av de gravida blir sjuka av sin graviditet. Vanligtvis dock inte livshotande.

Vad gäller förlossningen så är den helt komplikationsfri för ca 10 %, 70 % får övergående problem (spruckit, ömhet, smärta vid urinering) och 20 % någon form av bestående men (inkontinens, analinkoninens, smärtande ärr). Inte direkt något man brukar få höra av barnmorskorna i förväg.

Att föda barn vaginalt är helt enkelt ett riskabelt projekt. Tyvärr är det väldigt vanligt att kvinnorna som inte når upp till "normen" lägger skulden på sig själva - uppmuntrade av samhället och indirekt av vården.

Jag tror också att väldigt många har något i "bagaget" gällande sina graviditeter och förlossningar. Du är inte ensam om dina känslor. Däremot är det viktigt att du inte ignorerar dem, utan prata gärna med mvc så du kan få hjälp om det tynger dig. Prata ut och få verktyg för hur du ska hantera dina känslor.

Min graviditet och vidare kan nog anses som något slags ideal. Jag mådde väldigt bra genom graviditeten. Gick inte upp speciellt mycket i vikt. Födde vaginalt (hade förvisso över 60 timmars värkar) en flicka på 3620 gr. Amningen sitter. MEN vi fick vänta 2,5 år på graviditeten, fick som ni ta hjälp av ivf. Det var en otrolig påfrestning. Man kände sig otillräcklig som kvinna att inte kunna bli gravid även om alla prover såg normala ut.

Lycka till med allt ts, jag hoppas du finner ro med din situation, men som sagt, flagga hos mvc, de kan hjälpa dig vidare!

Du är absolut inte ensam! Du har haft det värre än mig, jag hade inga större problem att bli gravid och mådde bra under större delen av graviditeten bortsett från foglossning då. Blev inlagd för havandeskapsförgiftning i vecka 37. Sen gick det fort blev snabbt värre och blev igångsatt men då hjärtljuden på sonen gick ner kraftigt blev det akut snitt. Detta var väldigt jobbigt då jag dels var hysteriskt rädd för sjukhus, blod och nålar ja allt sånt, och dessutom orolig för mitt barns hälsa.

Men det gick ändå bra och sonen var frisk, 2895g och 48 cm. Jag hade mycekt ont efteråt och var helt slut på fysiskt och psykiskt så Pappan fick göra det mesta då jag knappt ens klarade mig ur sängen de första dagarna. Det visade sig sedan att mjölken inte hade runnit till och vi blev tvungna att akut mata med ersättning då sonen gått ner för mycket i vikt då bröt jag ihop totalt Jag kände mig fullkomligt värdelös. Det var inte meningen att jag skulle ha barn kändes det som då... Jag klarade inte av att ta hand om mitt eget barn alls! Amningen kom aldrig igång.

Sedan följde tre-fyra månader med kolik, dålig viktuppgång m.m. som sedan visade sig vara mjölkallergi När äntligen det blev bättre fick han eksem över HELA kroppen det tog nog ett par månader innan vi fick bukt på det och hittade en metod som funkade. Så första halvåret var hemskt ärligt talat med en son som mådde dåligt och en massa extra besök hos BVC läkare och dietister. Jag hade dessutom fått diagnosen förlossningsdepression när sonen var ca 3 månader. Att man mådde dåligt och tyckte att det var en hemsk tid och la skulden på sig själv gjorde ju att man mådde ännu sämre eftersom man inte "ska" känna så när man precis fått barn. 

Så du är inte ensam, visst är det lätt att känna sig sämre för att "alla andra" klara ju av att föda barn och mata barn naturligt men inte jag... Man får ju höra det hela tiden att vi kvinnor är gjorda att föda barn och brösten är gjorda för att mata bebisar med osv. Också det man får höra om hur mysigt det är med små bebisar och ta vara på tiden de växer så fort osv var jättejobbigt att höra i början för det tyckte jag inte alls...  Jag har fortfarande svårt att känna att jag duger och är en bra mamma ändå. Jag tror att det är viktigt att prata om det och dela med sig av det.

Jag är en av dem som lätt blev gravid snabbt och enkelt. Lätt förlossningen och friska stora barn. Men hade jätte svårt bitvis att ta hand om dem. Depressioner m.m. Nu är vi sedan länge förbi detta men mycket ångest och besvikelse blev det.

Hej Ts,
Jag förstår hur du känner. Jag mådde illa och spydde hela graviditeten... Mitt barn var inte för litet utan nästan för stort, därför blev det igångsättning. Utebliven progress ledde till akutsnitt. Sen blev bebisen sjuk och inlagd på neo och jag fick infektion och infekterat snitt.

För mig fick jag en dålig upplevelse både av igångsättningen och snittet, och ja det känns som ett misslyckande. Och man undrar hur det ska bli nästa gång.

Jag förstår att det känns som ett misslyckande och ja... Det är inte alltid lätt med graviditeter och förslossnibgar. Man får bara vara tacksam att man bor i Sverige och har tillgång till sjukvård. Lycka till

Du är absolut inte ensam, men tyvärr hör man ofta bara om de som blev gravida på första försöken och om de förlossningar som gick bra. Jag har upplevt ibland att folk inte riktigt vill lyssna längre när de förstår att man hade en jobbig förlossning. Vet inte om det blir för jobbigt för dom, eller om man bara förväntar sig att höra att det gick bra. Som när man frågar "hur mår du" och man ska svara "bra" oavsett hur man egentligen mår.

För oss tog det 1 år att blir gravida med 1an (är gravid med 2an nu som tog 1,5 år). Var halvtidssjukskriven delar av graviditeten pga mycket sammandragningar men gick över 6 dagar till slut. Förlossningen började bra, var öppen 10 cm 9-10 timmar efter att värkarbetet börjat, men sen tog det stopp. Var fullt öppen i 6 h innan sonen till slut föddes med sugklocka. Jag fick en 3e gradens sfinkterruptur och fick sys på operation efteråt medan maken knöt an till sonen. Första månaden hade jag svårt att gå, sitta, det mesta egentligen. Kunde inte sitta i soffan och mysa med sonen, det gjorde för ont. Så jag ammade så gott jag kunde (det var ingen dans på rosor det heller) sittandes på en hård stol (det enda som inte gjorde alltför ont att sitta på) medan maken bytte blöjor, lagade mat och hade sonen när jag inte ammade så jag kunde vila bort lite smärta... Det var inte alls så jag hade tänkt mig första tiden efter förlossningen och jag kan sörja ibland att det inte var sådär rosenskimrande som man lätt får för sig att det ska vara. Men jag har inga men idag och har världens underbaraste son som jag älskar ofantligt mycket. Sonens pappa är dessutom hans största trygghet i livet och funderar ibland på om det beror på all närhet han fick av pappa den första tiden.